Undertecknandet av regeringsformen 27  juni 1809      1 av 3

Carl Grimbergs redogörelse för händelseförloppet i Svenska folkets underbara öden 1913, del åtta, utgiven 1962 med Alf Åberg som redaktör, sid 290-292.
Bilaga till artikeln Märkesåret 1809

Det återgivna avsnittet inleds med de omstridda underskrifterna
Till yttermera visso hafve vi detta med våra namns underskrifvande och våra insegels undertryckande velat bestyrka, stadfästa och bekräfta, som skedde i Stockholm den sjätte dagen i junii månad år efter Kristi börd ett tusende åtta hundrade och på det nionde.

På ridderskapets och adelns vägnar:
M. ANKARSVÄRD

På prästeståndets vägnar:
JAC. AX. LINDBLOM

På borgareståndets vägnar:
H. N. SCHWAN

På bondeståndets vägnar:
LARS OLSSON

Ja, så står det skrivet - men faktiskt är det inte riktigt sant. Från den 6 till den 27 juni saknades en av underskrifterna, nämligen bon­deståndets. Ej förrän den sistnämnda dagen förmåddes bönderna ge­nom en överrumpling, som strax skall skildras, att ge med sig och låta sin talman skriva på.

Detta är inte blott ett historiskt kuriosum. De händelser som dess­förinnan tilldrog sig, den allvarliga kris, som fortfarande pågick, de innebär, att revolutionen ej var avslutad. »Regementsförändringen» höll på att utveckla sig till en strid samhällsklasserna emellan, någonting i stil med den »stora», den franska revolutionen tjugu år tidi­gare.

Redan då bondeståndet utsåg sina ledamöter i konstitutionsutskot­tet, fick dessa en bestämd anmaning av sina medbröder att tillse, att de gällande ståndsprivilegierna icke skulle upptagas i regeringsfor­men. Bondeståndet krävde med stor styrka och enhällighet privile­gieutjämning, och på den punkten gav de tre bönderna i utskottet inte med sig. När förslaget till regeringsform den 2 juni kom till stånden, var det försett med en reservation av bondeledamöterna mot 114:e paragrafen, som innebar ett fastställande av gällande privile­gier. Bönderna ville att en »billig jämkning» skulle ske, innan privi­legierna fastslogs; bl. a. att all jord skulle lika beskattas och i lika mån bära rikets försvarsbördor.

Inom adeln var man villig att gå dessa krav ett gott stycke till mötes. Den 2 juni beslöt adeln självmant att avstå från sin hittillsva­rande rätt att ensam inneha säterier. Vidare erbjöd sig ståndet att betala mantalspengar och slutligen att till nästa riksdag åtaga sig beskattning för sina hemman liksom andra. Präste- och borgarstån­den fattade motsvarande beslut för sina jordbesittningar.

Men bönderna åtnöjde sig ej med detta - de krävde enständigt en grundlagsändring av innebörd, att all jord skulle beskattas lika. Eggade av »oredans apostlar», kanske även av adelsmän, som var missnöjda med revolutionen, ville de helt enkelt uppskjuta hela ären­det till dess skatteutjämningsfrågan var avgjord. Att ryssen trängde på och att rikets belägenhet för var dag blev allt värre, tycktes inte inverka på dem. Den 5 juni var man i de tre högre stånden färdig med sina beslut och antog regeringsformen, men bondeståndet vägrade. Talmannen och sekreteraren sökte förgäves beveka sitt stånd. Först när de tre högre stånden på kvällen samma dag beslutat meddela hertigen, att de godkänt grundlagen och valt honom till ko­nung, kunde bönderna förmås att antaga regeringsformen - dock uttryckligen med undantag för § 114 - och att gå med och hylla den nye konungen. Det skedde nästa dag i en högtidlig samman­komst på rikssalen. Hertigen antog då regeringsformen och uppsteg på tronen. Men på morgonen dessförinnan hade bondeståndet haft ett sammanträde och beslutat, att talmannen icke skulle få underteckna den nya grundlagen, förrän de övriga stånden godkänt kra­ven på privilegieutjämning.

Där stod man nu med en ny konung och en grundlag, som både var gällande och icke gällande. Under jämnt tre veckors tid räckte denna besynnerliga kris. Adeln avslog bestämt böndernas krav. Först underteckna, därefter resonera! sådan var adelns ståndpunkt. Böndernas var den rakt motsatta.

Man kom ingen vart. Kungen försökte medla, Adlersparre likaså. Men förmaningar, hotelser och lockelser hjälpte lika litet. Då vidtog regeringen en drastisk åtgärd. Under pågående sammanträde den 27 juni fick bondeståndet bud att omedelbart bege sig upp till slottet. Väl inkomna i »stora galleriet» fick bönderna se konungen inträda omgiven av sitt statsråd. Därefter tog Hans Maj :t till orda. Han ömsom förmanade bönderna och ömsom förebrådde dem deras farliga beteende; han varnade dem för »personer, vilka sökte hos ståndet inplanta misstroende, utnyttjande det till ett oredans och lag­löshetens verktyg». Det var en »faderlig skrapa» på gammalt svenskt maner. Talet slutade med en bestämd tillsägelse att genom votering avgöra, huruvida ståndet vidblev sitt senaste beslut eller ej. Dem som fortfarande ville sätta landets öde på spel genom att förhindra grundlagens utfärdande, uppmanade han att träda fram, så att de måtte bli kända av konungen och sina medbröder !

Därmed var saken klar. Ståndet beslöt omedelbart - och natur­ligtvis utan votering - att låta talmannen underskriva regeringsfor­men, vilket också genast skedde. Att detta sammanträde och beslut i konungens närvaro direkt stred mot regeringsformen är uppenbart. Men så går det till under revolutioner.

Sedan nu den segslitna tvistefrågan bragts ur världen, beslöt adeln redan följande dag vissa nya eftergifter beträffande privile­gierna, präster och borgare likaså. Men den stora skatteutjänmingen - som visserligen ej längre kunde betraktas som en privilegiefråga utan innebar ett extra krav fårn bondeståndets sida – den had man kvarsom ett ofta utnyttjat tvisteämn ända till år 1892.

Se också
Sam. Clasons redogörelse för händelseförloppet  5-27 juni i Sveriges historia till våra dagar, Elfte delen. 1923 s. 110-111.     En av tre författares beskrivning av händelsen

Sten Carlssons redogörelse för händelseförloppet 5-27 juni  i  Svensk historia del 2,
4.e upplagan, 1979  sidan 247.