Sevärdheter i Upplands-Bro
hembygd/karttext.htm  rev 2017
  1. Upplands-Bro kommun 
  2. Den forntida bosättningen
  3. Istiden och landskapet 
  4. Kultplatsen vid Draget
  5. Härnevi - skålgropar
  6. Rösaring  kultplats med processionsväg
  7. Fornsigtuna - Signhildsberg -Odins bolats
  8. Runstenarna
  9. Assurs sten och hög - Namnet Bro 
10. Sigtuna Nyckelsten 
11. Håtunaleken 
12. Hålvägar - ridvägar 
13. Almare-Stäket - Olav Helige - S:t Eriks slott
14. Kommunikationerna genom tiderna 
15. Gästgivargården - skjutsningsplikten
16. Dalkarlsbacken och Ryssgraven 
17. Järnbruk vid Lejondal 
18. Kungsängen 
19. Naturreservat 
20. Vill du veta mer - Litteratur

Välj bland några utvalda fornminnesplatser -Klicka här

Minnesvärt / ej kopplat till ovanstående text eller kartor

Granhammarsmannen - från bronsåldern
Rövargrottan - "Fridegårdsgrottan"
Två vikingatåg med anknytning till Upplands-Bro
Bronssmedja nedanför Rösaring - Unikt
Lilly Karlsson på Udden   Bild av Udden
V
isa utförligare beskrivningar
En liten urskog i Bro vid Hällkana naturreservat
Resta stenar i Upplands-Bro. Länk Ulf Björkdahl
Kortare ingångstexter till vissa historiska händelser och fornminnesplatser



Upplands-Bro kommun
Kommunen är till ytan en av de större norr om Stockholm. Antalet innevånare hade år 2014 ökat till ca  25 000. Den nya bebyggelsen är huvudsakligen koncentrerad till tätorterna Bro och Kungsängen. Men fortfarande  finns det stora orörda naturområden. När nya marker bebyggs får vi automatiskt mer  kunskap om gamla tider vid de arkeologiska undersökningar som måste göras.
     Natur och kultur är ett viktigt särdrag för kommunen. Med ca 13 mil mälarstränder, ett 50-tal öar och flera insjöar utgör vattnen ett dominerande inslag  i landskapsbilden. Till detta kommer berg och åsar med milsvida utsikter över däremellan liggande skogar och öppna fält.
     Upplands-Bro var vid storkommunens tillkomst en jordbruksbygd med stora herrgårdar. Redan i början av 1800-talet fanns inga bönder kvar. Jordbruksarbetarna kallades statare eftersom de fick sin lön i s.k. stat
. I den ingick bostad, och en bestämd del av gårdens egen produktion av säd, potatis, rotfrukter, mjölk m.m. och en viss kontant summa i kr beroende på arbetsuppgiften  Se mer härom i hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro.
     Den 1 januari 1952 bildades Upplands-Bro genom att kommunerna Stockholms-Näs, Västra Ryd, Håbo-Tibble, Håtuna och Bro-Låssa slogs samman till en storkommun. Under 1970-talet ökade befolkningen kraftigt bl. a. på grund av att stora bostadsområden byggdes och att pendeltågen började gå. Man kan säga att det var vid den här tiden som kommunen på allvar blev hem åt en arbetspendlande befolkning. Kungsängen fick pendeltåg 1968 samtidigt med övergången från Uppsala län till Stockholms län. Från år 2000 har även Bro pendeltågsförbindelse.
     Historien om själva namnet Bro är mycket gammal och intressant. Det finns många socknar och orter med namnet Bro i vårt land. Men vårt Bro är det enda som har eget postnummer, således inte gemensamt med hela kommunen Läs mer om namnet längre ner i texten.

Upplands-Bro i gammal tid - ur planerad ny upplaga av hembygdsboken
Karta med länkar till beskrivna platser 


Den forntida bosättningen
När inlandsisen smält bort låg havsytan ca 150 m över nuvarande nivå. Sedan dess pågår en ständig landhöjning. Inte förrän för ca 6000 år sedan blev de första delarna av Upplands-Bro synliga. Det var ön Rösaring och några berghällar som nu ligger på drygt 60 m höjd. En fast befolkning fick inte Upplands-Bro förrän åkermarken började stiga upp ur havet för ca 3000 år sedan, den tid som vi kallar bronsålder. De allra senaste arkeologiska iakttagelserna vid Draget kan tyda på en tidigare bosättning i kommunen än vi förut känt till.
     De flesta forntida boplatserna och forngravarna tillkom under järnåldern och vikingatiden. Sedan dess har landet stigit ungefär 5 meter.

Forntidshistoria - förkristen religion       
Fornborgar i Upplands-Bro  
Karta med länkar till beskrivna platser


Istiden och landskapet
Inlandsisen och forntida ishav har avsatt tydliga spår i naturen. Rösaringsåsens många fornstrandlinjer och den stora s.k. dödisgropen vid Djupdal är några exempel, liksom jättegrytor i bergen och väldiga ansamlingar av stora stenblock på Stäksön och i Västra Rydsområdet. En mycket stor isälv skapade Uppsalaåsen, som har sin största höjd söder om Uppsala vid Rösaring, drygt 60 m.
     Landhöjningen, ca 4 millimeter årligen, (4 dm på hundra år)  skapade ända fram till mitten av 1200-talet ständigt ändrade strandlinjer i kommunerna runt nuvarande Mälaren. Det var inte förrän ett stycke in på 1300-talet som en stor havsvik av Östersjön blev en insjö med namnet Mälaren. Från och med den tiden fanns bara ett sund kvar ut till det riktiga havet  nämligen Norrström. Det namnet säger oss att det då blivit strömmande vatten ut till havet vid Stockholm.
     Sedan dess höjs Mälaren och strandlinjerna ändras därefter högst obetydligt. Bottnen på Mälaren höjs i samma takt som marken vi går på. Den observante riksantikvarien från Aske gård i Håtuna har i sin skrift från år 1612 givit oss landmärken som visar att strandlinjera i princip inte ändrats på 400 år. För varje år blir strömmen i Stockholm några millimeter brantare. Den vanlig topografiska kartam säger nu att Mälaren yta ligger 7 dm högre än havet.
     Landhöjningen spelar en avgörande roll för förståelsen av hur namnet Bro kunde uppkomma före tillkomsten av kyrkan, som naturligtvis byggdes där människor bodde.
     En specialitet för berggrunden i Upplands-Bro är grafiten i Håtuna. Den bröts under andra världskriget och är nu en av de viktigaste beredskapsreserverna. Den för sina fornminnen mycket uppmärksammade Rösaringsåsen är en grusås. Det finns bara en liten berghäll i Håtunaskogen som är någon knapp meter högre än grusåsen. Bergknallen ligger mitt i skogen och är definitivt ingen utsiktsplats.

Arkeologi i Upplands-Bro   Dragetgrävningen 1996  
Karta med länkar till beskrivna platser
Namnet Bro - Assurs sten och hög
På runstenen strax norr om Bro kyrka berättas om Assur. Stenens monumentala utformning visar att han var en betydande person i bygden. Den största gravhögen i kommunen - inom synhåll från stenen - bär också Assurs namn. Texten berättar att hustrun Ginnlög byggde en bro, dvs en väganläggning,  till minne av honom. Stenen påstås vara den enda i landet med helt bevarad text, som använder ordet vikingar. Hennes make hade uppdraget att leda försvaret av bygden, när vikingar från andra länder börjat härja i landet. En av de äldsta isländska texterna säger att det var den norska vikingen Olav Haraldson, som var här i början av 1000-talet. Stäketsundet var då den enda segelleden in mot landets huvudorter Sigtuna och Uppsala.  Inte förrän efter ytterligare 300 år hade landhöjningen definitivt skapat insjön Mälaren.

Den forntida betydelsen av ordet 'bro' ger namnet en intressant förhistoria
Ordet 'bro' på runstenen hade i början inte  den betydelse som ordet nu har. I vikingaspråket betydde det "anlagd väg". Över sankmarker byggdes enkla vägbankar och vid mindre vattendrag kunde det räcka med att bottnen förstärktes med stenar och grus - vadstenar. Vi kan än idag följa vägen mot norr framtill Brobäcken som har kvar sin ursprungliga vattenfåra. Det är lätt att finna övergångsstället. Det är enda platsen, där vi ännu idag ser en stor mängd stenar på bottnen. Där är också strandbrinkarna låga. Bro-ån avvattnar inte från någon sjö, endast några träskmarker norr om motorvägen E18, så det har knappast varit angeläget med någon träbro över ån.
      Namnet Bro för oss således tillbaka till tiden före kyrkobyggandet i landet omkring sekelskiftet 1200. Kyrkor byggdes där människorna av gammal hävd hade samlats för att bestämma om gemensamma angelägenheter. Här låg alltså bygdens tingsplats. Trots att byn hette Husby och det faktum att Härnevi var ett ännu äldre namn i området fick kyrkan och socknen namn efter ett vägbygge. Vägen måste ha varit av stor betydelse när den kunnat ge namn åt en hel bygd. Den saken diskuteras utförligare på hemsidan under rubriken Runstenar i Upplands-Bro.  Denna länk för dig till de senaste forskningsresultaten i ämnet  

Den första regionala indelning av landet
Den äldsta benämningen på ett regionalt bosättningsområde var 'hundare'; dvs ett område som var så stort att det kunde ställa upp hundra man till försvaret av bygden. När man i tidig vikingatid börjat bygga större och segelförsedda båtar i den här delen Östersjön ökade risken för plundrande sjörövare. Detta framgår av texten på Assurstenen, där Assur beskrivs som ledare av försvaret - han kallas "landvärnare mot vikingar".
      I en isländsk text, den ovan nämnda om Olav Haraldson, får vi veta att landet Svitjod låg vid havsstranden - den nuvarande Mälaren. Det sträckte sig upp mot Svitjods central bygder vid Gamla Uppsala och upp mot Vendel.. Den sydligaste delen längs havsstranden fick namnet Bro Hundare. I början omfattade det större delen av nuvarande Upplands-Bro samt de stora öarna i Mälaren från Dävensö i norr ända ner till Lovö.
     Allteftersom landhöjning gjorde sjövägen till bygderna i Uppsala och norrut mer svårframkomlig, fick Bro hundare större betydelse och större befolkning, vilket medförde att hundaret delades i två områden benämnda "Bro halva hundare" och "Färingsö tingslag".  Bro Hundare blev senare Bro Härad och tingsplatsen vid Bro kyrka blev Bros Häradsplats.
     Söderut från Assurstenen har vägen troligen gått förbi den största gravhögen i Upplands-Bro. Den är drygt 30 meter i diameter. Arkeologisk benämning på så stora högar är 'kungshög'.  Den är skadad men kan ses söder om kyrkan. I Sveriges Runinskrifter beskrivs den som en av Mälardalens ståtligaste run-monument.  I den första bilderboken (1860) med runstenar i Uppland placerade Richard Dybeck  stenen  som nr 1. (Han som skrev "Du gamla, du fria !"). Han hade funnit den inmurad i väggen till Bro kyrkas vapenhus.

Runstenar med texter och kommentarer
Karta med länkar till beskrivna platser 



Kultplatsen vid Draget
På gränsen mellan Upplands-Bro och Håbo ligger en sedan länge uppmärksammad s.k. fornborg, en av de till ytan största i Uppland. Vid arkeologiska undersökningar 1996-97 visade det sig att de äldsta delarna i anläggningen är mycket äldre än vad man någonsin kunnat föreställa sig. För ungefär 4000 år sedan lade människor i området ner stor möda på att bygga en ca 500 m lång vallanläggning med tillhörande vallgrav nedanför stenvallarna uppe på det höga berget. Här har människor samlats av andra anledningar än krigiska redan i slutet av stenåldern, troligen för att utöva en kult av något slag.
     Forskningen beskriver nu anläggningen som Mälardalens äldsta vallanläggning.
     Omedelbart utanför anläggningen har arkeologerna hittat tydliga spår efter både tillfälliga och fasta boplatser. De är de hittills bästa exemplen från stenåldern i Upplands-Bro.
     Platsen låg mycket strategiskt i det forntida landskapet. Innan landhöjningen lade hinder i vägen för trafiken var det öppet vatten i en nästan rakt nordsydlig riktning från Södertälje till de forntida platserna Valsgärde och Vendel norr om Uppsala. Namnet Draget påminner oss ännu idag om hur man tvingades dra båtarna över det uppkomna näset.

Arkeologiska undersökningen vid Draget 1996-97
Karta med länkar till beskrivna platser  


Härnevi - skålgropar
Härnevi har namn efter fruktbarhetsgudinnan Härn och hennes 'vi', dvs offerplats. På berghällar i trakten av Bro finns några hundratal s.k. skålgropar. De som ligger i Härnevi hage är lätta att hitta eftersom de brukar vara imålade med röd färg. Groparna är knappa decimetern i diameter och högst några centimeter djupa. De ligger ofta i klungor och räknas som en form av hällristningar. De flesta anses tillkomna under bronsåldern
     Skålgroparnas ursprungliga betydelse och användning är oklar, men oftast brukar de kopplas samman med fruktbarhetskulten. Det berättas att groparna ännu vid 1900-talets början användes av "kloka gummor" som vid vissa tidpunkter smög sig ut till skålgroparna, där de smorde dem med fett och offrade mynt eller metallföremål samtidigt som de genomförde besvärjelser av skilda slag. Ett fynd som styrker dessa berättelser gjordes för några år sedan i en skålgrop vid Stora Ullevi. Där hittades ett nödmynt från 1718 i en skålgrop.
     Fruktbarhetsdyrkan kräver en manlig motsvarighet till gudinnan Härn. Den finner vi i ortnamnet Lilla Ullevi inte långt från Härnevi. Arkeologiska utgrävningar där 2008 bekräftar ortnamnsforskarnas åsikt sedan hundra år det varit en kultplats vid Lilla Ullevi. Se länk nedan.
Arkeologisk utgrävning bekräftar 100-årig teori
Skålgropar i Upplands-Bro med bilder Karl XII:s nödmynt      
När de sista älvkvarnarna smordes

Karta med länkar till beskrivna platser 
Rösaring - Labyrinten - Processionsvägen 
.
* Du kan välja att läsa en längre introduktion här nedan 
..

eller gå till en utförligare beskrivning

 
*
Rösaring - Kultplats - Labyrint  - Processionsväg

Det natursköna åspartiet med sin milsvida utsikt kallas Rösaring. Namnet syftar dels på gravrösen från bronsåldern, dels på labyrinten som är gjord av stenar lagda i ringar. Labyrinten räknas som en av de äldsta i Norden. Den har samma mönster som labyrinterna hade i Medelhavsområdet för 3000 år sedan. Med sina sexton ringar är den Upplands största. Vanligen kallas denna typ av labyrinter för trojeborgar, så även här. Stenarna är lagda så att det bildas en enda gångväg in till centrum. Det är klarlagt att labyrinterna utnyttjats i samband med fruktbarhetskult.
(se beskrivning längre fram)
     Fruktbarhetskult kopplar man också samman med den 1979 upptäckta väganläggningen intill labyrinten. Arkeologiska undersökningar 1981-82 visade att vägen var en processionsväg anlagd under vikingatiden (800-talet). Den är 540 m lång och går i nästan exakt nord-sydlig riktning från en gåtfull anläggning i norr fram till den stora plana jordhögen, som kan tolkas som en plattform för ceremonier av okänt slag. Högen skulle också kunna vara en gravkulle, men så länge den inte är undersökt vet vi ingenting om detta. Stenrader längs vardera sidan av vägen kan man skymta här och var i mossan. Ett dike finns väster om vägen i nästan hela dess längd.
     På östra sidan finner man ett hundratal grunda gropar med upp till en meters diameter och några decimeters djup.
Den arkeologiska undersökningen visade att det inte handlar om stolphål av samma slag som man fann i anslutning till processionsvägen i gamla Uppsala år 2013. Detta har skapat förvirring vid tolkandet av groparnas betydelse vid Rösaring.

De skyltar med text och bilder som funnits vid Rösaring sedan år 2006, förnyade 2016, vill ge besökarna en föreställning om hur det kan ha gått till vid ceremonier av olika slag. På bilden av processionsvägen finns mer än manshöga stolpar längs den halvkilometer långa processionsvägen.
     Det man idag kan se längs vägen är grunda skålformiga "försänkningar". Några av dem undersöktes av arkeologerna, som konstaterade att groparna inte är rester av stolphål. För så höga stolpar som på bilden krävs det minst en meter djupa gropar med en avsevärd mängd stenar nerkilade för få den att stå stadigt. Bilden är således missvisande i detta avseende.
     Det finns beklagligtvis texter som inte tar med efterföljande arkeologiska rapporter. På två av skyltarena berättas om en bronsåldersboplats nedanför åsen. Verkligen värdefullt att den miljön paras ihop med åsens högar och processionsväg. På samma plats fann man några år senare ett 10-tal bronsfynd som berättade om ett bronsgjuteri i vår bygd. Tidigare har sådana fynd bara gjorts i några större stadsliknande fornminnesmiljöer. På den ena skylten hade det funnits utrymme även för detta.
     Detta sagt mot bakgrund av arkeologiska rapportens ordval om bronsfynden: Denna typ av verksamhet styrker tolkningen av platsen som ett betydande maktcentrum i Mälardalen. Fynden visar också att tillverkning av bronsföremål även förekommit på stormannagårdar och inte bara i de av kungamakten kontrollerade vikingatida städerna. 

Dessutom kan en historiker se andra sammanhang än arkeologerna. De senares rapporter är av naturliga skäl den först inledningen till en tolkningsprocedur. När det gäller labyrinten så finns det en mycket riklig litteratur därom. Av Sveriges ca 300 labyrinter är det bara 25 som anses ha hög ålder. Rösringslabyrinten hade namn som erinrade om dess funktion och historia. Man borde ha sagt att den är en Trojeborg. Längre fram berättas mer om dess historia

Beskrivningar av Processionsvägen börjar oftast med "dödshuset" i norra änden av vägen. Arkeologiska rapporten om det mycket uppmärksammade dödshuset säger att man inte funnit tecken som på att det funnits ett tak. Man kallar anläggningen 'hus' eller 'hägnad'. Man får också veta att finns två "möjliga stolphål". Begreppet "dödshus", där den döde placerats i väntan på en högtidlig ceremoni  är inte känt tidigare framhålls det i rapporten.

Inte förrän den stora platta högen undersökts kan det avgöras om någon blivit begravd där. Bara två år senare undersöktes en något större platt hög  i Fornsigtuna någon mil längre mot norr. I den var ingen begravd! Den tolkades som någon form av tingshög eller kungshög.. Enligt de äldsta sägnerna var det där som Oden lät bygga sin borgstad.

Användandet av ordet 'dödshus' var ursprungligen ett löst antagande under förutsättning att den påbörjade arkeologiska undersökning skulle visa att någon verkligen blivit begravd i den platta högen i södra änden av vägen. Kullen kan mycket väl ha varit centrum i kultplatsen under en viss tid och labyrinten under en annan tid.
     Processionsvägen vid Rösaring förknippas också med astronomiska fenomen. Vägen är sedan upptäckten föremål för ett flertal arkeo-astronomiska spekulationer där sol, måne, stjärnor och regnbåge figurerar.

     Ett flerårigt arkeologiskt forskningsprojekt, som startade 1996, har skapa en helhetsbild av området vid Rösaring, inklusive det stora grav- och boplatsområdet vid Stora Ekeby nedanför Rösaring. Gravområdet är ett av de största näst efter Birka.
     Där finns intressanta skärvstenshögar, innehållande
skärvor av flinta från tillverkningen av flintyxor samt skörbrända stenar, dvs av värmen söndersprängda stenar som använts vid matlagningen innan man hade metallkärl att sätta över elden. Man kokade sin soppa i träkärl!
     Rester av en bronsålderssmedja har hittats på boplatsen nedanför Rösaring. Något liknande är känt bara från några större forntida boplatser.
     Ett intressant bidrag till beskrivningen av processionsvägen har presenterats i den engelskspråkiga tidskriften Viking Heritage Magazine år 2002.  Där framhålls att processionsvägen pekar rakt mot en dödisgrop med vatten i sin botten. Den skulle kunna vara den av den romerska historikern Tacitus beskrivna hemligt belägna sjön där Gudinnan Nerthus' och hennes vagn genomgick en rituell tvagning efter besöket hos svionerna - "folken på öarna i den norra oceanen".

.....................................................................................................................................................
Vill du veta mer och se förklarande bilder? Klicka på länken!
Rösaring - Kultplats - Labyrint  - Processionsväg

Populär Arkeologs besök år 2006 .       
Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro
Viking Heritage Magazine  engelsk text   
                  
Övriga artiklar     Rapporter från tidigare grävningar    Mer att läsa om Rösaring       Labyrinten
Karta Strövstigar/Kulturstig:   Framsida  Baksida        Karta med länkar till beskrivna platser  

Fornsigtuna - Signhildsberg

Herrgården Signhildsberg är också platsen för Fornsigtuna. Historiska källor och tidiga kartor placerar Fornsigtuna på denna plats, men det var först åren 1984-88 som arkeologiska undersökningar kom till stånd. Terrassanläggningar, husgrunder och stora konstgjorda högar, som inte var gravar, kan berätta att en forntida kungsgård legat här. Den sägenomspunna Signhilds kulle visade sig vara en tingshög. Två mäktiga hallbyggnader hade anlagts uppe på stora stenkummel. Förrådsbyggnader hade placerats på en lång terrass. Ännu skönjbara gator leder ner till rester av bryggor, som är omtalade i en isländsk saga från 1200-talet. Den isländske skalden Snorre Sturlason menar att det var här Oden slog sig ner och byggde "en borgstad som han kallade Sigtuna". Landhöjningen gjorde så småningom hamnlagunen oanvändbar.
     När kristendomen började vinna framgång flyttades verksamheten till kungsgårdens utmark några kilometer härifrån. Namnet Sigtuna följde med till den nya platsen, och den gamla kom att kallas Fornsigtuna. I slutet av 1600-talet kom platsen på allvar att förknippas med den kända kärlekssagan om Habor och Signhild, och när dåvarande ägaren av bondbyn Fornsigtuna byggde herrgården döpte han om platsen till Signhildsberg.
     I själva verket hade den urgamla sagan redan på 1500-talet kopplats samman med Fornsigtuna eftersom där fanns ruiner efter ett slott med borggård, murar och torn. Signhild var kungadotter och borde följaktligen ha bott på ett slott. Den tragiska sagan är ursprungligen känd från 600-talet och har knutits till många platser i Norden.
      Ruinresterna beskrevs utförligt år 1612 av vårt lands första riksantikvarie Aschaneus. Han var uppvuxen i grannbyn Aske och i en annan bok har han lämnat mer intressanta upplysningar om vår bygd. För närvarande har vi förhoppningar om markradarundersökningar i den del av herrgårdsparken som inte blev arkeologiskt undersökt för trettio år sedan. Rester efter stenbyggnaden är ingen skröna. Seriösa forskare säger sig vara övertygade att de finns under markytan. De kan vara rester efter den biskopsborg som man förgäves letat efter vid många arkeologiska grävningar i Sigtuna stad. Det är möjligt att den också varit kungsgård och så fall den plats där Håtunaleken ägde rum 1307


Artiklar om Fornsigtuna - Signhildsberg
Debatten om medeltida ruiner i Signhildsbergsparken.
Karta med länkar till beskrivna platser
Runstenarna
Upplands-Bro har 37 kända runristningar. Några av dem är nu försvunna och några finns det bara rester kvar av. Två stenar har flyttats till Historiska museet på 1960-talet. Vi har 23 helt eller nästan helt kända texter. Fem stenar anses stå kvar på ursprunglig plats. Endast 12 stenar bär kristen inskription. Assurstenen vid Bro kyrka är mest uppmärksammad. Se särskild text om den.
     En av närmare 40-talet kända s.k. Ingvarstenar i Mälarområdet finns i gravbacken söder om Håtuna kyrka. Ingvar var ledare för det enda historiskt dokumenterade enskilda vikingatåget. Det gick till trakterna av Kaspiska havet åren 1036-1041.
     Grynnstastenen NO om Håbo-Tibble kyrkby har något så ovanligt som avbildningar av människor

Runstenar med texter och kommentarer
Karta med länkar till beskrivna platser



Sigtuna Nyckelsten
Sägnerna om Sigtuna Nyckelsten påstås härstamma från den tid då bl.a ryska vikingar plundrade Sigtuna. De skulle då ha tagit med sig stadens bronsportar, men tappat nyckeln på en utpekad plats. På ett säreget format flyttblock vid stranden har minnet av händelsen hållits vid liv genom inhuggna och målade nycklar. Historikerna tvivlar på sanningshalten i sägnerna, men faktum är att Sigtunaporten - eller Svenskporten - är en sevärdhet i Novgorod. Där påstår man att porten, som nu sitter i Sofiakatedralen tagits som krigsbyte i Sigtuna år 1187.

Mer om Nyckelstenen och Sigtunaporten
 Karta med länkar till beskrivna platser 


Håtunaleken
Vid Håtuna fanns under medeltiden en kungsgård där den s.k. Håtunaleken utspelades år 1306. Den var ett led i en mångårig maktkamp mellan Magnus Ladulås' söner Birger, Erik och Valdemar. Uttrycket "Håtunaleken" myntades när kung Birger vid Nyköpings gästabud grymt hämnades på sina bröder som här vid Håtuna hade fängslat honom. Han lär då ha sagt: "Minnens I något av Håtuna lek?  Tydligt står den i mitt minne. Denna leken skall inte bliva eder bättre".
     På 1990-talet uppfördes under ett par veckor en dramatiserad repris av händelserna år 1306 invid Håtuna kyrka. Till följd av Håtunaleken och Nyköpings gästabud infördes en kungaförsäkran, vårt lands första grundlag, som påbjöd att ingen fick fängslas utan laga rättegång och ingen skatt utkrävas av folket utan dess godkännande. Denna händelse bruka ihågkommas vart femte år vid en högtid i Håtuna kyrka.

2006 är det dags att fira 700-årsminnet
700-årsminnet av Håtunaleken - är det något att högtidlighålla? Rimkrönikans ord om Håtunaleken- Nyköpings Gästabud     Frihetsbrevet 1319
Karta med länkar till beskrivna platser


Hålvägar - ridvägar
Gamla vägar och vägsystem finns på flera platser i vår kommun. Rid- och gångvägar som uppkommer, när man färdas i samma spår under lång tid brukar kallas hålvägar. Det finns nästan alltid ett flertal parallella vägar bredvid varandra. Hålvägar finns på många ställen i landet, särskilt där vägarna ledde till ett vadställe över ett vattendrag. Så är förhållandet vid Draget på gränsen mot Håbokommun. Där finns två hålvägssystem. Det äldsta ligger vid Lilla Ullfjärdens södra del, där landbryggan är som högst. Vägarna leder mot väster, mot Fornsigtuna och Sigtuna. Den djupaste hålvägen är 3 meter djup. Man kan räkna till fem eller sex tydligt bevarade "diken" som alla löper samman i en enda gångstig efter ungefär 300 meter, där berghällarna tar vid.
     Det andra vägsystemet är betydligt större. Det ligger i sluttningen ned mot Lillsjön, där gränsen mellan kommunerna gick innan motorvägen byggdes. Här är det ett drygt 10-tal vägar som har ett djup på mellan 3 och 5 meter. Även dessa ridvägar löper samman i en enda väg, när man kommer upp på plan mark. Denna gång i riktning mot Stäket - Stockholm. Det är inte riktigt lika gammalt som det första, för behovet att färdas i denna riktning uppkom senare och dessutom var vattendraget djupare här och således svårare att ta sig över. Vägarna har upphört att användas före de äldsta kartornas tillkomst på 1600-talet. Den äldsta vägen är djupast och helt V-format tvärsnitt. I den har aldrig vagnar eller slädar använts. De tämligen nyfunna vägsystemet är bland de allra största i Sverige - åtminstone om man ser till djupet på vägarna och deras antal.

Mer om hålvägarna (kartor)
Karta med länkar till beskrivna platser


Almare-Stäket - Olav den Helige - "S:t Eriks slott"
På Stäketholmen finns resterna av den kända ärkebiskopsborgen, som biskoparna själva ibland kallade S:t Eriks slott. Borgen revs 1518 enligt Sveriges äldsta bevarade riksdagsbeslut, som fastslog 1517 att  "stäkets slott skall platt i grund neder brytas och till intet göras", så att det aldrig mer skulle kunna bli ett fäste för landsförrädiska ärkebiskopar. Dessa hade nämligen gått emot en stark folkopinion som krävde att unionen med Danmark skulle upphävas. Ärkebiskop Trolle kunde med militär hjälp från Danmark, ekonomiskt bidrag av tyske kejsaren och moraliskt stöd från påven i Rom, kräva bestraffning av dem som var ansvariga för rivningen av Stäket. Straffet blev Stockholms Blodbad 1520. Det var vid detta beslut som biskop Brask reserverade sig med "brasklappen" som rädde hans liv.
     Denna långvariga strid om makten hade ytterst en ekonomisk bakgrund. När kyrkan fick löftet att bygga borgen på kronans mark var villkoret att statens skatteinkomster inte skulle förminskas på grund av bygget. Men det var just vad som skedde. Den ena danska unionskungen efter den andra gav ärkebiskoparna nya landområden runt borgen i "förläning". Stäks län blev ett faktum och skatteinkomsterna från nuvarande kommunerna Upplands-Bro, Håbo och delar av Upplands Väsby kom att gå till kyrkan i stället för staten. Det synliga minnet av kampen om pengarna blev vårt lands största medeltida borgruin. Minst två våningar finns kvar för våra arkeologer att undersöka.
     Historiker menar att de många riksmötena om hanteringen av ärkebiskopsborgen skapade den svenska riksdagen, Europas näst äldsta ännu fungerande parlament. Englands parlament är äldre.

Stäketsundet - ursprungligen Stocksunden! - och vattendraget Skarven norr därom är omnämnda i den äldsta skriftliga berättelsen som innehåller geografiska namn och historiska upplsyningar om dåtidens Sverige. Skriften använder namnet Svitjod och säger att det låg på norra sidan av Mälaren, som dä var en del av havet, dvs Östersjön.
     Vår hembygd var således en del Svitjod. Det fanns vid den tiden endast en vattenväg - Skarven - som ledde in till Svitjods centrala delar, som då var Fornsigtuna (i Håtuna) , Sigtuna och Uppsala. Sundet bär i den isländska texten namnet "Stocksunden", det vill säga Stora och Lilla Stäket. Det senare låg under motorvägsbron och kallades senare Ryssgraven. 
     Detta sund beskrivs i den gamla texten som "porten till Svitjod".  Det nuvarande Upplands-Bro var för tusen år sedan den sydligaste delen av Svitjod. Texten beskriver hur norska kungen Olav den Helige blev instängd över vintern i Skarven. På våren lyckades han ta sig ut "på havet" genom det  mycket grunda sundet, som senare blev en kanal med namnet Ryssagraven. Detta hände våren 1008.

Olav Haraldson - den Helige - berättade själv sin  historia, när han år 2010 steg ned från sin himmel vid den årliga Medeltidsdagen vid Kungsängens kyrka.
Arkeologiska undersökningar           
Almarestäket och Stockholms blodbad

Karta med länkar till beskrivna platser 


Kommunikationerna genom tiderna
Nära förknippat med bebyggelsen är kommunikationerna mellan dem. Med Upplands-Bros läge i Mälaren har sjövägarna i alla tider spelat en viktig roll. Särskilt under de hundra år som ångbåtarna utgjorde stommen i transporterna. Om detta vittnar 20-talet rester av ångbåtsbryggor längs kommunens långa strand. Ett av Stockholmstraktens viktigaste färjelägen låg vid Almare-Stäket. Vägförbindelsen mellan Bergslagen och Stockholm har lämnat bestående märken efter sig i den för vägbyggnad svåra terrängen i såväl öster som väster. Mellansveriges största ridvägssystem och det första statliga vägbygget är beskrivet på annan plats här intill

Vikingafärder till Ryssland        
Ångbåtarna     Mälarbåten Hugo Tamms jungfrufärd 1914     
Kommunikationer
genom tiderna.
Karta med länkar till beskrivna platser

Gästgivargården - skjutsningsplikten
Tibble gästgivargård var i århundraden en viktig länk i transportsystemet mellan Bergslagen och Stockholm. Häradets tingsplats flyttades ganska snart från Bro till Tibble.
     Tibblegård i Kungsängen är det som idag återstår av gästgivargården. Den hade en funktion som lokal skjutsstation ännu vid sekelskiftet 1900. Efter järnvägarnas tillkomst upphörde det riksomfattande skjutssystemet med hästbyten varannan mil.
     Gästgivargården kom att spela en roll vid två uppmärksammade tillfällen, dels år 1743 då en mångtusenhövdad allmogeskara demonstrerade mot regeringen och här preciserade sina anklagelser, dels år 1809 då en revolutionsarmé hade sitt högkvarter i Tibble.
     Längs den gamla landsvägen finns åtskilliga minnen bevarade från den tid skjutsningsplikten och vägunderhållet var den jordägande befolkningens angelägenhet. Milstolparna på varje kvartsmil ingick i taxesystemet för skjutsbönderna och väghållningsstenarna angav gårdarnas underhållskyldighet ända till år 1925. Vid Tibble finns ännu den gamla postgården kvar.

Dalupproret 1743 och Gästgivargården i Kungsängen   
Offentlighetsprincipen   
Representativ demokrati   
Karta med länkar till beskrivna platser


Dalkarlsbacken och Ryssgraven
Det är de speciella terrängförhållandena vid såväl västra som östra kommungränsen som gett Upplands-Bro synnerligen intressanta vägminnen. Strax öster om Kungsängen är det den djupa Ryssgraven och den branta sluttningen som gett oss en inblick i vägbyggnadsteknik genom tiderna. För att man skulle kunna ta sig med vagn upp ur Ryssgraven (det smala näset mellan Ryssgravsviken och Svartviken) blev det ett regeringsärende på 1600-talet att dels anlägga en vägbank över det sanka näset och dels att bygga den 200 m långa stenmuren som blev grunden för den första Dalkarlsbacken. Det var Dalregementet som användes som arbetsmanskap. På 1850-talet löste man problemet med den branta backen genom att spränga en mindre brant väg genom berget. På 1930-talet byggdes nästa väg, som ännu används för lokaltrafiken och på 1970-talet kom motorvägen. Man kan säga att vi har ett "vägmuseum" ute i naturen.
     Ryssgraven har sin egen långa historia. Hur namnet uppkommit är oklart. Traditionen säger att det var ryssar som grävde sig ut här sedan de plundrat Sigtuna år 1187. Namnet syftar inte på att ryssar skulle ha begravts här. Äldre kartor placerar Ryssgraven tvärs över näset mellan de två vikarna. 

Mer om Dalkarlsbacken och Ryssgraven 
Karta med länkar till beskrivna platser


Järnbruk vid Lejondal
År 1753 fick ägaren till Lejondal - hovjunkaren Jacob Gripenstedt - tillstånd att anlägga en hammarsmedja och att årligen utsmida 22,5 ton stångjärn till diverse åkerbruksredskap. "Manufaktursmedjan" var den sydligaste av Upplands nära 40 järnbruk på 1700-talet. Fram till 1789 tillverkades billar, liar, yxor, spadar, hästskor och dylikt, långt över gårdens eget behov. Det finns t o m uppgift om export.
     Särskilt intresserade sig Gripenstedt för sin egen uppfinning, en ny plogkonstruktion, som han ville lansera 100 år före det egentliga plogbrukets genombrott i det uppländska jordbruket. För att driva de tvåknipphamrarna behövdes vattenkraft. Den fick han genom att dämma upp kärr- och myrmarker nordväst om gården. Tre fördämningsvallar finns kvar vid Västerkärr.

Mer om Gripenstedt, pietismen och järnmanufakturen
Ur kursgårdens reklamfolder
Karta med länkar till beskrivna platser


Kungsängen -- Stockholms-Näs  --  Näs -- Nääs
Namnet Kungsängen tillkom 1876 när järnvägsbolaget ville ha ett namn på den station och tågmötesplats, som man ansåg sig behöva på denna då obebyggda plats. Närmast tillgängliga ortnamn var den gamla "kungsängen" som låg där idrottsplatsen nu ligger mellan kyrkan och Tibbleviken. En gärdsgård och kronans ängsvaktare skulle hindra byns kreatur att ta sig in på ängen och äta upp gräset, som skulle bli hö åt kungens hästar i hovstallet. Ängen benämndes även "Hofstallängen".
     Det skulle dröja ända till sekelskiftet 1900 innan en bebyggelse växte upp kring järnvägsstationen. De flesta människorna i den här delen av bygden hade hittills bott i Västra Ryd, som var huvudförsamling i pastoratet. Det förklaras av att vattenvägarna varit de viktigaste kommunikationslederna, och det skulle dröja innan järnvägen fick lika stor betydelse som ångbåtarna. Den viktigaste delen av Kungsängen var i århundraden Tibble med sin gästgivargård.
     Kungsängen är sedan 1967 också namnet på Kyrka och församlingen, som sedan 1886 gått under namnet Stockholms-Näs kyrka och socken. Tillägget 'Stockholm' är förvånande, men namnbytet skedde i samband  med att också socknarna Näs utanför Uppsala och Enköping fick namnen Uppsala-Näs och Enköpings-Näs.
     Ett 'näs' i Kungsängen är omtalat i en isländsk saga om norska vikingen Olav Haraldsson som i början av 1000-talet blev instängd  över vintern i Mälarviken Skarven av den svenska kungen Olov Skötkonung. Denne låg med sin flotta i Ryssgravsviken medan svenska kungen med sin flotta blockerade Stäketsundet, som i sagan kallas Stocksund.. Med hjälp av en ovanligt kraftig vårflod kunde han överraskande och snabbt dra sina skepp över ett 'nes' och fly ut på havet som gick ända fram till Kungsängen på den tiden.
     Senare, efter en väldig översvämning 1839,  grävdes en kanal igenom näset för mildra de starka vårflodernas översvämningar. Denna vattengrav blev så småningom blivit kallad Ryssgraven.  I den äldsta av  våra "historieböcker", Erikskrönikan,  skulle nämligen de ryssar som år 1187 plundrade Sigtuna lyckats dra sina båtar över näset. Andra sägner säger att det finaste bytet från Sigtuna var dess stadsportar i brons, som  som nu är en turistsevärdhet under namnet Svenskporten i vikingastaden Novgorod.
     En bokstavligen sann historia är mötet här 1502 "när Sveriges allmoge var samlad på Näss äng", ett möte om som har - för att citera Riksdagens egen historieskrivning - rönt hedern att få kallas en svensk riksdag. 

Minnesstenen om mötet 1502
Karta med länkar till beskrivna platser 


Naturreservat
I kommunen finns sex naturreservat och vid Lilla Ullfjärden finns ett s k landskapsskyddsområde. Ytterligare två naturområden planeras bli naturreservat, Broängarna och Stormossen.

På 2010-talet har ett antal smärre områden blivit kommunala naturreservat. bl.a. Hassellunden nedanför och norr om Aspviksbacken vid Gamla E18. Ett annat område av samma typ berör området vid Lillsjön och Örnässjön. Kommunens informationscentra i  Kommun- och Kulturhuset i Kungsängen och i Brohusets reception (biblioteket i Bro) har aktuella fakta.

Broknapparnas naturreservat - en ökedja som bevaras på grund av sina lundmiljöer med flora och fågelliv, samt för friluftslivet.

Lejondals naturreservat, kommunens friluftsreservat ligger vackert med hagmarker mot Lejondalssjön. Här finns Hällkana friluftsgård med motionsspår, koloniverksamhet och badplats.

Norra Björkfjärdens naturreservat är en arkipelag med 18 öar. Ädellövskog med inslag av barrträd får här utvecklas fritt, vilket tillsammans med Mälarens värmebevarande vattenmagasin innebär att många sydligt levande insekter har sin nordgräns här. Det rika insektslivet medför också ett rikt fågelliv.

Stäketskogens naturreservat bevaras för sin urskogsliknande miljö med upp till 500-åriga tallar. Området är unikt i Stockholms län på grund av sitt läge 10 min promenad från Kungsängen centrum. Skogen ska utvecklas fritt, vilket ger möjlighet för många hotade arter att bevaras, speciellt vedsvampar och insekter.

Ådö-Lagnö naturreservat - ett för naturvården riksintressant ädellövskogsområde som är speciellt känt för sina mistlar. Miljön borgar för sällsynt insektsliv och fågelfauna. Strandängar mot Mälaren betas, men tyvärr inte med tillräcklig intensitet, länsstyrelsen planerar bättre skötsel.

Svalgarns naturreservat är ett urskogsliknande område liksom Stäketskogen, men här dominerar gran i stället för tall. Många mycket sällsynta vedsvampar och rikt insektsliv gör att skogen på ön bör skyddas från avverkning.

Lilla Ullfjärdens landskapsskyddsområde - en för naturvården riksintressant mälarvik med mycket vackert landskap och sällsynta kvarlevor från istiden, bl a mikroskopiska kräftdjur.

Broängarna - planerat naturvårdsområde - ett av Stockholms läns fågelrikare områden med ca 225 fågelarter noterade. Den 4,6 km långa mälarstranden bör skyddas på grund av fågellivet, floran i hagmarkerna och därför att den är yngelplats för fisk.

Stormossen - planerat naturvårdsområde - en för regionen ovanlig mosse med hällmarkstallskog.

Karta med länkar till beskrivna platser



Vill du veta mera?

För att hitta till och lära mera om naturens och kulturens sevärdheter finns böcker att köpa eller låna på biblioteken.
Det finns också en del gratis skrifter och broschyrer:
- Vi skriver i Upplands-Bro (över 80 nummer)
- Vandrings- och utflyktsbroschyrer

Det hände i Upplands-Bro - en hembygdsbok.1984
Upplands-Bro - kulturhistoriska miljöer
Fornsigtuna - en kungsgårdshistoria
Ön som steg ur havet
Kuskens pojke - berättelser från Aske
Vad hände egentligen? del1. Stockholms Blodbad
Vad hände egentligen? del2. Skolans historia i Upplands-Bro
Vad hände egentligen? del3. Dalupproret 1743
Upplands-Bro naturguide
Upplands-Bro i gamla vykort.

Till UKF:s hembygdsböcker

UKF:s första sida       Vissa utförligare beskrivningar