UKF:s startsida    Fornsigtuna del 2    
                            Fornsigtuna under medeltiden  
                            Sagan om Habor och Signhild 
                            Aschaneus' originaltext från 1612    Dito modern stavning  
                            Officiell tolkning av källskriften jämförd med terrängen Diskutabel i högsta grad  
                            Ämnesområden    

I väntan på att en ny upplaga av hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro blir klar återges här den historiska bakgrunden sådan den blev beskriven i boken som blev tryckt samma år. Den viktigaste förändringen i det historiska perspektivet är konstaterandet att Fornsigtunas historia omfattar en mycket längre tidsperiod än man tidigare ansett. Fornsigtuna fanns långt före Birkas tillkomst och kom troligen att spela en viss roll innan det kristna Sigtuna trädde fram i historien.

* Artikel för hemsidan om Fornsigtuna i arkeologiskt perspektiv år under utarbetande
För utförlig beskrivning av utgrävningen se boken om Fornsigtuna - en kungsgårds historia

En verkligt sägenomspunnen plats i Upplands-Bro är Fornsigtuna. På de vanliga kartorna finner du den under namnet Signhildsberg, som ligger inte långt från Håtuna kyrka. Bägge namnen är förknippade med fornnordisk historia och diktning. Långt innan vi har en skriven svensk dokumentation att stödja oss på, finns Fornsigtuna och Signhild omnämnda i den isländska diktningen under forntiden och den tidiga medeltiden.

I några dikter från början av 1000-talet talas om ett - icke kristet - Sigtuna, och Snorre Sturlasson, den isländske skalden och historieskrivaren, berättar om  Fornsigtuna. 

Man upplever en plats mer intensivt om man vet något om dess bakgrund och om händelser som hör ihop med den. Signhildsberg kan verkligen bjuda på historia härvidlag - eller kanske mera riktigt uttryckt: historier. För det som finns berättat är ännu inte genom utgrävningar bekräftat, och det berättade är skrivet för så länge sedan att man inte helt vågar lita på det. Det jag tänker berätta är emellertid sådant som har mycket gammal hävd, och som vetenskapen stundtals har tagit på fullaste allvar.

Du finner här en lätt reviderad text ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro. Börje Sandén, 1984.

Boken är slutsåld sedan länge, men finns att låna på bibliotek.

Randanmärkningar här innehåller sådant som var känt när boktexten skrevs, men som av olika skäl inte kunde beredas plats.

I denna spalt finns också länkar till nyheter
 ................................
 
 
 

Vi kan känna oss hedrade av Odens betygssättning av vår bygd när vi läser i Snorres Edda, där det står så här i prologen:

"... Sedan for han norrut till det landet som nu heter Svitjod. ... Oden tyckte att där var fagra slätter och god jordmån, och han valde sig en borgstad, som nu heter Sigtuna"

Enligt sagan skulle Oden således ha byggt en borg av något slag vid Fornsigtuna. Det borde i så fall finnas rester kvar av den, något som en arkeologisk utgrävning lätt skulle kunna påvisa. Ser man sig omkring i marken runt Signhildsberg finner man snart att här måste ligga något fördolt under ytan. Särskilt sedan man under de allra sista åren röjt i snåren och marken blivit avbetad. 

Sagan finns i Johan Peringskiölds verk Monumenta Uplandica från 1710.

Den raske kungen plöjde 
med iskalla stävar vågen, 
till med förlig stormvind 
Sigtuna nåddes omsider.

I Svenska Folkvisor, 1814-18 av Geijer-Afzelius finns en version med 62 verser. Melodien finns i notskrift.

Olika versioner av såväl folkvisan som ett stort antal skillingtryck finns på Svenskt Visarkiv. 

Innan Åke Rålamb gav platsen namnet Signhildsberg hette den tid Åkeshov.
 

Du finner en förkortad version av den äldsta uppteckningen av sagan i boken Fornsigtuna - en kungsgårds historia, även återgiven på hemsidan.

Nu bar det sig inte bättre än att Signhilds bröder "lyssnade till onda råd" och därför överföll och dödade Habors bröder vid ett tillfälle då denne inte var närvarande. Genast som Habor fått vetskap om det skedda skyndade han sig att hämnas" och tövade det icke länge innan Siwars trolösa söner fått sin bane av hans svärd". Därefter var det Siwar som längtade efter tillfälle till hämnd.

De två älskande skildes åt och något giftermål var ej att
tänka på. Hemma i Norge gick Habor och längtade efter Signhild och en natt hade han en dröm, som hans mor kunde tolka innebörden av. "... då rann där upp på min arm så fager en ros, och var liten fågel på kvist månde sjunga, allt för min fagra ros". Modern började gråta och sa, att om han tillslut ändå skulle få sin käresta, så skulle Signhilds kärlek kosta honom hans liv.

Men Habor lät sig inte avskräckas från att besöka sin hjärtans kär. Han lät sitt hår växa och klädde sig i  jungfrukläder. Därefter seglade han hemifrån för att lära sig kvinnoslöjder, som han sa. När han kom till kungsgården uppträdde han som sköldmö, den nordiska benämningen på en kvinnlig krigare. Denna amazon gick sedan raka vägen till jungfruburen där Signhild satt med sina tärnor och sydde. Hon (d.v.s. han) sa sig vara sänd av sin fader att lära sig kvinnoslöjder och blev vänligt mottagen.

Ett längre sammandrag av Saxo Grammaticus version.

En av tärnorna anade dock vem den storväxta sköldmön var, och hon skyndade sig till kungen och talade om att hans söners mördare fanns på gården och "nu skymfade hans dotter".

På natten "växlade Habor och Signhild löften om evig
trohet", som det står i sagan. Då fick de plötsligt höra buller och vapengny utanför jungfruburen. Kungens män trängde in och Habor sökte efter "sin brynja och sitt goda svärd för att driva störarna av hans kärleksmöte med blodiga huvuden tillbaka". Men han fann dem inte, den falska tärnan hade gömt undan dem. Han värjde sig dock "med väldig arm" i en strid där han i avsaknad av sitt svärd var tvungen att använda sängstolparna. Han oskadliggjorde trettio av kungens män innan han blev fängslad. "Men de fängslande tågen rycktes sönder av kämpearmen".

"Bind honom med ett hårstrå av kungadottern", viskade den falska tärnan. Man gjorde så, men den starke kämpen vill inte slita sönder sin älskades hår.
 

Hämndens stund var kommen för kungen. Habor hade vanärat dottern och nu skulle han dö. Han fördes till galgen, som enligt traditionen skulle ha legat på andra sidan sundet, på en plats som ännu i dag går under namnet Habors slätt.

Men Habor ville pröva sin Signhilds trohet och han hade plan för det: han bad att bödeln först skulle hänga upp hans kappa i galgen, för han sade sig vilje se, hur han tog sig ut som död. Han fick sin sista önskan uppfylld.

Och Signhild, där i sin jungfrubur, hade knappt hunnit se kappan hänga i galgen förrän hon tände eld på huset och hängde sig själv, i tron att Habor var död.

Sagan är naturligtvis ännu inte slut, och för att du skall förstå Habors patetiska ord när han strax går i döden, måste du veta innebörden i uttrycket "den kalla hästen". Detta är nämligen den trähäst som den dömde fick sitta på medan snaran lades om halsen, och som sedan drogs undan så repet sträcktes.

"När Habor såg flammorna mot skyn som visade hur trofast Signhild följde honom i döden, utropade han hänryckt: Låt mig nu hurtigt bestiga den kalla hästen, att jag må följa min brud, där hon far i de brakande lågor till Frejas sal. Länge månde en kärlek och trohet som vår minnas i Norden".

Där tycks sagan sluta, men i de många folkvisorna om Habor och Signhild som senare diktades, får vi veta lite mer. När kungen såg deras trogna kärlek ångrade han sig bitterligen, och han befallde att den falska tärnan skulle dödas. Hon blev levande begravd, vilket framgår av sista versen (nr 62) i längsta svenska versionen av folkvisan. Det är Signhilds fader, kungen, som talar:

61.
"Hade jag detta förra visst 
Deras kärlek har varit så stark 
Icke skulle jag Habor hängt 
För hundrade tusen mark" 
62.
"I tagen nu Signills tjänstemö
och sätten henne kvick i jord
Hon har skillt mig från dotter min
Så ock en måg så god"