Förändrad syn på Dalupproret börjar växa fram 
/subject/revolu.htm

UKF:s startsida                         Inledande artikel om 1743              Register över artiklar
Dalfolkets arbetsvandringar       Demonstrationsmarschen 1743       Tibble-dokumentet
Prof. Alf Åbergs artikel i SvD   Offentlighetsprincipen 1743            Representativ demokrati


Var Dalupproret 1743 en revolution eller en demonstration? 
Var det "upprorsmän" som vandrade till Stockholm 1743? 
Vad säger Nationalencyklopedin om 1743?
Vad säger Dalarnas forskningsråd?

Två händelser vid Tibble gästgivargård 1743 och 1809 kan belysa denna frågeställningen

Tibble gästgivargård 1743 
Vid två tillfällen har Tibble gästgivargård under några dagar varit centrum för storpolitiska händelser. 1743 var den under något dygn högkvarter vid  det största - och framförallt - farligaste demonstrationståget mot en svensk regering någonsin. Vår egen  kronofogde rapporterade till landshövdingen att sammanlagt 15000 demonstranter var på väg mot Stockholm. 
Förhandlingarna i Stockholm
Teckning av Tomasz Pydzik
Vid gästgivargården i Kungsängen (Tibble gård) sammanställde man de viktigaste punkterna i den långa klagolista man redan något år tidigare officiellt burit fram till riksdag och regering, men som man inte fått något klart svar på. Två av punkterna lyfter fram frågor som är högaktuella ännu i dagens politik - och som då var nya inom praktisk europeisk politik och som nu går under benämningen: offentlighetsprincipen och principen för representativ demokrati. 

Över hundra demonstranter dödas av militären 1743
Bägge frågorna var alltför ömtåliga för en lyftas fram i ljuset, varför det politiska etablissemanget inte lade hinder i vägen när militären gick till aktion mot flera tusen demonstranter som samlats på nuvarande Gustav Adolfs torg. Av "riksdagens talman" hade demonstranterna fått löfte om en hedersam  behandling av de frågor som diskuterats under två dagars överläggningar. 

Redan innan överläggningarna avslutats gick militären till aktion och det som sedan hände fick inte en adekvat beskrivning förrän 1993  vid det "Historiska året" 250 år efter 1743. Historiska museet beskrev det som hände, som en parallell till Peking 1989. Sammanlagt 140 demonstranter fick sätta livet till. 
Läs mer här

Var det ett försök till revolution, som måste stoppas med militära maktmedel? 
Ja, så brukar det framställas i historieböckerna, och om detta vore sant kan det ju ses som legitimt av landets regering att ingripa. 

Men vad ville egentligen allmogen, när den i så stor mängd drog i väg till Stockholm? (Man strömmade till från många håll; det var långt ifrån bara dalfolket som demonstrerade.) 

De sex punkter som formulerades på Tibble gästgivargård visar i själva verket att man inte hade för avsikt att störta landets styrelse. Vad ville man då? 

  1. Dels ville man ha svar på vissa - sedan ett år - obesvarade frågor, vilka skriftligen framförts genom såväl "allmogens besvär till riksdagen" som i "memorial" ställda till bondeståndets riksdagsmän. 
  2. Dels ville man att regeringen skulle vidtaga vissa åtgärder. 
Frågorna och kraven på åtgärder var förvisso mycket besvärande för regeringen i den situation den försatt sig i. Men genom att framställa det hela som ett revolutionsförsök kunde man slå ned det och slippa svara på frågorna.

Naturligtvis fanns det många personer i landet som gärna ville göra revolution mot den maktfullkomlighet som utvecklats under den s.k. Frihetstiden, då allmogen blivit utestängd från alla viktiga överläggningar och beslut i riksdagen. Att dåvarande regimen tog fasta på rykten om vad som skulle kunde hända med de styrande är inte så underligt, när man betänker vad allmogens seriösa frågor och krav handlade om. I sakfrågan ville man till varje pris ville undvika en offentlig debatt. 

Det har länge förvånat mig att våra historiker i dåtid och nutid inte brytt sig om allmogens skriftliga formuleringar i saken utan mest fastnat för vad enskilda personer tyckt och tänkt. Är det inte det "man har papper på" som skall gälla? Det är inte bara skrivelsen i Tibble jag tänker på, utan också protokollet från överläggningarna; det finns både i koncept och renskrivet. De talar sitt tydliga språk. Det som hände 1743 var ingen revolution.

Nu hör det till saken att det finns/fanns en lista som skrävlande demonstranter satt ihop om vad man skulle göra med vissa adelsmän, men den är inget som den ansvariga ledningen för demonstrationen står bakom. Det måste vara denna lista – och framför allt ryktena om vad som stod i den – som ligger bakom bl a Herman Lindqvists ord när han säger att 1743 kunde ha blivit  en "fransk revolution" innan den riktiga franska revolutionen kom 1789.

Tibble gästgivargård 1809 
Högkvarter för revolutionsarmé.
Vid denna tidpunkt stod Napoleon på höjden av sin makt. Av Europas stater var det egentligen bara England och Sverige som ännu inte gett vika för honom. Rykten från förhandlingar i Ehrfurt mellan Napoleon och ryske tzaren berättade att Sverige skulle utplånas från kartan. Ryssland skulle få Sverige ovanför Motala ström och resten skulle tas om hand av Danmark-Norge. Dessa rykten var bevekelsegrunden för aktörerna i den kommande revolutionen. 

Motståndet mot Napoleon kom från den enväldige kungen Gustav IV Adolf. Några bestämde sig för att avsätta kungen. Ledare var befälhavaren för den västra armén, Georg Adlersparre, som befann sig i Värmland för att möta ett befarat anfall från Norge. Han samlade ca 3000 frivilliga soldater som tågade mot Stockholm för att tvinga kungen att ändra sin politik eller avgå. Dessförinnan hade han kommit överens med sin norske kollega att denne inte skulle gå in i Sverige förrän man prövat möjligheten att avsätta den enväldige kungen. När Adlersparre kom till Tibble hade kungen vidtagit sådana motåtgärder att ett inbördeskrig var hotande nära. I det läget hade några militärer i Stockholm på eget bevåg tagit sig in på slottet och arresterat kungen. 

Initiativet till denna revolution hade således glidit över från Adlersparre till konkurerande revolutionärer och här stod nu Adlersparre i Kungsängen med en revolutionsarmé som inte behövdes! På gästgivargården författade han under några dagars bryderi en skrift vari han motiverade sitt beslut att trots allt fortsätta till Stockholm med sin armé. Den kunde behövas som påtryckning på riksdagen som skulle godkänna arresteringen av kungen. 

Som bekant blev kungen avsatt och skickad utomlands. Man kunde knappast tydligare följa Napoleons vilja, när riksdagen till tronföljare valde Napoleons vapenbroder Bernadotte, sedermera Carl XIV Johan. 

Revolution - eller demonstration?
Händelsen 1809 kan verkligen beskrivas som en revolution, då man i akt och mening hade för avsikt att ändra på styrelseskicket i vårt land. Vilket såldes gjordes med våld, låt vara utan blodsutgjutelse. Men hur var det med händelsen 1743 - revolution eller demonstration? 

En förändrad syn på Dalupproret börjar växa fram.
Vanligtvis brukar även det som hände 1743 kallas revolution = uppror. Men frågan är om det är en helt sann beskrivning av vad som hände. Förvisso fanns det enskilda deltagare som "ville runka perukerna på herrarna" och som var beredda att bruka våld. Men sådana tendenser stoppades av ledning ända tills militären gick till aktion mot demonstranterna - medan ännu ledningen satt i förhandlingar! Det var således inte allmogen som tog initiativ till striderna på Gustav Adolfs torg. 

Att avsikten från början endast varit att med eftertryck få komma till tals med regeringen framgår med önskvärd tydlighet av sista punkten i Tibble-dokumentet, där man uttrycker en önskan att få träffa kungen för att "muntligen få betyga sin undersåtliga vördnad" innan man vänder åter hem.

Ingenting i ett års skriftlig korrespondens mellan allmogen och regeringen kan tolkas som revolutionstendenser. Inte ens det som allmogen alltid beskyllts för ända sedan 1743, nämligen dess krav att välja danska kronprinsen till tronföljare i Sverige. Han var ju bara en kandidat av många, vilkens val riksdagen faktiskt accepterat (för att lugna folkopinionen) men förhalat verkställigheten av. Inte i någon historiebok för allmänheten kan man läsa, att allmogen vid förhandlingarna samma dag som massakern ägde rum, faktiskt hade accepterat den ryska kandidaten till tronföljarposten i Sverige. Därmed var frågan avförd från dagordningen, och den finns inte med i protokollen från förhandlingarna. Trots detta är allmogens inblandning i tronföljarfrågan en av de stora frågorna i de flesta historieböcker. Varför frågar jag mig?

Eftervärldens syn på händelserna 1743
Allmogens utgångskrav vid förhandlingarna var endast att riksdagen skulle verkställa ett redan fattat principbeslut. Detta principbeslut, omnämnt i Tibble-dokumentets första punkt, togs påpassligt bort av regeringen, när man i en omfattande "vitbok" redogjorde inför samtiden - och för eftervärlden!! - vad som hände under de dramatiska dagarna; ett klassiskt exempel på att segraren skriver historien. 
Den vetenskapligt använda beteckningen för demonstrationen är "Dalupproret 1743". I populärlitteratur och skolböcker  har den ända sedan 1700-talet haft den förklenande beteckningen "Stora daldansen", ett tydligt uttryck för exemplets makt över tanken. Regeringen ville få demonstrationen att framstå som något ofarligt, något att raljera över. I själva verket var den ett uttryck för en av de allvarligaste inrikespolitiska kriser som Sverige varit med om, bevittnad av ledande europeiska stater som sänt ambassader till Stockholm inför det viktiga tronföljarvalet. 

Armborstet - Dalregementets kamratförenings årsbok
Med tanke på Dalregementets demonstrationsmarsch till Stockholm 1999, vill jag lyfta fram vad Dalregementets kamratförening skrev i sin årsbok Armborstet 1958 om synen på marschen 1743. Skribenten har naturligtvis tagit intryck av den traditionella historieskrivningen och får till det på nedanstående sätt vid beskrivningen av två uppmärksammade händelser vid Tuna och Tuna bro för länge sedan, nämligen Gustav Vasas räfst- och rättarting och marschen till Stockholm 1743. Ännu 1999 tycks  uppfattning hos dalfolket vara, att det man gjorde 1743 var något suspekt, som man skäms för att tala om. 
 

"Lika ogärna som om Wasens räfst- och rättarting 
tala vi dalkarlar om det krigs- och löskefolk, 
som drog över bron mot Stora Daldansen"
Vad säger Nationalencyklopedin?
Att en förändrad syn på demonstrationsmarschen 1743 börjat växa framgår med önskvärd tydlighet i Nationalencyklopedins behandling av ämnet. En förändring sker mellan 1990 (bd 4) och 1995 (bd 17). Artikeln om "daluppror" publicerades år 1990. Min bok från 1993 avslutade jag med följande ord:
 
"Dalupproret 1743 behandlas inte under slagordet daluppror. Slagordet daldansen hänvisar till Stora daldansen. Det bandet har ännu inte utkommit. Det kan dock vara värt att lägga märke till att Dalupproret 1743 i ett uppslagsverk av detta slag kommer att beskrivas under ett förklenande - om dock vanligt - uttryck."
Vad står då i nationalencyklopedin när verket kommit fram till bokstaven "S" år 1995?
 
"stora daldansen, vedertagen men till sitt ursprung avsiktligt nedsättande benämning på ett bondeuppror som utgick från Dalarna 1743, mer korrekt benämnt dalupproret 1743"
Jag tänker inte här närmare gå in vad Nationalencyklopedin ytterligare säger i artikeln. Men några randanmärkningar kan jag inte undanhålla den som läst så här långt av min artikel. 

Nationalencyklopedin nämner nedanstående klagomål från allmogen
* de främst framhållna orsakerna till upproret (sic!) är missväxt och ekonomisk misär
* missnöje med regeringens misslyckade krig mot Ryssland 
* upprorsmännen krävde att kungamakten skulle förstärkas 
* de för krigsnederlaget ansvariga skulle straffas 
* att danske kronprinsen skulle väljas till tronföljare 

Kommentar till ovanstående
* inget nämns om att allmogen ville få veta hur kriget uppkommit 
   - förhandlingarna gav ett visst löfte om tillgång till riksdagens protokoll inom 8 dagar 
* inget sägs om riksdagsmännens ansvar inför sina väljare 
   - framhållet i såväl memorial som i Tibble-dokumentet
- denna fråga - den representativa demokratin – har jag utförligare diskuterat i nyhetsbreven 1998:2 och 3.

Observera
* man säger traditionsenligt att 4500 dalkarlar deltog i marschen 
   - kronofogen för Bro och Håbo härader rapporterade att ca 15000 var på marsch 
   - kungens adjutant Axel von Fersen uppskattade antalet till 10000 utanför Norrtull 
   - NE säger ingenting om att västmanlänningar och upplänningar deltog i förhandlingarna 
* man påstår att upprorsmännen vägrade att lämna huvudstaden 
   - i själva verket hade man samlats på torget för att ta emot erbjuden matsäck för återtåget 
   - militären gick till attack flera timmar före den utsatta tidsfristen och medan ännu ledarna satt i förhandlingar 
* resningen spreds snabbt i Dalarna 
   - inget nämns om att många andra landskap också deltog i protestmarschen, men inte hann fram 
* allmogeupproret medförde en del oroligheter på andra håll i landet 
   - militär trupp fick ett par gånger sändas till Dalarna för att hålla befolkningen i schack 
   - fem enheter (ca 275 man) ur svenska flottan gick in i Mälaren för att skingra demonstranter 

En ovanlig uppgift, som jag inte sett förut 
* allmogen utsätts för beskjutning 
   - vanligtvis heter det att allmogen började skjutandet, vilket den de facto gjorde, när den provocerades av trupperna.

Redan 1994 fick jag stöd i min uppfattning av prof Alf Åberg, när han recenserar UKF:s bok Vad hände egentligen? Del 3. (SvD 94-07-17). I avslutningen säger han att regeringens beskrivning av vad som hände är en partsinlaga. "Uppbådet var inte någon sammansvärjning mot staten utan syftade till att återge bönderna deras bestämmanderätt i riksdagen".

Alf Åberg säger också:

"… För mer än 60 år sedan skrev Bjarne Beckman en grundläggande avhandling om dalupproret 1743. Sedan dess har en hel del nytt material kommit fram, och man hälsar med glädje den nya sammanställning som publicerats av Börje Sandén vid Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut – Vad hände egentligen? Dalupproret 1743. "Stora Daldansen". Det är populärhistoria i gammal god mening, där författaren själv gjort undersökningar i arkiven och ställer självständiga och intressanta frågor till materialet. Mycket värdefullt är det stora aktmaterial som han publicerar och som ger läsaren möjlighet till egna studier…"

Här kommer nu de farlig diskussionspunkterna från Tibble-dokumentet

  1. Tronföljdsfrågan
  2. Verkställandet av det beslutade straffet för de kommenderande generalerna i kriget mot Ryssland
  3. Få veta orsakerna till kriget 
  4. De som handlat landsförrädiskt skall dömas
  5. Att fortsätta marschen ända till Stockholm så att allmogens förhandlare bekvämt kan rådgöra med demonstranterna i de frågor som kan uppstå
  6. Att innan återtåget få träffa kungen och hälsa på honom
Observera att ingenting nämns om höga skatter, hindrande tullar eller missväxt. Jämför därför med vad Dalarnas forskningsråd säger i inledningen till boken "5000 man från dalorten sprang", som gavs ut i till 250 årsminnet såsom årsbok för Dalarnas hembygdsförbund. (samma höst som UKF:s bok). Forskningsrådet talar man om "en seglivad föreställning om ett starkt samband mellan upproret och storpolitiken". Man framhåller att åsikterna om de bakomvarande orsakerna växlat genom tiderna och att man nu genom lokahistoriska studier finner att det inte är storpolitik som drev allmogen till sin stora demonstration 1743. 

Kan lokalhistorisk forskning i Upplands-Bro, långt från Dalarna, ha något att bidraga med?
Inte sedan den grundläggande doktorsavhandlingen 1930 har någon på allvar brytt sig om de ovanstående punkterna från Tibble, som i avhandlingen i själva verket berördes mycket flyktigt och med hänvisning i en fotnot. Punkterna måste dock ha varit kända av seriösa forskare eftersom Tibble-dokumentet publicerades av regeringen redan efter ett par veckor, visserligen med utlämnande av det mest graverande, nämligen att ett fattat beslut ännu inte verkställts. Du kan läsa mer i UKF:s bok Vad hände egentligen? Dalupproret 1743. Boken finns att såväl låna som köpa (180:- ) på biblioteken i Upplands-Bro. De kan beställas genom insättning av 215:- på UKF:s pg 27 58 94-4.

UKF:s startsida
Dalfolkets arbetsvandringar       Demonstrationsmarschen 1743        Tibble-dokumentet
Prof. Alf Åbergs artikel i SvD   Offentlighetsprincipen 1743           Representativ demokrati