Georg Adlersparres berättelse bondeståndets undertecknande regeringsformen
/lokalhistforsk/Adler-filer/brev29juni
av Börje Sandén    
 
 Till UKF:s Startsida       Huvudartikeln                                      

Stockholm d. 29 junii 1809 kl. 4 om morgonen

Min älskade Louise!

Nu har jag goda nyheter att i hast berätta min ömma, goda vän. Efter Babylons förbistring har ljus uppgått; nu är en god utgång möjlig, till och med sannolik, ja, innemot säker.

Se här, ojämförliga vän, en skäligen intressant berättelse. Jag hade i nödens yttersta tid, neml. i förra veckan, måst åtaga mig bondbearbetningen emot min vana och alldeles emot min böjelse. Den föremiddagen, jag skref till dig, neml. i förrgår, hade jag redan vunnit 2 deras chefer och öfver 60 i ståndet, som alla gifvit mig hand på att låta talemannen skrifva under regeringsformen. Straxt efter det jag förseglat brefvet till dig, kom en andetruten agent och berättade, att ett nytt, dumt och ofryntligt protocollsutdrag från adeln gjort bondeståndet, och deribland mina nya vänner, alldeles furieusa; de förblefvo dock mina vänner. På eftermiddagen blef deras tredje hufvudman äfven min vän och gaf mig, jemte de andra, löfte att tala för underskrifningen. Den löjliga händelsen inträffade, att jag bådade (budade) denna tredje med en husar, med hvilken han åkte hit i hyrvagn. Derigenom utkom det ryckte, att denna bondanföraren var arresterad, hvilket gjorde en gräselig sensation, äfven hos talemannen och secreterarne, hvilka intet visste af allt detta. När nu denna hufvudman jemte de två andra återkommo till ståndet, stängde de in talemannen och secreterarne i det inre rummet, så att de ej kunde komma ut till dem; yttre dörren var också stängd. Men dessa fordna chefer gjorde nu föga lycka, när de talte ett annat språk; de voro till och med på vägen att blifva utkörda och misstänktes för att hafva blifvit mutade, hvilket var ganska oskyldigt, ty ingen hade fått en styfver. De äro redliga män. På dem har intet annat verkat än upplysning om allmänna ställningen och personlig consideration. De beklagade gråtande, att de ej förr varit hos mig. Emedlertid var nu ståndet hufvudlöst, utan anförare; mina förra 60 vänner vaknade och gjorde prose­lyter. Jag skickade om natten opp till Konungen och begärde anslag till ståndets samlande tidigt andra morgonen. Ögnablicket var nu dyrbart, ståndet upkallades till Konungen kl. ½10 i stora galleriet. Konungen tilltalade dem faderligt och godt, bad dem taga allmänna vådan i beräkning och begärde, att de, när han nu läm­nade dem, ville genom votering på stället, låta honom se, om det var ståndets allmänna mening eller blott ett verk af några få, att underskriften vägrades. Derpå fölljde ett allmänt svar: ingen vote­ring, talemannen skall skrifva  under, och ett sådant lefve Konungen och ett sådant svängande med hattarne, att jag alldrig hört eller sett något sådant. Flera bönder talade mästerligt, sade Konungen, att de som afmålat dem som ilskna, hade gjordt dem orätt, att de voro på alla sidor tryckta af de andra ståndens privilegier, att hvad de gjordt var nödens, ej ilskans verk; dessutom tusen försäkringar om deras kärlek för Konungen, deras tacksamhet för den godhet han under denna brytning visat. Konungen gret bitterligen och alla närvarande. När Konungen gick tillbaka i hvita rummet, hördes åter ett sådant lefve Konungen, att han åter vände om till dem, hvarpå fölljde nya ömsesidiga kärleksbetygelser. En sådan scen har ingen af de närvarande sett. Håf och stad kommo i rörelse vid den­na alldeles oförväntade nyhet, alla fjäskade och sprungo. Jag gick hem, läste (låste ) in mig, åt mina vanliga två rätter, läste sedan än en gång dit sista bref och föll i en angenäm middagssömn. — Du ser väl, att denna berättelse egentligen är för den goda Pappa. Han måtte väl förlåta, att jag ej får tid att skrifva honom directe till. Efter middagen gjorde jag visit på bondklubben i sällskap med de la Grange. Han må berätta, hur jag der blef emottagen. Jag hade största svårighet att hindra dem ifrån att bära hem mig. Nu är det slut på alla våldsamma råd, som gamla poikar i denna angelägenhet gifvit Konungen stundeligen, och hvilka skulle hafva tändt eld i hvarje palats och hvarje koja.19 Nu blir det kröning i morgon, som elljest för andra gången och kanske för alltid måst uppskjutas.

     Nu har de la Grange blifvit vederbörligen pressad med frågor efter dig, min lilla, goda vän. Du kan alldrig i hela sin vidd förstå och föreställa dig, hvad nöje det gjordt mig, att de la Grange sagt, att du är glittrande glad, till och med gladare än förr. Om också detta sista ej är sannt, så håller jag honom dock räkning derför. Jag hinner nu ej besvara ditt sista bref som jag ämnat, och tänker: det var så utmärkt af ömhet, caractere och klokhet, att det utgör min delice i evighet. Tack lilla nobla Louise!

<>Lägg ned min vördnad för mamma, pappa och syster Marie.
Den sista skall snart få ett långt bref från Din evigt trogna, ömma Georg