Granhammarsmannen 
Bronsåldersmannen som hittades 1953 är åter aktuell
Av Jonathan Lindström
/hembygd/granham2.htm                    Nyhet  -  600-sidig bok med de senaste rönen
(1999-04-29; 2009-08-06)                                                     om Granhammarsmannen och hans tid.

UKF:s Startsida       Artikel i Fornvännen 1959    Samtida tidningsartiklar   Rapport från 1999


År 2009 kommer författaren Jonathan Lindströms 600-sidiga bok som berättar om hur modern teknik som DNA-analys, isotopmätningar och andra nya undersökningsmetoder ger en närmast fullständig bild av hans levnadsförhållanden.

Artikeln här nedan är en utförligare variant än den som publicerades i Bygd och Natur 1999-1. Sedan den skrevs hade ett antal specialundersökningar gjorts, vars resultat Jonathan Lindström berättat om under arkeologidagen 18 aug 2002 och vid ett föredraget onsdagen 28 april i Skogakyrkans församlingssal i Kungsängen Centrum. TV-program Annnadag påsk 1999

Förlagets beskrivning av boken

Recension i Gomorron Sverige
"Jonathan Lindström kombinerar en pedagogisk auktoritet med en sorts lustfyllt berättande som är helt oemotståndligt för den som läser hans böcker. /.../ 
Jonathan Lindström ikläder sig den arkeologiske detektivens kappa för att leta reda på mördaren" /.../
Han vill ge oss en livfull bild av bronsåldern i Sverige, och han lyckas verkligen /.../ "Det här är en klar femma, borde vara en typisk Augustkandidat i fackboksklassen."
Yukiko Duke, Gomorron Sverige (ca 11 minuter in i programmet                Källa: svt play
Bronsålders-
mannen från Granhammar

Med lite god vilja kan den bronsåldersman som hittades 1953 i Upplands-Bro utanför Stockholm betraktas som Sveriges svar på ismannen från Alperna. 

Granhammarsmannen som han lokalt kallas föregick dock Ismannen med fyrtio år. Trots det är fyndet nästan helt okänt inte bara bland allmänheten utan också bland arkeologerna. 

 


                                             Foto:    Historiska museet
Sent en junidag 1953 - enlig Sven Beckmans efterlämnade papper den 10 juni - gick en pojke med sin far över ett gärde. Pojken var den trettonårige Thomas, fadern var arkitekten Walter Nathanson, ägare till Granhammars gård i Västra Ryds socken 2,5 mil nordväst om Stockholm. 
En halv kilometer bort skymtade herrgårdsbyggnadens vita fasad, ritad av Hårleman i slutet av 1700-talet och något av en stilbildare. Walter hade tagit över gården efter sin far, som dött sex år tidigare, och bodde nu här med sin fru Brita och flera barn. Från huset, som omgavs av ekonomibyggnader och gamla statarlängor, sträckte sig en mäktig allé mot norr, och från den en usel väg över gärdet. Här var gärdena vattensjuka, och låg nästan på samma nivå som den närbelägna Mälarens yta. Walter Nathanson hade med inspektorns, förmannens och lantarbetarnas hjälp börjat torrlägga området. Ner mot Lillsjön hade tidigare en vall byggts upp och en elektrisk pumpstation arbetade dygnet runt med att tömma ut vattnet. Nu pågick arbetet att gräva täckdiken och lägga ned tegelrör.

 
Upptäckten
Walter Nathanson ville se hur långt lantarbetaren David Zetterström hunnit med hacka och spade vid arbetsdagens slut. Zetterström hade följt ett äldre, öppet dike i svag uppförslutning. I dikets mitt fanns nu en meterdjup klyfta ner i blåleran, femton centimeter bred i botten. Längs dikeskanten låg jord och blålera uppkastad. Far och son följde diket norrut. Plötsligt låg en gråbrun människoskalle med ett stort hål i ansiktet i en lerhög. Det var en oväntad syn, långt ute på det öppna fältet. Walter Nathanson skyndade vidare till dikesänden längre fram. 
Kartan visar terrängen norr om Kungsängen


 
Där slet David Zetterström fortfarande med att fördjupa diket, lång och senig i stövlar, blåbyxor och skjorta. Han lyfte på kepsen och bockade för godsägaren, som frågade varför han grävt vidare efter det att skallen dykt upp.

- Diket ska ju fram! svarade Zetterström pliktmedvetet. Så långt minns pojken Thomas, idag en man närmare sextio år. För sina döttrar berättade Zetterström att han blev skrämd av skallfyndet, i tron att det kunde vara spår av ett sentida mord, kanske med bara några år på nacken. Han ville inte fortsätta gräva utan gick till inspektorn, en småvuxen man på Granhammar, och berättade om fyndet. Det kan ha varit inspektorn som beordrade honom att fortsätta gräva.

Fyndet rapporteras
Ett tag var det tal om att koppla in polisen, men skallen gav ett ålderdomligt intryck. Walter Nathanson såg istället till att kontakta Historiska museet. Förmodligen skedde det genom Sven Beckmans förmedling, ordföranden för Stockholms-Näs hembygdsförening. Han fick senare i likhet med Zetterström ett tack och femtio kronor i belöning från Riksantikvarieämbetet.

Intresset för ärendet tycks ha varit ljummet från museets sida. Ett par bilburna arkeologer anlände på torsdagsförmiddagen den 11 juni för att ta fyndet i närmare betraktande. Det var underförstått att de inte skulle lägga ner alltför mycket tid på fyndet. Utgrävningsledare var docent Wilhelm Holmqvist och hans assistent var filosofie licentiaten Bertil Almgren. Båda blev så småningom framstående arkeologer, den förre genom sin utforskning av Helgö-boplatsen i Mälaren, den senare som professor i Uppsala. Nathanson lät dem få hjälp av förmannen och några av lantarbetarna. David Zetterström visade den ungefärliga platsen för sitt fynd i diket, där också några revben hade dykt upp. I dikesväggen på närmare en meters djup stack ytterligare ben fram ur blåleran.


 
Offrets hembygd
Nämast kända boplats låg bara några hundra meter väster om fyndplatsen.
Ett av Mälardalens största bronsålders- rösen ligger dessuotm bara en km norrut på en ö i den dåtida fjärden. 

Fortsätter man längre norrut når man en av Upplands centrala bronsåldersbygder med en jättelik bronsåldersborg. Indirekt kan detta ha haft betydelse för offrets öde, även om det givetvis bara är en spekulation.

Vattennivån på kartan visar den som gällde under bronsåldern, dvs ca 15 m högre än idag


 
Undersökningen börjar
När arkeologerna började sitt arbete rusade folk till för att titta, och barnen Nathanson kom och gick under utgrävningens gång. Till en början var arkeologerna måttligt entusiastiska över sin uppgift, även om stämningen hela tiden var god. Ännu hade inga föremål påträffats i anslutning till skelettet och för att nå ner till skelettets nivå var man tvungna att avlägsna närmare en kubikmeter lerjord för varje kvadratmeter. 

Överallt trängde grundvatten fram, vilket försvårade undersökningen, men det avhjälptes med fördämningar. Eftersom markslaget var ren blålera, utan några svårtolkade kulturlager eller konstruktioner, var det lätt att överblicka grävningsytan, där allt framträdde tydligt och klart.

Troligen lades grävningen upp så, att man började utgrävningen från skelettresterna i diket och utvidgade ett schakt så länge fynd dök upp och lite till. Tyvärr har inte noterats hur långt ut schaktet sträcktes. Ett av nathansonbarnen tror sig minnas att det var rektangulärt, där Zetterströms dike löpte in i en sida och fortsatte ut från den andra. ett annat barn gissar att storleken på schaktet var 3 x 1,5 meter eller större. Snävast möjliga rektangel som täcker in fynden på fyndplanen och som är parallell med diket blir 2 x 1,8 meter stor. Holmqvist talar i sin rapport om ihärdigt sökande efter saknade skelettdelar inom ett utvidgat område. I två fall tangerar fynd planens ytterkant. Eftersom man grävde för hand, tiden var knapp och lerjorden djup finns det ingen anledning att tro att schaktet blev mycket större än några kvadratmeter.

Bäst bevarade föremålet 
Det är möjligt att ett av utgrävningens finaste fynd dök upp tidigt. Man hade då ännu inte klart för sig de goda bevaringsförhållandena i leran, vilket kan förklara en märklig episod. Pojken Thomas satt med benen över schaktkanten och såg på medan arkeologerna hackade, grävde och skrapade. Kring schaktkanten växte lerhögarna. Plötsligt fick Thomas se en liten gyllene spets med träskaft ligga på schaktbottnen. Den påminde om en kastpil utan stjärtparti. Han påkallade uppmärksamhet och pekade ut den. 

- Skämtar du med mig? Den kan du ta, den hör inte hit! sade en av arkeologerna och räckte över föremålet. Thomas blev förvånad men tog föremålet med sig hem: - Det var en kul grej! 

Efter det att arkeologerna lämnat Granhammar ringde de och frågade om Thomas hade föremålet kvar. De ville gärna ha tillbaka det, och det fick de, även om Thomas tyckte det var lite synd. Hans far tog det med sig in till Stockholm nästa gång han åkte till sitt kontor. Uppenbarligen var föremålet, en bronssyl med skaft, alltför välbevarat för att arkeologerna i förstone skulle ta det på allvar. Istället antog de att pojken slängt ner det för att skoja. De flesta yrkesverksamma arkeologer har säkerligen upplevt liknande situationer. Tusentals år gamla föremål som dyker upp i jorden ger ett så nytt och fräscht intryck att det är svårt att känslomässigt begripa att de skulle ha någon ålder. I detta fall slutade det lyckligt, även om kunskapen om föremålets exakta fyndläge gick förlorad.

Fler intressanta fynd - Läs den fullständiga redgörelsen i Fornvännen 1959
Troligen redan på torsdagen gjorde arkeologerna ett fynd som väckte deras intresse; ett träskaft med ett blankt bronsbeslag, som kan ha uppfattats som en spjutspets. Metallens glansighet förvånade arkeologerna. Elektron, en legering av guld och silver som var vanlig i Orienten nämndes. 

- Den där måste ha kommit från Egypten! lär också en av arkeologerna ha sagt. De hade goda kunskaper i antikens historia, och tycks ha spekulerat vilt och fritt som arkeologer brukar och ska göra, innan de ringar in det troliga.

Vid arbetsdagens slut besökte Walter Nathanson grävplatsen. Arkeologerna var på det klara med att de måste fortsätta arbetet under morgondagen. Nathanson tyckte att det var onödigt att de skulle behöva åka hela vägen in till Stockholm under kvällen och tillbaka morgonen därpå, utan erbjöd dem att äta och övernatta på herrgården. Arkeologerna tackade ja. Paret Nathanson hade fem barn, och två döttrar till Zetterström hjälpte till i köket, så ett par munnar till vid matbordet gjorde inte så stor skillnad. 

Undersökningen avslutas - fynden fraktas till Historiska museet
Hela fredagen ägnades åt utgrävningen, men redan tidigt på lördagen avbröts arbetet. Arkeologerna hade då bland annat funnit en samling blåmusslor i anslutning till skelettet, som de uppfattade som mannens matsäck. De diskuterade om den döde kunde ha varit en fiskare som drunknat. Skelettet låg ju på en nivå som under forntiden var bottnen av en fjärd. Grävningsledaren Holmqvist ritade en plan över fyndplatsen på millimeterrutat papper, där de ben och fynd, vars exakta placering kunde uppmätas, markerades. Fyndens och några av benens djup under markytan noterades också. Han skissade också en profil, dvs. ett lodrätt tvärsnitt genom fyndplatsen, som visade hur fyndlagret låg i nivå med täckdikets botten. 

Ett stort stycke lera med blåmusslorna lyftes upp på en plåt och placerades i bilen. Möjligen hanterades några av de andra föremålen på samma sätt. Metoden att ta in fynden som preparat gör det möjligt att gräva ut ömtåliga fynd försiktigare och noggrannare inomhus. Lördag förmiddag for Wilhelm Holmqvist och Bertil Almgren in till Stockholm med Granhammarsmannens ben och föremål i lasten. De lämnade efter sig en rejäl grop i herrgårdens vattensjuka åker, men hade i övrigt gjort ett mycket gott intryck på familjen Nathanson.

Grävningsresultatet sammanfattas
Väl i Stockholm sammanfattade arkeologerna utgrävningsresultatet. Skador på kraniet visade att han blivit ihjälslagen, och föremålen talade för att det skett under bronsåldern. Då var fyndplatsen belägen på fjärdens botten. Den lilla bronsspetsen med träskaft, som så småningom kom till rätta, tolkades som en bronssyl, vilken bland annat kan ha använts som tatueringsnål.

Tidningarna rapporterar 
Tisdagen den 16 juni kunde dagstidningarna berätta om fyndet, med rubriker som "3.000-årig tatuerare fynd vid Mälarstrand" och "Historiska deckare avslöjar 3.000-årig mordgåta". Wilhelm Holmqvist och Bertil Almgren hade bjudit in pressen på måndagen. På ett fotografi i Morgontidningen sitter Holmqvist och står Almgren kammade och iförda tidens säckiga kavajer. Holmqvist håller Granhammarsmannens kranium upp- och nedvänt i sin hand och diskuterar någon detalj i överkäken med sin kollega. En DN-journalist konstaterar att de båda "... är riktigt glada åt det här tillfället att få forska i en gammal kriminalgåta." 

Morgontidningens antagande att Granhammarsmannen så småningom torde bli välkänd bland femtiotalets skolbarn var en spådom som kom på skam. Holmqvist skrev en kort maskinskriven rapport under sommaren och ett antal analyser genomfördes, men först i slutet av 1959 publicerades fyndet i tidskriften Fornvännen. Därmed upphör all rapportering om det märkliga fyndet.

Rapporten i Fornvännen 1959
Författare var dels Andreas Oldeberg, expert på bronsålderns metallhantverk, som beskrev föremålen, och osteologen Nils-Gustaf Gejvall, som lämnade en beskrivning av skelettet. Att Wilhelm Holmqvist lämnade över publiceringen av materialet till Andreas Oldeberg hängde förmodligen samman med att han hade fått fullt upp med de fleråriga utgrävningarna på Helgö i Mälaren. 

I korthet återges här de tre forskarnas resultat. Fyndet kunde grovt dateras till bronsåldern utifrån fynden. En pollenanalys visade att det funnits få granpollen i leran kring skelettet, men många i leran strax ovanför. Eftersom granen blev vanlig i Mälardalen först under den yngre bronsåldern talade det för att Granhammarsmannen hamnat på fjärdbotten under den äldre bronsåldern, för drygt tre tusen år sedan. 

Skelettet hade tillhört en kraftigt byggd man i femtioårsåldern. Han hade varit omkring 175 cm lång med fyrkantigt, framskjutande ansikte och friska men nedslitna tänder. Hugg och/eller skärmärken på undersidan av vänsterarmen och vänster sida av huvudet visade att han gått en våldsam död till mötes innan han slängdes eller föll i sjön. Möjligen hade han lämnats på isen och senare sjunkit till botten. 

Kanske hade han varit en fiskare, som dödats av en konkurrent. Han hade burit på sig en del enkla verktyg såsom benprylar, ett bryne, en flintskrapa, ett elddon bestående av en eldslagningsflinta och ett stycke svavelkis, en stav eller kanske ett kastspjut med doppsko av brons samt en käpp med kryckliknande handtag och möjligen med en sylliknande bronsspets i änden. Några bearbetade trästycken kan vara rester av en ryssja eller annan fångstanordning. Så långt femtiotalets resultat.

En bortglömd sensation
Fyndet var - och är - sensationellt, men det tycks de två arkeologerna ännu bara ha varit vagt medvetna om. Med tanke på den sensation som den medeltida Bockstensmannen väckte på 1930-talet är det märkligt att fyndet så snart glömdes bort. Med undantag för korta beskrivningar i en del lokalhistoriska skrifter tycks det ha varit tyst kring Granhammarsmannen i närmare fyrtio år. Han är inte bara okänd bland allmänheten utan också bland nu verksamma arkeologer med få undantag. Det är obegripligt med tanke på att fyndet är av samma typ som Bockstensmannen i Halland och Ismannen i Alperna, om än inte lika välbevarad. 

Såväl Ismannen som Granhammarsmannen är exempel på människor ur levande livet, fängslande individuella öden som samtidigt ger en inblick i sin egen tids vardag. Gravar må vara aldrig så fyndrika; de återspeglar ändå bara en mycket speciell rituell situation. I vilken omfattning den har giltighet för livet utanför begravningssammanhanget vet vi inte.

Nytt ljus över gamla ben
Det finns åtminstone tre skäl att för andra gången väcka Granhammarsmannen ur hans mångtusenåriga törnrosasömn. Nya metoder och kunskaper gör att vi på ett mer mångsidigt och inträngande sätt kan analysera fyndet. Även om döden var av ovanligt slag ger fyndet oss en ovärderlig inblick i den forntida vardagen, både skelettet och de föremål som den döde burit på sig. Slutligen är det oundvikligen så att ett individuellt och delvis dramatiskt livsöde ger uppmärksamhet. Här finns en möjlighet att lyfta fram en av forntidens äldre perioder som vanligen hamnar i skymundan av den ständigt dominerande vikingatiden. 

Granhammarsmannen kan bli en utmärkt vägvisare till bronsåldern, en tid då stora förändringar i försörjning och samhälle skedde, som var av minst lika stor betydelse som vikingatidens riksbildning.

Ett forskningsprojekt inleddes 1998
När vi nu påbörjat en ny analys av Granhammarsmannen kan det konstateras att det inte på allvar går att ifrågasätta femtiotalsforskarnas arbete med fyndet. Så långt det var möjligt har de gjort ett gott arbete, som är en utmärkt plattform att gå vidare i från. Lite förvånande är ändå resignationen inför den röra som ben och föremål bildade i leran. Visst har många ben, bland annat större delen av underkroppen, flyttats ur läge antagligen genom gasbildning och djurs verksamhet. Tillräckligt mycket ben i överkroppen liksom fotben tycks ändå ligga kvar för att vi på ett ungefär ska kunna rita in kroppsläget (SE BILD). 

Föremålens placering
De ben som inte passar in tycks alla ha förskjutits mot nordost , dvs. i svag nedförsbacke. En utmärkt bekräftelse på att det föreslagna kroppsläget är det riktiga utgör placeringen av elddonet, en eldslagningssten i flinta och en kvartsitsten från vilken långlivade gnistor kunde slås. De är små, tunga föremål som uppenbarligen legat i en påse eller liknande. Att de ligger tillsammans visar att de inte har rubbats nämnvärt sedan deras organiska hölje förstörts. Placeringen vid midjan, dvs. bältet, är också naturlig, och bekräftar att antagandet om kroppens läge.

Mannens elddon
Intill stenarna låg ett delvis spjälkat fårben, som har uppfattats som en matsäck. Det verkar dock lite märkligt att spara ett närmast färdigätet och flottigt ben intill stenarna. Kanske rör det sig istället om ett ben, som visserligen kan vara avgnagt, men som i torrt skick har kommit att ingå i elddonet. Vare sig gnistorna från svavelkisen skulle antända fnöske eller sköre (pulvriserat och rostat ruttet trä) kan benet ha utgjort en behållare för det fuktkänsliga materialet. Liknande benbitar har påträffats i bättre bevarade elddon på kontinenten. En analys av benets yta kan kanske bekräfta antagandet.

Spännande är att resten av föremålen med känd fyndplats ligger närmast på rad kring axlarna. Här finns sten- och metallföremål som inte bör har rubbats alltför mycket, men här finns också ett träföremål som varit fäst vid kroppen så länge att det blivit vattendränkt och därför blivit liggande invid kroppen i stället för att flyta iväg. 

Prylar, sylar och brynsten
Flera av föremålen ger också intryck av att höra samman funktionellt. I var ända av samlingen finns benprylar. Brynstenen låg centralt, men en losslagen bit av den i ena änden, vilket är betydelsefullt. Även om något enstaka av föremålen kan ha hamnat mer av en slump bland de övriga, är den enda rimliga förklaringen den, att föremålen har legat samlade i något slags behållare, exempelvis en axelväska, en ryggsäck eller en klädflik. Att denna behållare har varit placerad i anslutning till mannens överkropp är troligt inte bara på grund av fyndens läge på botten, utan också genom att de uppvisar skador som kan ha orsakats av de hugg som har träffat mannen på vänsterarmen och huvudet. 

Flera av dessa fynd kring huvudet hör samman med några fynd vars ursprungsplats är okänd. Det finns sammanlagt fyra sylar, tre i ben och en i brons med träskaft. Sandstensbrynet har en tydlig skåra, som visar att Granhammarsmannen slipade sina spetsar på den. Det som tidigare uppfattades som en flintskrapa har flintexperten Kalle Thorsberg tagit en titt på. Han tror hellre att det rör sig om "sylvässare" med små skarpa inhak, där en sylspets kan skärpas. 

Var Granhammarsmannen en specialiserad hantverkare?
Granhammarsmannen har alltså varit väl försedd med en uppsättning sylar i olika storlekar och dessutom redskap för att hålla dem i trim. Märkligt är det stora antalet sylar. Kan det tänkas att Granhammarsmannen var specialiserad på något hantverk? 

Det är svårt för en nutidsmänniska att avgöra var gränsen går mellan den händige självförsörjarens och specialistens behov. Arkeologen Thomas Johansson i Jämtland, som har specialiserat sig på forntida teknik, levt "forntidsliv" och vistats bland annat hos sibiriska folk, borde ändå kunna sätta sig in i hur Granhammarsmannens verktygsuppsättning kan tolkas: 

- Nej, jag skulle själv kunna bära på mig flera sylar, även till vardags hemma på gården. De går lätt sönder så det är bra att ha flera, och de väger inte mycket och är inte heller i vägen!

Därmed får vi lägga tanken på en specialist på hyllan tills vidare. Sylarna kom väl till pass för att göra hål och peta med vid tillverkningen av skor och andra läderföremål, näveraskar och korgar. 

Svårförklarliga fynd
Intill Granhammarsmannen hittades också några bearbetade barrträbitar som kan vara delar av en ryssja; där fanns en blåmusslesamling som kan vara en naturlig skalbank. En mejsel eller ett beslag av brons med ett till synes avhugget skaft har kanske varit änden på ett spjut.

Ett av föremålen är höljt i den mystik som omger många ting, gärna i trä, vars användningsområde har fallit i glömska. Det är ett käppliknande föremål vars funktion är en gåta. Det har varit för klent för att fungera som en käpp. Kan det röra sig om en del av en väska eller kanske ett slags hammare eller kanske bågen till en borr. Alla förslag är välkomna.

Vad kan nya forskningar avslöja?
Mycket annat återstår att utforska. Det finns skäl att tro, att dateringen till äldre bronsåldern kanske inte är riktig, inte bara därför att pollendateringar är notoriskt opålitliga. Eldslagningsstenen ger ett yngre intryck, och är bronsbeslaget en mejsel är den sannolikt för kort för att tillhöra den äldre bronsåldern. 

En C14-datering av fyndet skulle vara av stort värde, så att det kan placeras in i sitt rätta sammanhang. Bronsåldern är en brytningstid, då stora förändringar i försörjning och sociala förhållanden sker. Bevarade skelett från Mälardalens bronsålder hör också till sällsyntheterna. Osteologer kan ur skelettet utläsa mycket om tidens levnadsvillkor. Numera kan vi med isotopmätningar avgöra vad för slags föda Granhammarsmannen levde på.

Bronsålderns fornlämningar
Genom senare årtiondens forskning vet vi också en hel del om bronsålderns fornlämningar och samhälle. Närmaste boplats låg sannolikt bara några hundra meter väster om fyndplatsen. Ett av Mälardalens största bronsåldersrösen ligger dessutom bara en kilometer norrut på en ö i fjärden. Fortsätter man fjärden norrut når man en av Upplands centrala bronsåldersbygder med hövdingagraven Hågahögen och en jättelik bronsåldersborg. Indirekt kan detta ha haft betydelse för Granhammarsmannens öde, även om det givetvis bara är spekulation. 

Hur mötte han döden?
Mordets utförande kan också ha betydelse. Rättsöverläkaren Robert Grundin vid Stockholmspolisen, som vid sidan av sitt ordinarie arbete intresserar sig för forntida fall, kommer att ta sig en titt på Granhammarsmannen. Huggspåren kan tänkas avslöja vad slags vapen mördaren använde. Om det rör sig om ett svärd kan vi ha att göra med en betydande person i samhället, eftersom det var ett vapen som sannolikt inte alla hade tillgång till. 

Ett vittrat mejselliknande bronsföremål med bredden 1 cm och längden 6 cm är försett med ett skaft som sträcker sig knappt 13 cm ur bronsholken. Skaftet är tillverkat i bentry, en buske med hårt och segt virket långt skaft, exempelvis en käpp eller ett spjutskaft. Bronsbeslaget kan vara en mejsel, dvs. ett behändigt arbetsredskap som eller en doppsko. Märkvärdigt är att skaftet tycks vara snett avhugget. Det kan ha skett när mannen höggs ner, men då återstår att förklara varför föremålet följde honom i djupet. Har det placerats i hans kläder eller behållare eller har det kanske suttit i hans kropp? En analys av beslagets egg skulle kunna visa om det kallhamrats och i så fall kunna hjälpa oss att avgöra vilken funktion det har haft.

Mördarens motiv lär vi aldrig kunna fastställa, men tillsvidare framstår det åtminstone som ganska osannolikt att Granhammarsmannen rånmördades. Både bronsföremål och importerad flinta fick han ju behålla i döden. I övrigt kan det röra sig om allt från ett svartsjukedrama till ett politiskt mord. Att motivet förblir okänt är av mindre betydelse. Granhammarsfyndet är i första hand inte en deckarnöt. Istället är det en unik möjlighet att på flera sätt utforska och åskådliggöra en undanskymd period av vår förhistoria, den dynamiska bronsåldern. 
 
 

Bild av A Nay i Uplands Herregårdar av Klingspor - Schlegel 1880

UKF:s Startsida       Artikel i Fornvännen 1959    Samtida tidningsartiklar