|
Martin
Aschaneus och hans
Sigtunabeskrivning från 1612
Ur hembygdsboken Det hände i Upplands-Bro av Börje Sandén /bok0/aschane2.htm |
| Martin Aschaneus Utnämnd till riksantikvarie 1630 Delar av nedanstående text fanns ursprungligen i hembygdsboken 1984. Här med några tillägg som är väsentliga för min framställning av frågorna kring det medeltida Fornsigtuna. Delar av vår bygd finns sakkunnigt beskrivna redan i början av 1600-talet. Landets första officiella riksantikvarie, Martin Aschanéus, svarar för upplysningarna. Inte nog med att uppgifterna är ovanligt gamla och auktoritativa, de är dessutom skrivna av en man, som hade synnerligen stor lokalkännedom, eftersom han var född och uppväxt på en gård i Aske by i Håtuna. Det var efter sin hemby, som han senare tog sig namnet Aschanéus. Han behöll sin fädernegård i Aske till kort före sin död. Aschaneus (och en kollega, som snart slutade) utnämndes 1630 av Gustav II Adolf till riksantikvarie. Han skulle hjälpa riksarkivarien Johannes Buréus att samla in och dokumentera bl.a. gamla böcker, brev, skrifter, rim och runstavar. Han skulle också utbilda en efterträdare. Den instruktion som han hade att rätta sig efter visar sig vara mycket framsynt när vi närmare betraktar de riktlinjer som Bureus lade upp. Instruktionen skulle 54 år senare följas av en verklig lagtext år 1666. Såväl lagtexten som Aschaneus instruktion är viktiga för förståelsen av de argument som jag år 2004 lyfter fram för en bättre förståelse av dels Aschaneus beskrivning 1612 av fornminnena i Signhildsbergsparken och dels inventerarnas uppfattning av fornminnena 1667 resp 1672. När Aschaneus gjorde sina iakttagelser 1612 visste han inte något om Sveriges stundande storhetstid efter sitt deltagande i 30-åriga kriget. Det var precis motsatsen. Vi den tiden förlorade vi ett krig mot Danmark, där vi påtvingades den mycket kostsamma Älvsborgs lösen. Aschaneus var således inte påverkad av de våldsamt storsvenska historieskrivandet som kulminerade i Olof Rudbecks framställning om Norden som folkens urhem. När lagtexten skrevs 1666 var vårt land en etablerad stormakt som måste visa upp en storartad historia. Om inte de beskrivna ruinerna är rena påhittet torde det inte vara så lätt för nutidens historiker att fortsättningsvis förringa det som Aschaneus med egna ögon sett vid det som på hans tid kallades Fornsigtuna. Eftersom hans skrift inte trycktes förrän 1925 kan inte de lokala efterföljarna, präster och befallningsmän, vid de s.k. Rannsakningarna efter fornminnen 1667 och 1672 ha påverkats av Aschaneus ordval. Magnus Gabriel de la Gardie som ägde Fornsigtuna när lagen utfärdades kan mycket väl liksom den blivande ägaren Claes Rålamb ha känt till skriften från 1612 eftersom riksantikvarien på 1660-talet var Hadorph, den drivande kraften bakom lagtexten. Denne bör ha känt till sin föregångares handskrivna dokument eftersom de sparats inom institutionen till vår tid. Att han känt till resultatet av rannsakningarna är självklart, det var ju han som tog emot dem. Här är vi framme vid en avgörande punkt i frågan om hur ruinresterna kunde komma bort i forskningen. Inför Karl XI:s s.k. Reduktion, som syftade till ett återförande till kronan av de många gods och gårdar som drottning Kristina och förmyndarregeringen under bl.a. Magnus Gabriel de la Gardie förlänat (= tillfälligt lånat ut) till "höger och vänster", fick Hadorph av Antikvitetskollegium i uppdrag att göra en förteckning över de "Gambla Konungz Gårdarna och slott i Rijket som ähn finnas". Två av dennes främsta överordnade var universitetskanslern de la Gardie och riksrådet Claes Rålamb. Eftersom vår nuvarande främste forskare på gamla borgar och slott, Christian Lovén (1996), har läst Hadorphs förteckning och inte reagerat inför ruinrester i Fornsigtuna ser jag det som tecken på att det är riksantikvarien själv som är orsaken till att de tydliga ruinerna kommit bort i hanteringen. Har månne Hadorph känt sig manad att dölja det faktum att ruinresterna på mycket kort tid försvann även rent fysiskt. Jag har på annan plats i min framställning av historien kring Fornsigtuna framfört fakta som pekar i samma riktning. Hela saken borde bli föremål för en grundlig forskning på professionell nivå. Efter ovanstående tillägg år 2004 återgår jag nu till berättelsen ur hembygdsboken. Aschanéus sätt att utföra sitt uppdrag uppskattades inte särskilt väl av samtidens lärde, men så mycket mer av eftervärldens. Riksarkivarien Johannes Bureus, Aschaneus överordnade, och framför allt den förres efterföljare Olof Rudbeck, stödde sig alltför okritiskt på äldre författare, ju äldre desto tryggare! Aschaneus däremot åberopade mer sällan litterära källor utan gick hellre till fornminnena själva för att om möjligt finna svar på sina frågor. Han var på så vis långt före sin tid. Det hörde närmast 1700-talet till att studera själva fornfynden. Tjänsten som riksantikvarie på den tiden var närmast att betrakta som en oavlönad fritidssysselsättning. För sitt livs uppehälle måste han ha annat arbete. Aschaneus var präst och blev så småningom kyrkoherde i Fresta och Hammarby i vår grannkommun. Hans intresse för "antikviteterna" förorsakade honom faktiskt en anmärkning från domkapitlet: "... att Pastor från predikstolen efterlyser snöplige saker, så att församlingen därav lider förargelse av utsocknes män. Han förmanas till beskedlighet såframt han vill undvika straff". Arbetsförhållandena för Aschaneus medförde, att hans antikvariska beskrivningar till största delen gäller platser i vår närhet, trots att hans fullmakt gällde resor i hela riket. Mestadels kom han att syssla med uppteckningar av runristningar på sten och även i trä, eftersom det på den tiden ännu fanns kvar många runstavar, en sorts gammalmodiga almanackor. Tack vare Aschneus har vi en bild av runristningen vid Ryssgraven. Den blev övertäckt när den första Dalkarlsbacken byggdes 1665. Ur Sigtunabeskrivningen från 1612 Discursus Väster om den plats där Sigtuna är, ovanför västra färjestaden, där har varit en bro över sjön till staden från landet. En del säger och menar, att det har varit en flottbro, somliga en annan bro på stenkistor. Hur därom är vet man inte säkert, men visst är, att det varit en fast broförbindelse med vindbrygga mitt på bron, och att den utgått från den marken som kallas Aske höjden, vilken ligger under Askes betesmark och byskog, där min fader bor, på fastlandet mellan Försigtuna stadsvärn och slottet, som är beläget nordväst därom. Vid ett lågt liggande vattensjukt ställe eller slätt i förutnämnda 'höija', där det varit och fortfarande är lägligast, har bron börjat. Där syns ännu stockarna, när det är torr sommar och lite vatten, mitt emot holmen som kallas Broholmen ännu i denna dag. Över denna holme har bron gått. Holmen är idel berg och ligger närmare Sigtunalandet än stora landet, och på söderholmsudden är väg bränd genom berget över holmen, vilken är liten och smal. Där syns också pålar och bålverk efter bron på båda sidor om holmen. Vid Sigtunalandet likaså. Mitt på djupen i sjön, på båda sidorna om holmen är stenkistor. Därför fastnar mången not och fiskeredskap där (för dem som inte vet om det) när de kommer dit med dem. De som vet om det, åker inte dit. Mest varje år plägar storm och istjäle kasta upp vattentyngda stenkistestockar på sjöns stränder. På Sigtunalandet, västerut där salpetersjuderiverkstaden nu är, där har stadsporten vid brons ut- och ingång varit. Samma stora bro har lång tid efter sedan staden vart helt förstörd av ryssarna och esterna, hållits vid makt i några konungars tider, som är sagt i gamla berättelser man efter man. Tidpunkten då bron blev helt ödelagd får avgöras av dem som vet bättre i denna sak. Hon har hållits vid makt med Håbo Härads omkostnader medan hon var till. Ovanför bron västerut, vid två landsuddar, som heter Kämpauddar, står en stor sten på vardera udden, och som kallas Kämpastenar. En på höga landet lite från vattnet. Den andra står vid Sigtuna landsudden ute i vattnet ett stycke från stranden. De kallas Kämpastenar, därför att det skulle ha varit två resar eller kämpar som bott där, och att de skulle ha kastat var sin sten på varandra. "Huru ther om wara kan i visso låter iag blifuat". Men det sägs i sanning, att där har varit en värnbom eller kedja mellan uddarna, vilket väl är troligt, eftersom bron stått ovan för vattnet på stenkistor, och de som då därunder hade kunnat komma med båtar, icke skulle kunna komma förbi värnbommen eller kedjan. Ännu längre västerut på Håtunalandet ligger Trånboda "nu itt frelse torp, the oxenstiernes". Där sägs det ha varit ett ställe eller hamn, där stadsmän haft sin handel. Där är ännu en allmän landningsplats för fiskare och andra, uti viken vid två åars utlopp, innanför Försigtunaholmen, väl belägen under Askeägorna. Ännu längre västerut har slottet stått på en höglänt plats på landsudden något stycke från sjön. Utanför ligger en vacker vik och en liten holme norrut från slottet Försigtuna på Håtunalandet gentemot Habor slätta, "så kallaz ähn idagh", på Sigtunalandet, på en landsbergsudde där Habor säges ha blivit avrättad. Av detta värn syns ännu formen av själva slottet och dess murar, och borggården syns liksom fyrkantsvis där framför huset. Den platsen är högre än själva planen runt omkring. För icke många år sedan syntes ett stycke av sträckmuren, vallen var nedfallen. Ingången till borggårdsplatsen syns också. Där porten har varit är nu ett stycke åker, beväxt med smärre och större granar och enbuskar. Nedanför mot sjön syns några stora högar och stenrösen nordöst om borggårdsplatsen, innehållande både gråsten och tegelsten. Uti en djup grop eller däld syntes för inte så länge sedan hela källarvalvet under samma högar. Avslutningsvis: skogen börjar nu växa däröver, så att allt nu inte så väl synas som förut. Söderut är en väldigt hög "stenresa", som till äventyrs kan ha varit ett stentorn. (Kommentar 2003 - Fornsigtunas medeltida lämningar?) Där ladugården har varit bor nu fyra kronobönder över hela ängden, som också kallas Försiggtuna eller Fodersiggtuna, en kostlig by med åker, äng, utrymme, mulbete och fiskevatten. Det sägs också efter en gammal sägen, som jag efter mina gamla förfäder och andra gamla män har hört i denna bygden och provinsen, liksom av min fadermoder, vilken var hundrade och tjugo år, när hon avsomnade förlidne 1607, den 3 november i Håglunda i Herranom, och efter sina föräldrar berättade. Nämligen att vid förutnämnda Försiggtuna har stått "FörrStaden" till Sigtuna. Och därav kallas Försigtuna på denna västra sida för stadsvärn, vilket också icke synes mycket olikt vara: så att Trånboda vid två landsutlöper och åar, som förut är sagt, har legat mellan Förstaden och slottet, och västra stora bron över sjön, från Aske höjder, som sagt är. Härifrån åt väster är Hathina (=Håtuna) kyrka och gård, av vilka socknen har sitt namn, och de efter konung Hathino, om vilken berättas på annan plats. Avsnitt ur Gunnar Gihls ak. avh. Sigtuna och Norrsunda, 1925 Tvenne antikvariskt-topgrafiska manuskript af Martius Ansahneus, utgivna och kommenterade. Urdrag ur Martini Aschanei Beskrifning om Sigtuna Avsnittet som gäller Fornsigtuna. Discursus sid 8 Ähn då västan före är Trånboda på Hathinalandett, (nu itt frelse torp, the oxenstiernes) Huarest sägz hafua waritt itt Ställe och hampn ther Stadzmänn hafue haft sin handel vidh, Ther och ähn är en allment Ländestad och hampn, för fiskiare och andre, vthj viken vid 2 åår och vttlöper, Jnnan för förSigtuna Holmen väl belägen wnder Aske ägorne. Wijdare wäster thär ifrå hafver Slottet Ståndett, på en högländ stadh någott ifrå Siön å Landzvdden, ther vthan före en waker wijk och en liten Holma norrvtt ifrå Slottet Försiggtuna på Hathinalandett, Geent emot[ Habor Slätta (så kallaz ähn idagh) på Sigtunalandet, på en landz bergz vdd, Ther Harbor säges wara rättader. Till huilchett wärn eller hwss Synes skamphelun ähn, både til Siälfue Slottet och thetz murar, till Borggården Synes lijknelse i fyrekant wijss långzeffter framman för husett, then platzen är högre ähn sielfue planen, som omkring är, icke många åår Sädan Syntes ett Stycket af Sträckemuren, wallen war fallen ther ifrå; Ingången å förenämnda Borghgårdz platz vpått Synes och, Ther porten warit hafver på huilchen platz nu itt Stycke åker är, och medh smärre och Större gran och Enebuska vppå och omkring wäxte. Nedenföre mott Siön, Synes någre Stoore högar och Stenrösor östernorr af förenämnda Borggårdhz platz, både gråå och Tegellsten; vthi en Diup grop eller däld, hafver Syntz, icke länge säden, heela källarhualfuet vnder Samma högar, vidt begrijpitt, Skogen begynner flux wäxa ther opå, att thz nu icke så wäll som tilförende Synes kan. Sunnan opå är och en vällig hög Stenresa, then til Ewentyrs hafver warit ett Stentorn. Ther Ladugården warit hafver, Besittia nu 4-Cronobönder öffer heela ängden, kallaz och Försiggtuna eller Fodersiggtuna, en kostelig by med åker, äng, vttryme, mulebett, och fiskiewatn &c. Säges och effter en gamul Sägn, thett iag af mine gamble förfäder och andre gamble Männ hördtt hafver i Thenna bygden och provincien, Som af min fadermoder, huilchen war hundrade och Tiugu åår, afsompnade förledne 1607. 3. Novembris in Håglunda i herranom, efter sijne föräldrar berättade, Nemligen Att wid förenämnda Försigtuna hafver Stått FörrStaden ti1 Sigtuna, Och ther af kallaz försigtuna, på thenna Sijdo västra, för Stadzwärn, Thett och icke Synes mytrit olijcht wara: Så att Trånboda vid 2 landzvttlöper och åår, som föresagt är, hafver warit emellan Förstaden och Slottet och wästre Stoore broona öfer Siön, frå Aske höijar, som sagt är. Här ifrå wäster är Hathina Kyrkio och Gårdh, aff huilcho Sochnen hafver Sitt Nampn, .... UKF:s startsida Fornsigtunas medeltida lämningar? Gällande tolkning av texten jämförd med terrängen Sigtunabeskrivningen i modern tolkning Dito originaltexten Personskildring 1630 års antikvarie instruktion 1666 år fornminneslag med bilagor Kronologiskt ordnade data Ämnesområden |