Vad hände Märkesåret 1809 ?  -  Den nya regeringsformen
Regeringens och UD:s beskrivning på regeringens hemsida
(en missvisande beskrivning av artikelns innehåll!)

Av Börje Sandén

/lokalhistforsk/Adler-filer/regeringens_text_1809_B.htm.
2009-06-26;  08-02; 09-07

UKF:s startsida         Märkesåret 1809 - UKF:s huvudartikel    Kopia av Regeringens hemsida
                                

Med den här artikeln - kopierad från regeringens hemsida - Vad hände Märkesåret 1809
"vill UD ge en nyttig orientering  om vad som hände".  
Du kan också läsa artikeln via länk till Kopia av Regeringens hemsida
    
Om du läst regeringskansliets artikeln här ovan finner du att den inte med ett ord nämner vare sig 1809 års oblodiga revolution eller tillkomsten av den nya grundlagen = regeringsformen. De är ju de verkligt stora inrikespolitiska händelserna i Sverige. Varför nämns inget om dem?  
     Ett nämare studium av omständigheterna kring framförallt den nya regeringsformen tillkomst torde förklara varför man inte vill dra fram i ljuset vad som verkligen hände. Det visar sig nämligen att grundlagen kom till stånd efter en del ågärder och beslut som kunde betraktas som olagliga eller varje fall osnygga i eftervärldens demokratiska ögon. Men det var trots allt en verklig revolution som genomfördes och en sådan är per definition är en olaglig handling. Om man bara erkänt att sådana saker ingår i en revolutions mönster så hade saken varit ur världen för länge sedan. Franska revolutionen har ju blivit berömd trots dess många blodsoffer. Här hade vi en oblodig revolution, men den vet vi  vanligtvis mycket litet om.
     Det märkliga är att våra forskare redan från början har undvikit att påtala oegentligheterna. I det ena fallet nonchalerade man ett grundläggande beslut att den nya grundlagen måste godkännas enhälligt av riksdagen, inte bara av en majoritet. Det andra fallet var, när man totalt bröt mot den nya grundlagens viktigaste paragraf, den paragraf som skulle bli föredömet för andra länder i många generationer framåt.  Flera akademiska avhandlingar döljer inte helt vad som hände. Den mest öppna kom 1959 inför 150-årsminnet . Men sedan vi börjat fira vår nationaldag den 6 juni är det inte så lämpligt att beivra vad som hände för 200 år sedan, och särskilt inte när Sverige år 2009 var värdland i EU, där dess framtid vilade på om det kunde bli ett enigt beslut i en för EU:s existens viktig fråga.
     Den utrikespolitiska situationen gör man heller inte någon större sak av trots att landet 1809 befann sig i sin svåraste utrikespolitiska situation någonsin.  Man konstaterar att Finland gått förlorat och i själva verket slutit separatfred med ryska kejsaren, men nämner inte att ryska trupper också erövrat Åland varifrån man förberedde landstigning i Uppland, att de för en tid också ockuperat Gotland och varit i strid med svenska trupper  i trakten av Umeå.
     Det visar sig att UD:s artikel i själva verket handlar om vad som hänt i våra relationer till Finland efter 1809. Något som i sig självt verkligen är värt att uppmärksamma.
Men varför använder man då rubriken: Vad hände märkesåret 1809?

Upptäckten att inget sägs om regeringsformens tillkomst ger mig anledning att nämare fundera över varför frågan inte anses värd att nämnas under rubriken Vad hände Märkesåret 1809? 
     När jag skriver detta i slutet av juni 2009 får jag i min hand Riksarkivets årsbok med temat  "Stormvindar - en bok om ödesåret 1809".  Redan i förordet  sägs att regeringsformen  "har kommit att framstå som ett föredöme och en modell för hur ett modernt statsskick bör gestalta sig. Vi har varit så stolta över resultatet att vi till och med utnämnt dagen för dess antagande, den 6 juni, till vår nationaldag".
    
I ett särskilt kapitel med titeln "Den 6 juni 1809" finner man: "Stadfästandet av den långlivade regeringsrformen är den historiska anledningen till att Sveriges nationaldag firas detta datum vid sidan av riksdagens val av Gustav Vasa till kung den 6 juni 1523.
    
På annan plats på hemsidan har jag utförligt berört både regeringsformen och revolutionen utifrån ett lokalhistoriskt perspektiv.  Se Märkesåret 1809

Min granskning av regeringsformens tillkomst har i några avseenden lett till andra iakttagelser än de man vanligen finner i litteraturen. Ambitionen att få till en bra regeringsform har varit mycket god hos såväl revolutionärerna som i det konstitutionsutskott som tillsattes för att skapa denna erkänt berömda regeringsform. Det är de politiska turerna kring det slutliga undertecknandet av den som har varit minst sagt anmärkningsvärda.
     En mindre besvärande omständighet i dessa turer är att 6 juni blivit fastslaget som datum för riksdagens godkännande av regeringsformen, trots att beslutet inte fick laga kraft förrän också bondeståndet undertecknat det den 27 juni.
     En mer besvärande omständighet är att godkännandet den 27 juni hade tvingats fram på ett för demokratin otillfredsställande sätt och direkt i strid med den nya regeringsformens paragrafer. Den sidan av saken är svårare att gå förbi. Är det möjligen detta som ligger bakom oviljan att koppla samman firandet av Nationaldagen den 6 juni med året 1809?
     Vad som egentligen hände i just denna fråga kommer jag här nedan att utveckla, med länkar till mina källor så att du själv kan bedöma sanningshalten.  Frågan är en del i det större sammanhang som jag under våren presenterat på hemsidan under rubriken Märkesåret 1809.

Här visas först regeringsformens
avslutande ord med vederbörliga underskrifter

Till yttermera visso hafve vi detta med våra namns underskrifvande och våra insegels undertryckande velat bestyrka, stadfästa och bekräfta, som skedde i Stockholm den sjätte dagen i junii månad år efter Kristi börd ett tusende åtta hundrade och på det nionde.

På ridderskapets och adelns vägnar:
M. ANKARSVÄRD

På prästeståndets vägnar:
JAC. AX. LINDBLOM

På borgareståndets vägnar:
H. N. SCHWAN

På bondeståndets vägnar:
LARS OLSSON


Detta allt, som föreskrivet står, vele vi ej allenast sjelfve för orygglig grundlag antaga: utan bjude och befalle jämväl i nåder, att alla de, som oss och våre efterträdare, samt riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äro, böra denna regeringsform erkänna, iakttaga, efterlefva och hörsamma. Till yttermera visso hafve vi detta med egen hand underskrifvit och bekräftat, samt vårt kongl. insegel låtit veterligen hänga här nedan före, som skedde, i vår residensstad Stockholm, den sjätte dagen i junii månad, året efter vår Herres och Frälsare Jesu Christi börd det ett tusende åtta hundrade och på det nionde.                                                    CARL  (L.S)

Läs   Den fullbordade grundlagen / regeringsformen daterad 6 juni 1809



Kommentar till det händelseförlopp som lett till att ovan visade underskrift vunnit laga kraft trots saknaden av bondeståndets underskrift den 6 juni.

1)  När konstitutionsutskottet började sitt arbete skulle det lägga fram ett enigt förslag som i sin helhet kunde godkännas av riksdagen. Om så icke kunde ske skulle allt förbliva enligt den tidigare regeringsformen. Det vill säga enväldet skulle finnas kvar. Det krävdes ett undertecknande av alla fyra talmännen.
     I Riksdagens handlingar för 6 juni 1809 erkänns att bondeståndet inte skrivit under beslutet, samt att det antog förslaget till ny regeringsform endast under förbehåll att den synnerligen omstridda § 114 skulle utgå ur författningen. Dvs paragrafen om att ståndsprivilegierna skulle kvarstå och kunna ändras endast om alla fyra stånden var överens. Eftersom de tre andra stånden antagit den i sin helhet ”ansågs bondeståndets förbehåll ej hindra dess erkännande som rikets grundlag”.(citat ur handlingen).  
    
Vi ser här att de  långvariga diskussionerna kring privilegiefrågan (§ 114) i det officiella uttalandet bagatelliserats så effektivt att saknaden av underskrift förvandlas till fullbordat beslut. Om man inte tar del av de många turerna i saken, så framstår tillkomsten av vår berömda regeringsform i riksdagens egen skrivningen som en tämligen okomplicerad historia: en saknad undersskrift  kunde avfärdas i en bisats.  Nu levande svenskar har troligen svårt att fatta vidden och innebörden av dåtidens privilegier. Men som jag  skrivit här ovan var den orättvisa beskattningen en realitet för samtidens människor. De jordägande bönderna, representerade av Bondetståndet i riksdagen, var mer beskattade än adeln i förhållande till sitt markinnehav. Frågan var av mycket stor vikt för bönderna, vilket framgår av nedanstående beskrivning.
     Att en underskrift ändå hade ansetts synnerligen viktig framgår av det faktum att man trots 3 veckors övertalningsförsök - efter det s.k godkännandet! - inte lyckades förmå bondeståndet att frivilligt skriva under regeringsformen. Det skulle komma att lyckas först sedan man använt en metod som gick stick i stäv med den regeringsform som man ansett sig ha genomfört på lagligt sätt.
      Många historiker har under de 200 åren analyserat händelseförloppet. Åtskilliga -  inte minst en av de senaste i en avhandling från 2006 -  redogör utförligt för tvisteämnet. Man har framhållit att frågan diskuteras av den politiskt intresserade allmänheten både innan revolutionen, under den provisoriska regeringens tid, åtskilliga gånger i det särskillt tillsatta konstitutionsutskottet och inte minst i riksdagen under de tre veckorna efter "godkännandet". Likväl landar frågan till slut i en bisats. 

2/  Varför dröjde bondeståndets undertecknande i tre veckor, trots ideliga övertalningsförsök från riksdagens övriga stånd? Vilka argument  var det som slutligen fick bönderna att backa från sin fasta övertygelse i frågan?
     Vändpunkten i frågan kom den 27 juni, två dagar före kröningen av kung Carl XIII, som med bondeståndets gillande valts till kung den 6 juni. Bönderna hade samlats på sin vanliga mötesplats, när de plötsligt fick kallelse att infinna sig på slottet hos kungen. Där höll konungen ömsevis förmaningstal och strafftal över bondeståndets ovilja att i landets svåra situation inte bry sig om fäderneslandets bästa och skriva under regeringsformen. Landet var ju ännu i krig med Ryssland och fred kunde inte slutas förrän Sverige hade en lagligt tillsatt regering. Talet var till sitt politiska innehåll i stort sätt ett eko av adelns andra försök till övertalning av bondeståndet under konstitutionsutskottets handläggning av ärendet.
    
Adeln hade nämligen - när man insåg allvaret i bondeståndets ståndpunkt - lanserat ett svepskäl för att få igenom sin egen åsikt i privilegiefrågan, dvs rädda sina egna privilegier, som i det ännu laglösa tillståndet verkligen var i fara. Man utnyttjade rädslan för ett ryskt anfall mot Stockholm. Den risken hade visserligen varit akut under dagarna i mars. Trots det hade den nya regeringen omgående inställt den extra krigsskatt som den avsatte kungen infört.  Inte ens i mars, just när ryssarna drev den svenska armén över isen till Grisslehamn var man särskilt rädd för ryssarna i Stockholm. Hertig Karl höll fest på slottet och Adlercreutz - den berömda generalen från finska kriget, som tog över Adlersparres revolution och fick en ledande ställning  i den tillfälliga regeringen - lät sig väljas in i ett ordenssällskap och var oanträffbar när kungen gick till aktion för att få hjälp av Södra armén inför hotet från Västra armén.
       Hotet från Ryssland kvarstod förvisso, vilket den ryska invasionen i Västerbotten vittnar om. Vid denna tidpunkt  var kravet från Ryssland dessutom att få förhandla om fred med en laglig regering. Därför behövdes en godkänd grundlag och ett godkänt val av kung. Detta kan vara förklaringen till att man ville framhålla att grundlagen fanns och att kungen blivit vald redan den 6 juni.
      Om det nu var så farligt för landet kunde ju adeln lika gärna ha avstått från att tvinga in § 114 i den nya regeringsformen. Till och med enskilda adelsmän i adelsståndet hade i interna överläggningar framhållit det orättvisa i privilegiesystemet. Men man hade röstat ned såväl det förslaget, som ett förslag att adeln i krigstider skulle betala då förekommande extra kostnader, ja, även i fredtid borde adeln bidraga med de mycket betungande skjutskostnaderna mellan de många gästgivargårdarna, hade förslagsställaren framhållit.

Privilegiesystemet  -  är det en fråga för en regeringsform?
Beträffande privilegiefrågan och dess vara eller icke vara som paragraf i regeringsformen finns det intressanta synpunkter att lyfta fram. Det viktigaste för bönderna - och den största stötestenen i saken - var deras krav att punkten inte skulle ingå regeringsformen. Förvirringen är total när man hör konungens argument  i talet den 27 juni då han hävdar den frågan redan fått sin lösning och att bondeståndet blandat ihop två frågor som inte har med varandera att göra: grundlagen och privilegiefrågan! Sveriges unikt farliga in- och utrikespolitiska situation hade snabbt kunnat lösas om adeln inte tvingat in frågan i regeringsformen.

Under en revolution sätts lagar  ur spel
I själva verket hade ju revolutionen/revolutionerna åsidosatt alla tidigare överenskommelser. Man kunde ha följt böndernas måttfulla förslag att successivt  ta bort de gamla privilegierna. Då hade vi sluppit det demokratiskt osympatiska slagord som vidlåder diskussionen. "regeringsformen först - resonemang sedan", som en forskare framhållit.
     En utländsk  historiker som vistades i Sverige under denna tid framhåller att  bönderna verkligen gick i den fälla som gillrats för dem. Det skulle dröja ytterligare många decennier innan adelns privilegier upphävdes. Bondeståndets motstånd att skriva under regeringsformen grundade sig sannerligen inte på en struntsak som man kan tro när man läser tolkningar av de aktuella riksdagsprotokollen.
     Jag vill åter påpeka  - år 1809 pågick under ganska lång tid en revolution - visserligen oblodig, men dock revolution - då viktiga saker hände som bara registrerats i privata anteckningar och brev. Det är mycket svårt att veta vad som verkligen sades - och även gjordes.

Bondeståndet uppmanas av kungen att votera - påstående skall ställas mot § 55 i regeringsformen
Men detta sakernas tillstånd den 27 juni skulle bli ännu mer svårhanterlig för eftervärlden, när kungen i sitt tal till bondeståndet kom fram till sin slutpoäng. Han kräver då vad som "närmast liknar" en öppen votering bland ståndets medlemmar:  "finnes någon som vill neka Ståndets taleman att genom Regeringsformens undertecknande upfylla sin pligt - skilje han sig från de öfriga och blifve känd af Mig och af sina Medbröder [överstruket: och af efterverlden! ]" [därefter tre kraftigt överstrukna rader som jag inte kan läsa]
     I länken här nedan finns hela det tal som kungen höll. Det innehåller strykningar och tillägg. Jag kan inte avgöra vem som gjort ändringarna, inte heller om de gjorts före framförandet eller senare för eftervärldens ögon.

Nytt historiskt standarverk som skall ersätta Bonniers "Den svenska historien" är på gång

Det skall bli intressant att se hur det nya standardverket kommer att se på händelserna 1809. Redaktören Dick Harrison framhöll nyligen i Populär Historia att mycket av forskningen sedan 1950-talet aldrig nått fram till allmänheten.
Vågar man rekommendera en forskning om varför händelserna i riksdagen den 27 juni 1809 ännu år 2009 är tabubelagt område och blivit ett ämne utanför den akademiska forskningen.
   
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs:     Hela konungens tal till Bondeståndet  - med strykningar och tillägg
Läs:     Georg Adlersparres berättelse om underskriften 27 juni - Brev till fästmön 29 juni
Läs:      ur Riksdagsprotokollet 27 juni 1809
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Med tanke på forskares kommentarer till konungens manuskript får jag intrycket att kungen går utanför sitt skrivna tal. Det var ju många som hörde och såg vad som skedde och som berättat därom i brev och dagböcker.  Ett kungligt tal likaväl som ett riksdagsprotokoll är ju inte hela sanningen i en historisk process. De är ju parter i målet och beslut i sådana här sammanhang är i högsta grad resultatet av politiskt betingade överväganden.        Se utförligare kommentarer till det som skedde 27 juni.
      Efter den ännu okrönte konungens tal var saken klar. Ståndet beslöt omedelbart  att skriva under regeringsformen. Det hedrar dem att de gjorde det utan votering. 
      Tydligare kunde de inte inför eftervärlden visa att beslutet varit påtvingat.
      Naturligtvis under förutsättning att det skulle bli känt för kommande generationer att godkännandet av regeringsformen bröt mot samma regeringsforms  § 55 sålunda lydande:
Ej må riksens ständer i konungens öfvervaro öfver något ämne besluta. Andra riksens ständers utskott, än det i föregående § omnämnda, kunna icke inför konungen några öfverläggningar hålla.

"Svårhanterlig för eftervärlden" ?
Av frågans behandling i historiska skrifter under de allra senaste åren/året framgår att saken fortfarande är  känslig för beskrivning i klartext. Jag nöjer mig för närvarande med några exempel på uttalanden.
     Övertalningen att skriva på skulle ha skett "med lock och pock".
     "Under påtryckningar förmåddes slutligen ståndets talman att skriva under regeringsformen."
     Någon säger att underskriften dröjde några dagar. Dessa "några dagar" (21) är i själva verket längre än den tid som konstitutionsutskottet behövt för att formulera hela sitt förslag till ny regeringsform. KU tillsattes 12 maj och lämnade sitt slutbetänkande efter tre veckor den 2 juni. Bondeståndet hade mycket tidigt lagt korten på bordet, vilket medförde att adeln två gånger gick till attack med skrivelser till bondeståndet för att försöka stoppa deras krav att privilegiefrågan skulle utelämnas från den nya grundlagen  Frågan var således definitivt ingen marginell sak.
     Någon säger att  underskriften fördröjdes samtidigt som man talar om den 6 juni, vilket gör att man kan tro att lagen fördröjdes fram till detta datum
      Belysande för den vetenskapliga forskningen kring det som hände 27 juni är det som skrevs i saken inför 150-årsminnet 1959. När regeringsformen slutligen erkändes av bondeståndet sägs följande.
"Det myckna ordandet om frivillighet m.m. är en falsk beskrivning av verkligheten, men ytterligare kommentarer skall ej göras. (kursiverat av Börje Sandén)  Hela tillställningen kommer i sin rätta belysning, om vad därunder förekom ses mot bakgrunden av förbudet i regeringsformen § 55 för ständerna att "i konungens övervaro (närvaro) över något ämne besluta".

Aktuellt år 2009 i frågan om 1809 års regeringsform
När jag här ovan säger att det sätt på vilket regeringsformen tillkommit skulle vara svårhanterlig att nu beskriva, tänker jag  på den mer officiella historielitteraturen, som ligger till grund för vad svensken i gemen får veta om det som kan beskrivas som den svenska riksdagens största konstitutionella kris. I en aktuell bok om 1809 års händelser manövrer man så skickligt genom händelseförloppet så att man inte  behöver nämna den svåra krisen. Enligt vad man sagt mig har man medvetet utelämnat den. Och man frågar sig varför? Saken har nämligen många intressanta aspekter på hur historien formades av ambitionen hos dåtidens historiker och förhärskande politiska åsikter. En grundtanke i historieskrivningen är sedan länge att bedömningen av det historiska skeendet skall göras utifrån den aktuella tidens uppfattningar och kunskap.
     Vill man veta vad som egentligen hände har vi år 2009 fått två av mig kända förträffliga beskrivningar som mycket utförligt berättar om bakgrunden till regeringsformen. De är skrivna av historiskt väl bevandrade journalister:
Anders Isaksson
i boken Kärlek och krig - revolutionen 1809  (2009) sid 260 - 272
Börje Isaksson
  Två dygn som förändrade Sverige - 1809 års revolution.  (2009) sid. 259 - 283

Av ovanstående journalistiska historieskrivning och av texterna i nedanstående länkar förstår vi att frågan om lika beskattning av jord var mycket viktig för bondeståndet – inte den bagatell som den genom ” skicklig skrivning”  kommit att uppfattas som.

Att det blev en så lång och allvarlig kris i riksdagens hantering av saken beror naturligtvis på den stora vikt som bondeståndet lade på frågan om lika beskattning på bönders och herrgårdars jord. Jordinnehav gav ju de tyngsta skatterna. Gustav Vasa visste vad han gjorde när han drog igång det där med jordeböcker över alla gårdar för att de skulle kunna skattläggas för framtiden.  Borgare och präster kom av naturliga skäl lättare undan.

Vi måste också minnas att avskaffandet av vissa ståndsprivilegier var en viktig drivkraft bakom den variant av revolutionen som Georg Adlersparre stod för. Denne hade i sitt program en utjämning av ståndsprivilegierna,  när han ställde sig i spetsen för Västra Arméns marsch. Revolutionen fick ett annat ansikte när andra kom att dominera. Och det är som bekant segraren som skriver historien.
     Det skulle dröja länge innan Adlersparres idéer i Tibble-promemorian, som han skrev på gästgivargården i Kungsängen, skulle gå i uppfyllelse. Där ville han ju vid konungens rådsbord se två bönder, två borgare och två präster - och inte bara adelsmän.

Länk till Carl Grimbergs redogörelse för händelseförloppet i Svenska folkets underbara öden 1913, del åtta, utgiven 1962 med Alf Åberg som redaktör, sid 290-292.

Länk till Sam. Clasons redogörelse för händelseförloppet  5-27 juni i Sveriges historia till våra dagar, Elfte delen. 1923 s. 110-111.

Länk till Sten Carlssons redogörelse för händelseförloppet 5-27 juni  i  Svensk historia del 2,
4.e upplagan, 1979  sidan 247.

Läs   Hur bondeståndet tvingades skriva under regeringsformen.  Tidigare version.
Läs   Hur bondeståndets vägran att skriva under regeringsformen behandlas i en av våra
         lärböcker för universitetsstuderande, tryckt 1980
Läs   Litteratur  och källmaterial vid denna artikels framställning

 
Några forskares beskrivning av händelserna 1809

Ludvig Stavenov.  Sveriges historia till våra dagar  (1925)   pdf-fil  24 boksidor

Läs   Ställningen i början av år 1809;  Statskuppen den 13 mars 1809;  

Sam. Clason. Sveriges historia till våra dagar  (1923)  pdf-fil  18 boksidor

Läs    Den provisoriska regeringens första åtgärder. De ryska angreppen.
          Värmländska fördelningens uppträdande

Sten Carlsson. Svensk historia 2   uppl. 4;  (1961)

Läs   Den gustavianska regimens fall   1808-09
 
Länk till Första upplagan av inledningen – ursprungligen publicerad i UKF:s Nyhetsbrev  febr 2009
Länk till Reviderad version sänd via länk i e-post till vissa medlemma

......................................................................................................
UKF:s tema - Vad hände egentligen?
I vår forsknigsverksamhet har vi åtskilliga gånger kommit att fundera över frågan Vad hände egentligen? Vi har gett ut böcker och skrifter med det temat. Att stanna upp inför den nu aktuella frågeställning och försöka finna bakgrunden till den är i linje med vårt arbete.
     Till frågan hör naturligtvis att ta med i beräkningen, vem det är som lämnar ett historiskt utlåtande.
Vi måste ha klart för oss, när det gäller riksdagens protokoll, att riksdagen själv är part i målet på samma sätt som regeringen är det i Kungl. Majt:s kungörelser.  I de senare är det kungens/regeringens syn på ett historiskt händelserförlopp som ges offentlighet. När det gäller riksdagshandlingar så är dess protokoll ett resultat av politiska - och ibland taktiska - ställningstaganden. Statens och regeringens dokumenterade historia är inte nödvändigtvis detsamma som Sveriges historia. Historien är resultatet av flera beskrivningar av vad som hänt. Den verkligt sanna historien finns antagligen inte, eftersom den person - eller det tankemönster - som i ett visst tidsläge har ett dominerande inflytande anser sig skriva den rätta historien. All historieskrivning är som ordet självt antyder "författad historia".
     Vår erfarenhet visar också att lokalhistorien kan bidraga med puzzelbitar som den akademiska forskningen inte hittar. Några exempel härpå finner du  under denna länk.
...................................................................................................................................

Vad hände Märkesåret 1809?

Händelserna under 1809 och deras betydelse för de gångna tvåhundra åren beskrivs här kortfattat av Krister Wahlbäck, tidigare ambassadör på UD och professor emeritus vid Umeå universitet. Självfallet kan man beskriva och bedöma vad som hände på många sätt. Detta är ett försök som vi på UD funnit nyttigt som en orientering.

Det ryska angreppet mot Sverige 1808 hade snabba framgångar. Redan vid nyår 1809 hade hela Finland erövrats, och kejsar Alexander kunde sammankalla en lantdag i Borgå i mars 1809. För Finland blev Alexanders utfästelser vid lantdagen om självstyrelse en stor sak. Dittills hade "Finland" betecknat ett antal landskap inom det svenska riket, utan någon separat politisk struktur. Nu blev Finland ett eget storfurstendöme, som dessutom fick Alexanders löften om att lagar och samhällsförhållanden från den svenska tiden - inte minst böndernas självständighet - skulle bestå.

Men för dåtidens Sverige innebar Borgå lantdag att en ockuperad del av riket kom överens med erövraren medan kriget fortfarande pågick. Fredsslutet mellan Sverige och Ryssland, då Sverige gick med på att avträda Finland, kom först i september 1809. Det blev en hård fred. En tredjedel av landets yta och en fjärdedel av dess befolkning gick förlorade. Landskapen i Finland hade 1809 varit en del av det svenska riket i 500-600 år (att jämföra med Skånes 150 år!). Sverige har knappast någonsin befunnit sig i en så förödmjukande situation som 1809-1810.

Fördel både för Sverige och för Finland

Men idag kan vi se Borgå lantdag på våren 1809 och fredsfördraget i Fredrikshamn den 17 september 1809 på lång sikt och i ett gemensamt svensk-finländskt perspektiv. Då blir bilden en annan. Det som svenskarna uppfattade som en katastrof visade sig småningom bli till fördel både för Sverige och för Finland. Att det blev så var ett underverk som gör att vi kan fira märkesåret 1809 med att påminna om Finlands betydelse för oss under hela 800 år.

Dit hör allt det värdefulla som Finland bidrog med under det gemensamma rikets sex århundraden. Efter 1809 tillkommer den skicklighet med vilken de ledande i Finland lyckades befästa storfurstendömets autonomi och småningom gradvis utöka självstyrelsen. För Sverige innebar detta att ett fortsatt omfattande utbyte med Finland kunde bevaras på nästan alla samhällsområden under storfurstendömets drygt hundra år. Slutligen har Sverige goda skäl att tacksamt erkänna den kraft med vilken det självständiga Finland försvarat sitt oberoende under nittio år efter 1917. Det har gett Sverige ett skyddat läge som underlättat vår egen fred.

Tre skeden

Det är alltså tre skeden av förhållandet Sverige-Finland i det förflutna som svenska folket har skäl att erinra sig: ca 1250-1809, 1812-1917 och 1917-2007. Ett fjärde viktigt inslag när vi firar Märkesåret 1809 blir naturligtvis avstampet inför framtiden - de möjligheter och utmaningar som avtecknar sig för samarbetet mellan Finland och Sverige under kommande decennier tack vare framgångarna i det förflutna. Vi är nu båda medlemmar i den Europeiska Unionen, och vi har ett mer "jämlikt" förhållande än någonsin i vår historia, med Nokia som den tydligaste symbolen för hur denna jämlikhet uppnåtts genom att Finland "hävt sig upp" med en snabbhet och kraft som väl ingen räknat med för ett par tre decennier sen.

Men här vill jag främst påminna om ett antal historiska förhållanden som många svenskar har glömt. Dit hör det underverk som jag nyss nämnde. De styrande kretsarna i Sverige 1809-10 hoppades på ett revanschkrig mot Ryssland vid Napoleons sida den dag han äntligen skulle gå till angrepp. Det var därför som marskalk Bernadotte - Napoleons man, trodde svenskarna - blev vald till ny tronföljare i augusti 1810. Därmed inleddes Sveriges återhämtning - fast på ett helt annat sätt än de revanschsugna i den svenska eliten hade tänkt sig. Bernadotte, som visste en del om svagheterna i Napoleons imperium, började lägga om kursen. Han höll distans till Napoleon och genomdrev sedan att Sverige slutgiltigt skulle avstå från alla ambitioner att återerövra Finland.

Därmed kunde han grundlägga ett nytt rysk-svenskt förhållande. Det fick sitt tydligaste uttryck i det möte mellan Alexander och Karl Johan i Åbo som inleddes den 27 augusti 1812, när Napoleon redan närmade sig Moskva. Alexander fick utfästa sig att stödja Karl Johans ambitioner att förena den skandinaviska halvön genom att ta Norge. Därmed stärkte Sveriges sin ställning, inte minst i förhållande till Ryssland. Denna mer jämlika grundval för det svensk-ryska förhållandet var nödvändig om Karl Johan skulle få stöd i svensk opinion för en konstruktiv relation till Ryssland.

Tre decennier av eftertänksam fredspolitik

Om man vill sammanfatta det väsentliga i händelserna 1809-1814 i dagspolitiska populära termer så skulle det kunna göras så här: En invandrare med vida vyer lyckades förmå de envisa infödda eliterna att äntligen se hur de strategiska realiteterna förändrats i Nordeuropa. En gascognare kunde höja sig över de begränsade perspektiven hos sin svenska omgivning. Med ett djärvt lappkast utnyttjade han en kortvarig europeisk konjunktur till att frigöra Sverige från en omöjlig uppgift medan vi ännu kunde vinna något i gengäld. Sedan Norge vunnits drog Karl Johan tillbaka Sverige till den skandinaviska halvöns avskildhet för att låta såren läkas under tre decennier av eftertänksam fredspolitik (som nu kunnat fortsätta i ytterligare sexton decennier). Under tiden samlade Finland krafter på egen hand till sin fulla självständighet 1917.

UKF:s huvudartikel om Märkesåret 1809