.
Fruktbarhetsdyrkan vid Rösaring.
Ur Det hände i Upplands-Bro  1984
hembygd/rosa1.htm  


.
Rösaring

platsen,  labyrinten,  processionsvägen
Grundläggande allmän beskrivning från 1984

- Första beskrivningen, gäller ännu i sina huvuddrag. Texten är lätt reviderad
Nya bilder  med kommentarer


Ett kort avsnitt med den romerska historieskrivaren Tacitus' berättelse kan du läsa här.

Inledning - översikt
Upplands-Bro är väl försett med såväl historiska som förhistoriska minnesmärken i form av fasta fornlämningar ute i markerna. Rösaring i Låssa är en  av kommunens mer uppmärksammade fornminnes- platser. Enligt riksantikvarieämbetets årsbok för 1982 är Rösaring den enda av det årets arkeologiskt undersökta platser, "som sägs vara av särskilt intresse." Den är det i kraft av ett flertal fornlämningar, som tillsammans utgör en synnerligen intressant kultur miljö, som spänner över långa tidsrymder.
     Hela området kring Rösaring och Ekeby nedanför åsen har flera hundra registrerade gravar. I närområdet är det bara Birka som har fler gravar. Nedanför åsen finns boplatser från bronsåldern  med skörbrända stenar som bl.a. använts för uppvärmning av vatten i träkärl och i kokgropar. Tidigt rapporterades det om rester av en bronsålderssmedja. Mer längre fram.
En labyrint av den äldsta typen - en s.k. Trojeborg - finns  innanför stängslet.
Utsikt över Norra Björkfjärden där
Veckholmslandet med Upplands största bestånd av hällristningar skymtar i bakgrunden. 
Mer om Trojeborgen längre fram i texten.
Ceremonikullen från norrI området finns också en  tusenårig processionsväg, som   upptäcktes först i slutet av 1970-talet av en Brofamilj på vandring genom skogen. Även bortsett från alla kultur- historiska inslag är Rösaringsområdet en sevärdhet med sin härliga natur och storslagna utsikt från den höga åsen, och  med sin vackra och promenad- vänliga skog, och sina geologiska sevärd- heter bl.a. en stor dödisgrop formad som en grekisk amfiteater.
     I det här kapitlet skall vi främst studera de spår, som människorna under lång tid lämnat efter sig här i området. Efter som de är förhistoriska, finns det inga skrivna dokument som i klartext kan berätta om lämningarna. Man får lita till sådana slutsatser som kan dras med hänsyn till forskningens nuvarande ståndpunkt och genom att göra jämförelser med andra företeelser och platser. Det som kan sägas idag kan mycket väl ändras, när forskningen kommit längre. Lägg märke till att även jämförelsematerialet oftast är förhistoriskt, och att man fått kunskapen på omvägar genom indirekta slutsatser.
     Det finns mycket lite forskningsmaterial i frågor som direkt berör Rösaring. Det är endast rapporterna från två hittills gjorda utgrävningar av processionsvägen samt en tidigare kartläggning och studie av labyrinten. Arkeologerna har egentligen hittills bara beskrivit vad man funnit, inte dragit några slut satser. Man väntar på att det skall ges möjligheter till en större undersökning av framförallt den gravhög, som ligger vid slutet - eller är det början? - av processionsvägen. 
Bilden visar        
Processionsvägen mot söder. Bakom tallen syns den plana ceremonikullen.

Midvintersolståndet 1995-12-22 kl. 12.13

<>Det blev uppståndelse i samband med att vägen anmäldes till  myndig- heterna.  Den som skriver detta nu, Börje Sandén, var  då riks- antikvariens ombud och visste att det nu fanns något spännande rapportera.
     En extra anställd inventerare  hörde dock inte av sig , varför jag tog direktkontakt med  chefsinventeraren.
     Under mellantiden hade familjen blottlagt mer av de stenrader som kantade vägen. Den var väl synlig när min kollega i Upplands Väsby  springande i regnet fick se stenraderna, som han rapporterade till länsantikvarien, som i sin tur anmält fyndet dagen före min anmälan. 
     Det är familjen Per-Olov  Jernström som står som ursprunglig upptäckare av processionsvägen


Det följande är ett försök från min sida att sammanfatta vad man hittills kan säga om Rösaring. I den mån det inte framgår av texten vilka källor jag stöder mig på, kan du se det i litteraturförteckningen. Det är lekmannens privilegium att mer fritt få handskas med materialet. Mycket torde komma att skrivas om Rösaring, detta är bara en ringa början. En viktig sak mår bra av att diskuteras och ventileras ur så många synvinklar som möjligt. Först då kan man hoppas finna en något så när objektiv sanning.
     Rösaring är känt som fornminne sedan den första fornminnesinventeringen gjordes på 1600-talet. Namnet var då Röra Backe (rör = stenröse). På 1700-talet gick platsen under namnet Röraring. Området har på grund av sin speciella karaktär lockat människor till sig i årtusenden. Människor har kommit av olika anledningar. Det framgår av de olika typerna av fornminnen. Man har samlats till begravning redan i tidig bronsålder, vilket fem gravrösen vittnar om. Men här har också varit lek, fest och ceremonier. Det kan den ringformade labyrinten berätta för oss. Här har förekommit högtidliga processioner med musik och dans, med praktfulla vagnar och människor i rituella handlingar, och stora åskådarmassor. Då är det den nyligen upptäckta processionsvägen jag i första hand tänker på. Rösaring har, som du förstår, ständigt varit föremål för människornas intresse av olika skäl. Vi skall därför försöka rekonstruera tänkbara mänskliga aktiviteter på denna kulturminnesplats, från äldsta tider till nu.
                                       
Refererad litteratur 1984

Vi skall hålla i minnet att platsen var den högst belägna i en skärgård som mest betod av renspolade berghällar för många tusen år sedan. En plats,  någon meter högre än Rösaring finns utan utsikt borta i Håtuna skogen.
 

Stenålderstid

När vi idag blickar ut över åskanten så har vi en storslagen utsikt över Mälaren, närmare bestämt Norra Björkfjärden. Så har det troligen också varit i ett par tusen år, för skogen har aldrig kunnat växa sig hög och tät på sydvästsluttningen av åsen. Jordlagret är synnerligen magert. Skogen växer mycket långsamt, och skulle något träd nere i sluttningen sticka upp över de andra, blir det snart offer för någon stormvind. Inga träd kan i alla fall ha skymt utsikten 1672, för då fanns det en väderkvarn här uppe, och den skulle inte ha uppförts om skogen stått tät vid åskanten. Enligt Salvius upplandsbeskrivning från 1741 kunde man i klart väder kan se tre till fyra mil åt både öster och väster. Troligen har här alltid varit en fri utsikt, som imponerat på människor och lockat dem hit. 
     Rösaring ligger drygt 60 meter ovanför Mälarens yta. Det är den högsta punkten på Uppsalaåsens södra del. Rösaringsåsen var också det första större landområdet i vår kommun som kom upp ur havet för ca 6000 år sedan. Åstoppen var en ö långt ute i skärgården, kanske då och då besökt av stenåldersmänniskor i sina ekstockar, om de nu verkligen vågade sig så långt ut på havet. De bosatte sig inte här, men visst kan vi tänka oss att en eller annan stenåldersflicka eller stenålderspojke tog sig ett dopp i strandkanten strax nedanför nuvarande åsplatån. 
 

Bronsålderstid

Tittar du uppmärksamt på åssluttningen finner du ett antal fornstrandlinjer i form av väldiga trappsteg. Vid det nedersta trappsteget badade på sin tid bronsåldersbarnen. Då låg strand linjen ca 20 meter över havet, och de bodde med sina föräldrar vid nuvarande åkerkanten nedanför åsen. Det var inte förrän längre fram i tiden, under järnåldern, som man begravde sina döda i närheten av boplatsen. De ca 300 gravarna nedanför åsen är alltså mycket yngre än de uppe vid Rösaring.
     Det anses numera fastslaget att bronsåldersfolket begravde sina döda uppe på höga berg och höjder. På höjderna hade man också andra religiösa ceremonier. Vid den här tiden var soldyrkan som mest intensiv. Solen dyrkades bl.a. genom att man skred fram i procession och blåste i bronslurar. Vi måste tänka oss att så skedde också här vid Rösaring
 

Kanske förde människorna fram vagnar med solhjul eller solskivor i procession, så som man känner till det från utgrävda bronsåldersplatser i Danmark. På andra sidan Norra Björkfjärden ligger Veckholmslandet. Där har man funnit många hällristningar från bronsåldern, och de visar ofta ceremonier av det slag jag nyss nämnt. 
     Bronsåldersmänniskorna, som levde i nära samband med naturen, insåg solens utomordentligt stora betydelse för dem. Inget liv utan sol. Här i Norden, där solen under vintern lyser mycket svagare än under sommaren, kan man särskilt tydligt märka solgudens betydelse. Man firade därför solens återkomst på våren. Man kunde ju tydligt märka att solen gav växtligheten nytt liv efter vinterns dvala. Dess livgivande kraft måste lockas fram med allehanda ceremonier och offergåvor. Det skulle bli stor katastrof, om solens värme uteblev. Solen var den enda gudomen på den tiden, anser många religionsforskare. 

Bronsåldern var en lång period i vår historia. Sederna och gudsuppfattningen ändrades. Ett mångguderi utvecklades så småningom med särskilda gudar för olika sidor av människans världsuppfattning. Man fick bl.a. speciella fruktbarhetsgudar och kulten kring dessa antog nya former. Sålunda visar hällristningarna runt om i vårt land inte så sällan sexuella handlingar och beteenden hos människor och djur. Kanske var det lättare att åskådliggöra de svårförklarliga växtkrafterna i naturen med bilder ur en mer näraliggande erfarenhet, nämligen människornas och djurens beteende. Man tror att bilderna och kulthandlingarna har använts för att stimulera fruktbarheten på olika sätt.


Processionsvagn funnen  på 1880-talet i en mosse vid Dejbjerg i Danmark
Labyrinten
Ett annat, och mer påtagligt argument för att fruktbarhetskult utövats vid Rösaring, finner vi, om vi närmare studerar labyrinten och allt som kan förknippas med denna typ av fornminne.
     Labyrinten är uppbyggd av stenar som lagts i ringformiga strängar (ring i Rösaring), så att en sammanhängande väg går genom hela labyrinten ända in till centrum. Man kan alltså inte gå vilse i den, som man vanligen föreställer sig att man gör i en labyrint. I stället tvingas man passera genom samtliga vindlingar, innan man når målet. Och vad är då målet? Vad skall man in i centrum att göra?
     För att få svar på den frågan måste vi till tiden före vår tidräkn
ings början. Labyrinter var mycket vanlig i den äldsta grekiska historien Forskningen kring labyrinterna har inte förrän på senare tid satt riktig fart, och det finns ett stort antal teorier och förslag till lösningar på problemen. Eftersom labyrinterna har funnits och använts i flera tusen år, kan vi också tänka oss att de kan ha använts på olika sätt i skilda tider.


 

Bild ur årsboken
Uppland 1956
 

Beträffande labyrinten vid Rösaring vet vi, att den begagnats av ungdomen för dans och lek. Det har en son till prästen i Bro berättat i en avhandling från år 1717. Labyrinter av det här slaget kallas för övrigt också jungfrudanser, vilket en del ortnamn ännu vittnar om. Särskilt i Finland används den benämningen, och där finns till och med en avbildning med en flicka i centrum. Man har hävdat, att våra ringlekar skulle vara besläktade med labyrinterna. "Jungfrun hon går i dansen..."
     Någon forskare vill tolka våra ringdanser som rester av mera allvarligt menade rituella danser, där en kvinna skulle befrias ur ett fängelse, liksom när fruktbarheten, d.v.s. växtkrafterna måste frigöras efter vinterns långa dvala  Men det finns andra fantasieggande fakta kring dessa labyrinter. I Sverige är det särskilt John Kraft som intresserat sig för de nordiska labyrinterna, och han har redovisat olika förslag till tolkningar av deras gåtfulla betydelse.
Bild på väggen i Sibbo kyrka i Finland
kkkkkkkkk
Det finns ett mycket intressant samband mellan just vår labyrint och bilden intill.  Där står nämligen ordet TROJA och labyrinten är av samma typ
     När Sverige fick sin  fornminneslag 1666 blev det bestämt i en kunglig stadga att allmänheten skulle uppmanas att söka efter fornminnen och rapportera dem när fornminnesinventeraren kom till bygden. I de berömda Rannsakningarna efter fornminnen finner vi att det då fanns en "Trojeborg"  uppe på åsen i Låssa "mykit Monumenterligit".
     Bilden här ovan har man funnit på en romersk vinkanna. Labyrinten är av samma typ som den vid Rösaring. med en ringlande väg in till centrum. Rösaringslabyrinten hör till den största sorten med inte mindre än 32 stenvallar tvärs över. Det finns labyrinter också med  24 stenvallar av samma slag.

Skulle verkligen det klassiska Troja ha något att göra med vår labyrint? 
Är bygden på något sätt knuten till Sköna Helena, som enligt romerska historieskrivaren Homeros befriades ur sin fångenskap av Priamos?
I sagors värld  kan naturligtvis vad som helst inträffa.
     Enligt en av de allra äldsta berättelser vi har om vår historia, Ynglingasagan,
- i sin ursprungliga form kallad Ynglingatal - så var det från Troja i Tyrkland, som Oden tog sitt folk med sig och vandrade genom Europa. 
Oden var 20:e generationen av kungar efter Priamos. Slutligen slog det vandrande folket ner sig i det land som i sagan heter Svitjod. Där blev han blev kung i landet och "byggde sig en borgstad där som det nu kallas Fornsigtuna."

Labyrinter av samma slag om vid Rösaring  finns avbildade mer än tusen år före vår tidräknings början

"Här bor Minotaurus" står det bilden"
Mycket intressant är, att det på en avbildning av en labyrint av vår typ särskilt poängteras att Minotaurus finns i labyrinten.

De mytiska berättelserna om Minotaurus kan nämligen kopplas samman med vissa teorier man har om den ursprungliga användningen av den här typen av labyrinter.

Äldsta avbildningen är från 1200-talet före vår tidräknng
Labyrinternas ursprung får man söka  medelhavsländerna, men det är med få undantag endast i Norden, som sådana finns bevarade ute i naturen. Den äldsta kända avbildningen finns på en lertavla från 1200-talet f. Kr., funnen i Grekland.


Keramikvas från 
Tragliatella i Italien 
ca 600 f Kr

I labyrinten finner man 
namnet TROJA





























På en vägg i Pompeji.

"Här bor Minotauros"

"Hic habitat minotauros"












Lertavla från Pylos Grekland ca 1200 f Kr
 

 
Vi har faktiskt anledning att känna en viss vördnad när vi står vid labyrinten vid Rösaring. Den är nämligen den enda av hög ålder som finns bevarad i Uppland, och den är en av de få som har 32 stenrader tvärs över, d.v.s. 2 x 16 vallar. Vanligast är 8 eller 12 vallar från centrum och ut. Tyvärr har vår labyrint blivit skadad, stenar har plockats bort. Det har säkerligen skett, därför att man inte sett anläggningen. Eftersom labyrinten är så gammal, har stenarna i stor utsträckning blivit övertorvade. Den var dessutom en lång tid bortglömd och återupptäcktes på 1930-talet. Men för 300 år sedan var den tydligen imponerande, för i "Rannsakningar efter antikviteter" sägs i samband med trojeborgen: "Mycket monumenterligt".

Labyrinterna var en så stor angelägenhet i den kretensiska världen att man avbildade dem på sina mynt.

Labyrintforskningen har konstaterat att den romerska världen inte brydde sig om labyrint- kulten. Därför menar man att vår labyrint kan ha kommit till vårt land före romarrikets utbredning i Europa


Fruktbarhetskult

Finns det något samband mellan våra nordiska labyrinter och medelhavsländernas sagohistoria? Vi får nog ta för givet, att det inte är vi i Norden som lärt medelhavsfolken att göra labyrinter. Idén har kommit söderifrån. Men vad är det som förmått oss att bygga likadana konstruktioner? Det måste naturligtvis vara an vändningen, som lockat till efterföljd.

Trojeborgarnas användning är som vi förstått gåtfull. Man kan alltid gissa på någon form av religiös utövning med kultiska riter. De skulle i så fall inte ursprungligen byggts för lek och dans, utan haft en mer djupgående avsikt.

     Vilka religiösa strömningar har i forntiden varit vanliga och spritts från land till land? Gemensamt för alla kulturer tycks vara, att de någon tid idkat fruktbarhetskult, som tagit sig uttryck i olika former av sexuella handlingar. Sålunda visar vinkannan med sin bild av trojeborgen två mänskliga samlagspar i omedelbar anslutning till labyrinten, vilket skulle kunna tolkas som att den har samband med fruktbarhetskult. Till saken hör, att religion mycket ofta utövas genom kulthandlingar av skilda slag. 

 

Under en kortare tid ca 400 år före vår tidräkning användes labyrinter som en slags logotype  på  mynten på Kreta


Från olika tider och olika håll i världen känner man till rituella skådespel, inte minst när det gäller fruktbarhetsdyrkan. Litteraturen i ämnet har många exempel på kultbröllop. Inte minst från vår nordiska dikt- och sagovärld finns prov på heliga bröllopsakter, liksom det finns samlagsbilder på våra hällristningar. Motivet med sanlag har exempelvis använts av Jan Fridegård i romanen Trägudars land.


Fruktbarhetsgudarna Ull och Härn - Ullevi och Härnevi

Att det verkligen förekommit fruktbarhetsdyrkan i våra bygder framgår av två ortnamn: Härnevi och Ullevi. Bägge namnen finns på den äldsta kartan vi har över Bro-området. Den är från 1600-talet, men namnen finns med redan i medeltidens jordeböcker. Härn och Ull var två mycket gamla fruktbarhets- gudar, en kvinnlig och en manlig.
     Slutledet -vi i namnen betyder offerplats eller offerlund. Dessa två gudanamn, eller varianter av dem, uppträder parvis på fyra ställen norr om Mälaren och på åtskilliga andra ställen i landet.
     Tre av dessa par ligger inom några få kilometers avstånd från en trojeborg. Förutom Rösaring gäller det Enköping och Badelunda utanför Västerås. Trojeborgarna ligger i alla fallen på en rullstensås, som korsar Mälaren

     Gudinnan Härn är kopplad till s.k.skålgropar i berghällar. På Veckholmslandet mittemot rösaring ligger skålgroparna på högre höjd än i Härnevi. Detta förklarar antagligen att det bara finns tre Härnevi/Järnevi kvar i sinnevärlden. Dyrkan av Härn hade levt sig krav tills vi började att beskriva vår omvärld i böcker. Man menar att gropen är sinnebilden för Härn. Det blir lättare att förstå om vi betänker att egypterna hieroglyf för kvinna är bilden av en grop sedd från sidan, ungefär som bokstaven 'u'.

Vi ser att fruktbarhetsdyrkan inte är något främmande i vårt kulturmönster. Den levde faktiskt kvar ända in i den kristna tiden, då missionärerna beskrev den. Teorin om fruktbarhetskult vid Rösaring fick på ett oväntat sätt aktualitet genom den sensationella upptäckten av en kultväg eller processionsväg i direkt anslutning till de övriga fornminnena. 
Keramikvas från 
Tragliatella i Italien 
ca 600 f Kr

I labyrinten finner man 
namnet TROJA              





Mer finns att läsa
Härn

Ull  


Processionsvägen

Rösaring kan sedan 1979 visa upp ett helt unikt fornminne. (Se spalten till höger) Det är en kanske  processionsväg av något slag. Ingen annanstans i Europa, enligt vad som hittills är känt i varje fall, finns det en så lång väganläggning i anslutning till en begravningsplats eller kultplats.

Det är uteslutet, att det skulle röra sig om en vanlig väg. Här finns inga åkrar och fält att transportera saker till eller från. Det är naturligtvis svårigheten att föreställa sig en väg här uppe på åsen, som gjort att man inte upptäckt den tidigare, fastän arkeologer och fornforskare arbetat med området i mer än 300 år.

     Man kan troligen inte avgöra till vad, och hur, vägen använts förrän hela fornminnesområdet blivit grundligt undersökt. Somrarna 1981 och 1982 gjordes mindre undersökningar för att man ville finna ut vägens konstruktion och ålder. Om någon till äventyrs skulle ha tvivlat på att det var en anlagd väg så är tvivlen helt undanröjda efter undersökningen. 
     Vägen är 540 meter lång och går i nästan exakt nord-sydlig riktning. På grund av det får man intrycket, att riktningen har en astronomisk innebörd. I söder går vägen in i en ännu inte undersökt jordhög. I norr har man grävt ut grunden till en byggnadsanläggning av något slag. Vägbanan är ca 3,5 meter bred och på bägge sidorna kantsatt med stenar. Väster om vägen går ett grunt dike i praktiskt taget hela vägens längd. På motsvarande plats i öster ligger en rad av mer än 100 gropar med ca en meters diameter och upp till ett par decimeters djup. Undersökningen visade, att vägbanan haft ett översta lager av lera, ca 1 decimeter tjockt. 
     Det gick också att göra en preliminär bestämning av vägens ålder med hjälp av en ofta tillämpad radioaktiv metod. Den går att använda, om man kan finna organiskt material i en arkeologiskt säkerställd lagerföljd. Under lerlagret, där vägen går in under högen, fann man kolrester, troligen efter en skogsbrand som ägt rum innan vägen byggdes. Provet visar, att vägen skulle ha byggts tidigast i första hälften av 800-talet e.Kr., således under äldre vikingatid.
     Kan man nu läsa ut något ur detta om vägens användning? Den frågan kan man inte besvaras tillfredsställande, förrän man grävt ut den hög, till vilken processionsvägen leder fram. Till att börja med visar undersökningen, att vägen leder in under högen, vilket i sin tur talar om för oss, att högen anlagts senare än vägen. Undersökningen säger också, om nu dateringen av vägen är riktig, att vägen inte kan ha något samband med bronsåldersgravarna, vilket man tagit för givet innan utgrävningen gjordes. För det tredje hade frågeställningen före utgrävningen också varit, om den förmodade processionsvägen varit byggd för engångsbruk inför en begravning, eller om den använts vid regelbundet återkommande ceremonier. Det kanske också kan ha varit en kombination av de två möjligheterna. Svar på den frågan har man inte fått. Vi kan inte få veta något om det förrän om många år, när hela området kan tänkas ha blivit undersökt.
 
År  2013 fann man  ett stort antal stolphål vid en vägomläggningen  i Gamla Uppsala, troligen efter en slags processionsväg. Där finns två  kraftiga stolprader. Till skillnad från Rösaring är det verkliga stolphål med  i vissa fall en mycket kraftig  rest av stolpe.

Man framhåller att det kan ha varit en markering av en helig plats. Upplands-lagen från 1200-talet förbjuder dyrkandet av hela platser s.k. stavgårdar.

De hundratalet grunda groparna längs vägen är definitivt inte några stolphål.
De skyltar som satts upp visar i bild väldiga stolpar. Undersökning av dem visar att de endaste är grunda försänkningar i marken.










Med kännedom om den exakta kunskap som forntidsfolk hade om solens gång över himlavalvet så torde  avvikelsen vara avsiktlig som ett led  i en annan variant av fruktbarhetsdyrkan.

Newgrange på Irland och Abu Simbel i Egypten är byggda många tusen år före  vår väg. I dessa länder byggde man stentempel där solen vid en viss tidpunkt kunde lysa upp  en kammare mitt inne i templet vid exempelvis vintersol-
ståndet.


Spekulationer

Innan den grundliga undersökningen gjorts kan vi endast spekulera över alla tre möjligheterna. Vi antar först att jordhögen, som vi talat om, är en gravhög. Processionsvägen och byggnadsanläggningen i norr - om det nu är en byggnad - kan då ha använts på så vis, att den döde en tid legat i den norra anläggningen i väntan på att gravplatsen och vägen gjorts i ordning, och medan alla arrangemang kring begravningsceremonin förberetts. Vid en stor högtidlighet har sedan den döde förts till sista vilan. Vi vet inte om kroppen bränts, eller om det varit fråga om en jordbegravning.
     Eftersom man inte känner till någon liknande gravväg från någon annan plats, bör det i så fall ha varit en synnerligen märklig och högt uppsatt person, som blivit gravsatt på detta nya sätt här vid Rösaring. Det kan knappast ha varit någon hövding på orten, som av den lokala befolkningen beståtts med den unika vägen. Det stora arbetet att bygga vägen och den särskilda anläggningen i norr bör ha varit en angelägenhet för ett mycket större område. Det borde ha varit en kung minst, som blivit begravd här. Men mig förefaller då själva högen vara i minsta laget. Det finns  högar i kommunen som är större.
     Vi kan också anta att det inte handlar om en gravhög. När arkeologernas rapport nämner ordet "dödshus" är det ett begrepp som inte är känt tidigare.  Rapporten säger "dödshus eller hägnad". Man har bara hittat två hål som skulle kunna vara stolphål. Rapporten säger att man saknar sådant som visar att det funnits tak på anläggningen.
     Lägger vi sedan till det som verkligen hände två år senare år 1984 när samma arkeologigrupp grävde ut en ännu större platt hög vid Fornsigtuna. Man gick ända ner till botten och det visade sig att den platta högen inte var en gravhög.

 För detta talar det faktum att högen är helt plan upptill. I kombination med processionsvägen är det då lätt att tolka hela anläggningen som avsedd för upprepade ceremonier av för oss ännu okänt slag. S.k fosfatkartering talar för upprepad användning under lång tid. Vid byggnaden i norr kan exempelvis en gudabild ha gjorts klar för att sedan i en procession tillsammans med prästerskapet föras till kultplatsen vid den avplanade högen. Sådana ceremonier är ju kända från många håll i världen och historien. Vid Bredhöj i Danmark finns exempelvis en avplanad hög, som tolkats som en scen för kultiska handlingar, och i den fornnordiska litteraturen finns åtskilliga beskrivningar av sådana handlingar. 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 


Vi kommer nu till några omständigheter, som kan vara värda att tänka på när man funderar över processionsvägen. I våra nordiska grannländer har man gjort fynd, som förknippas med processioner som den jag nyss beskrivit; någon processionsväg liknande den vid Rösaring har man dock aldrig funnit. Tillsammans borde emellertid dessa fynd kunna säga oss någonting. Vid utgrävningen av vikingaskeppet vid Oseberg i Norge har man t.ex. funnit en bildvävnad, som var så väl bevarad, att man kunnat rekonstruera den. Bildinnehållet har också kunnat tolkas:
man ser en procession av gående och ridande människor och vagnar dragna av hästar. På den ena sitter två personer; möjligen kan de vara bilder av gudar.

     Vagnar spelade under vikingatiden och dessförinnan ingen som helst praktisk roll. De användes i kulten, och de var rikt smyckade. Sådana kultvagnar har man funnit både i Norge och Danmark. Med tanke på vad som tidigare sagts om fruktbarhetskult vid Rösaring, är det med stort intresse man konstaterar att just fruktbarhetsgudar är "vagngudar". Om processionsvägen använts för kulten av någon gud, borde således denna ha varit en fruktbarhetsgud.
Processionsvagn från 
Osebergsskeppet i Norge

Att man anlagt en väg med en slitbana av hårdstampad lera talar för att vägen just varit avsedd för vagnar. I så fall bör den också ha varit tänkt att användas flera gånger, vid återkommande kultiska ceremonier. Om det gällt en enstaka begravningsprocession borde den döde kunnat föras till graven på en släde, liksom man gjorde med Egyptens faraoner, även långt efter det att man i Egypten lärt sig använda vagnar.
     När den romerske historieskrivaren Tacitus redogör för germanernas religion, framhåller han särskilt att germanerna inte anlägger tempel som romarna. De dyrkar sina gudar i lundar och heliga skogar, säger han; "det överensstämmer inte med himmelska väsens storhet att vara inspärrade inom väggar". Han påpekar, att gemensamt för alla de nordliga folken är, att de dyrkar Moder Jord (Nerthus), d.v.s. den urgamla fruktbarhetsgudinnan Njord (Njärd), som färdas omkring bland alla folken i en övertäckt vagn.
     Som tidigare nämnts har processionsvägen mycket nära exakt nordlig riktning. Avvikelsen kan bero på förskjutningen av den magnetiska nordpolen, sedan vägen byggdes. Om det finns ett astronomiskt samband, talar detta också för, att det har rört sig om årligen återkommande ceremonier och processioner här vid Rösaring. 
Ännu många fler spekulationer kring Rösaring skulle man kunna göra genom att hänvisa till allt som skrivits om nordisk gudadyrkan. Det kan du roa dig med själv. 

 
 

Läs Tacitus
 
 
 
 
 
 

Läs teorin som astro- nomer lagt fram


Strategiskt läge 

Det är ingen spekulation när jag påpekar, att Rösaring i forntiden låg mycket centralt i Mälaren, mitt emellan Birka och Uppsala. Sjövägen mellan orterna gick på den tiden utanför Rösaring. Numera är farleden sedan länge stängd på grund av landhöjningen, men man fortsatte i århundraden att dra sina båtar över näset som bildats i stället för att fara omvägen runt Stäket. Om det vittnar namnet Draget och resterna av en dragränna, som man ännu på 1920-talet kunde se mellan Kalmarviken och Ullfjärden. 
     Sjöleden måste ha varit aktuell mycket lång tid efter det att själva vattenförbindelsen brutits på grund av landhöjningen. Det skedde före vår tidräknings början. För detta talar att Draget ritats som en öppen farled på Olaus Magnus karta från år 1539, trots att det då gått mer 1500 år sedan sundet upphört att vara ett sund. Hans karta var en kommunikationskarta, och han kallade den Carta Marina, eftersom de långa och viktiga kommunikationerna på den tiden gick längs sjövägarna. Genom att rita ett öppet sund vid Draget ville han markera, att man fortfarande färdades här på hans tid. Han har tänkt likadant vid många andra platser på kartan. På grund av det har han emellertid beskyllts för att sakna alla begrepp om vattensystemen i Norden. 
     Det är inte lika lätt att identifiera kult- och offerplatser som att finna gravfält. I själva verket finns inte så många klart utpekade kultplatser i vårt land. Med en labyrint, troligen från bronsåldern, och en unik processionsväg samt en i övrigt passande miljö bör Rösaring bli en uppmärksammad fornminnesplats i framtiden. När arkeologerna väl har fått göra sin stora undersökning, kanske man slutligen har bevis för riksantikvarien Johan Hadorphs uttalande från 1600-talet: "här har fordom varit mycket offrande till avgudarna".
 

Rösaringsområdet

Det har sedan länge varit känt att bygden även nedanför Rösaringsåsen haft en framträdande roll långt tillbaks i tiden. Om det vittnar förekomsten av tre storhögar liggande på rad. Den mellersta är platt och kan ha varit en slags tingshög.
     År 1979 gjordes ytterligare en upptäckt i området. Ett tidigare känt gravfält nedanför Rösaring, invid Sanda, visade sig vara en boplats av bronsålderskaraktär. Ett 15-tal s.k. skärvstensanläggningar anträffades. Skärvstenar är bl.a. skörbrända och spräckta stenar, som användes vid matlagningen innan man hade metallkärl, som kunde sättas direkt över elden. Man hettade upp stenar i den öppna elden. Därefter lades de i en kokgrop tillsammans med exempelvis kött, väl inlagt i stora blad. Över alltsammans lades sedan jord. Efter några timmar var köttet färdigt.
     I åkerkanterna strax utanför de många gravfälten nedanför Rösaring hittades på 1960-talet ett 50-tal "eldgropar" med svartbrända stenar och kolrester. Groparna talar för att boplatserna flyttat längre och längre ner, allteftersom strandlinjen förskjutits nedåt. Det var när man började använda starkare jordbruksmaskiner efter världskriget och därför kunde plöja djupare, som groparna upptäcktes.
      Skörbrända stenar fick man också, när man kokade maten i exempelvis träkärl med hjälp av upphettade stenar, som med tiden blev sköra och kastades i avskrädeshögar. Det är sådana högar som idag kan berätta för oss om forntida boplatser. Antalet kokgropar och avfallshögar med skörbrända stenar är väl så intressanta som gravfält.
     Tillsammans med
antalet gravar nedanför åsen  har vi en måttstock på hur stor bebyggelsen varit. Det totala antalet gravar överträffas i närområdet bara av vikingastaden Birka.

Bronsguteriverksamhet - enda platsen utanför Sigtuna, Birka, Lund
Vid nya arkeologiska undersökningarna åren 1996-98 bekräftades över hövan betydelsen av bronsålderstida lämningar i Rösaringsområdet. Man hittade sådant som  utan tvekan  hörde till smedjor för bronsgjuteri. Färdiga bronsföremål är i det fallet ointressanta, men här hittades såväl obearbetad brons, s.k. barrar, som bronssmältor som blivit kvar i smedjans lergolv.


oooooooooooooo

Citat ur rapporten från 1996-98:
Fyndet av ett vikingatida bronsgjuteri på boplatsen Sanda är ovanligt eftersom sådana sällan har påträffats utanför tidiga stadsmiljöer såsom Birka, Lund och Sigtuna. Att denna typ av verksamhet återfinns just vid Sanda styrker tolkningen  av platsen som ett betydande maktcentrum i Mälardalen..
     Fyndet visar också att tillverkningen av bronsföremål även förekommit på stormannagårdar och inte bara i de av kungamakten kontrollerade vikinga- städerna.

     


UKF:s startsida    Tacitus och fruktbarhetsgudinnan Nerthus    Ämnesområden 

Börje Sandén, 
ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro, 1984. Med mindre revidering

<>Rappoerten finns i PDF-format på adress;
www.stockholmslansmuseum.se/site_media/upload/pdf/Rosaring.pdf
kopiera ovanstående rad och klitra in den i din Webbläsare
 

Storhögar på rad är inte så vanligt. Mest  kända plats är Uppsala högar.

Begreppet "skörbrända stenar"

Att koka sin soppa i träkärl med hjälp av heta stenar som alltid fanns till hands i den ständigt brinnande eldstaden.










Bronsålderssmedjor var före 1998 endast kända i Sigtuna, Lund och Birka.


De 4 bronsbitarna till vänster är råmaterialet. De andra är smältor som blivit kvar i smedjans golv








Citat:
"Tolkningen av Sanda som en stormannagård grundas på monumentala gravar på rad och ett vikingatida bronsgjuteri.
Det var inte bara kungamakten som hade sådana resurser".

Rösaring låg mycket centralt i forntidens kommunikations- system. Sjöleden in till Svitjod gick via ett sund vid dagens Södertälje.

Landhöjningen hade gjort passagen in till  forntidens Svitjod svårare, vilket var till fördel. Birka kunde inte lika lätt plundras av kringseglande "sjörövare". Man fick tid på sig att samla ihop det "värnpliktiga" försvar som organiserats inom Bro hundare, benämnt Bro härad

Rösaring
Rapport 2000:11
Sanda och Stora Ekeby Lossa socken Upplands-Bro kommun