/dalkh.htm     (1997-2014)
UKF:s startsida                              En första uppföljande artikel 1997
Dalfolkets arbetsvandringar            Andra artiklar om Dalupproret 1743
Register över artiklar                      Tillägg 2014 - demonstrationen  läggs under Brott och Straff

I nedanstående artikel har jag aktualiserat  frågeställningar från boken Dalupproret 1743 - "Stora daldansen" utgiven av UKF 1993.

Vad hände egentligen i Kungsängen? - I Sverige?
Av Börje Sandén
Historieböckerna berättar ganska lite om "Stora daldansen", Sveriges sista stora allmogeuppror. Det var dock en allvarlig händelse - och mycket farlig! Många tiotusental medborgare var på olika sätt engagerade i den. Det var minsann inte bara dalallmogen som var inblandad, vilket man kan tro av benämningen.
     Man känner inte till att allmogen i Kungsängen eller Bro skulle varit inblandad. Däremot figurerar ägarna av Almarestäket, Granhammar och Ådö i händelseförloppet. Prästen i Bro, vårt lands första romanförfattare, skrev på 1740-talrt om den spända politiska situationen i landet. Och i våra farvatten - i trakten av Västra Högholmen på Norra Björkfjärden - mullrade flottans kanoner när ca 1400 allmogenmän försökte ta sig till Stockholm sjövägen för att bistå dalkarlarna i deras uppgörelse med regeringen.
     Det viktigaste som hände här i Kungsängen var den skrivelse som ledningen för dalallmogen skrev den 19 juni på gästgivargården i Tibble-Kungsängen. I den formulerade man de frågor man ville diskutera med regeringen. De var så skarpt formulerade och berörde så känsliga områden att demonstrationståget till Stockholm var dömt att misslyckas. Innan de två dagarnas förhandlingar ens var avslutade och innan den överenskomna tidpunkten för allmogens uttåg ur staden var inne, gick militären till angrep. Sedan militärledningen misslyckats med att få flera regementen att skjuta mot sina landsmän fick man till slut fram nya trupper som var villiga att lyda order. Eldgivningen avlutades med en fullkomlig massaker. Totalt dödas omkring 140 allmogenmän. Även militärer fick sätta livet till liksom några bondeledarna som avrättades. 

UKF:s bok kastar nytt ljus över händelseförloppet.
Detaljerna kring allt detta har UKF publicerat i tredje delen av sin skriftserie Vad hände egentligen? Dalupproret 1743 - "Stora daldansen". Professor Alf Åberg skriver i en anmälan av boken att den kastar "Nytt ljus över Daldansens blodbad", och att "uppbådet inte var någon sammansvärjning mot staten utan syftade till att återge bönderna deras bestämmanderätt i riksdagen". Han säger vidare att "boken är populärhistoria i gammal god mening, där författaren själv gjort undersökningar i arkiven och ställer självständiga och intressanta frågor till materialet. Mycket värdefullt är det stora aktmaterialet som han publicerar och som ger läsaren möjlighet till egna studier."
     Vad boken ytterst handlar om är hur det kom sig att Sverige fick sin berömda offentlighetsprincip och en mycket tidig diskussion om begreppet representativ demokrati. 

Offentlighetsprincipen - i ett historiskt perspektiv
Den svenska offentlighetsprincipen är tvilling med tryckfrihetsförordningen. Bägge tillkom 1766 när det s.k. mösspartiet fått makten i den svenska riksdagen. Våra historieböcker brukar framhålla att den nya generationen mössor lyckades driva igenom sin politik i riksdagen under starkt motstånd från de s.k. hattarna. Vad var det då för misshaglig politik som hattarna hade fört? Vad var det för politik som varit så uppseendeväckande att effekten i slutändan blev en lagstiftning som ännu gäller och som tycks framstå som ett mönster för andra länder i Europa? För att förstå orsaken till missnöjet måste vi lyfta fram en del historiska fakta, som tyvärr kommit i bakgrunden i den traditionella beskrivningen av den politiska historien i mitten av 1700-talet. 

Önskan att få veta orsaken till en svensk krigsförklaring skapar offentlighetsprincipen.
År 1764 hade hattarna i 21 år lyckats dölja för svenska folket de innersta orsakerna till att Sverige startat två anfallskrig, först mot Ryssland, sedan mot Preussen. Redan under första kriget 1741-43 uppkom en mycket stark folkopinion i landet som krävde att riksdagens protokoll skulle offentliggöras så att man finge klarhet i hur Sverige kommit i krig med Ryssland utan att detta land på något vis hotat Sverige. De olika politiska och militära överväganden som föregick krigsförklaringen fanns att läsa i protokollen från ett av riksdagens sekreta (= hemliga) utskott. Bondeståndet, som representerade 90-95 % av befolkningen, fick normalt inte delta i sekreta utskottet som bestod av 100 riksdagsmän. Genom en smart manipulation hade krigsförespråkarna (hattarna) lyckats övertala de bonderiksdagsmän som inför krigsföretaget tillfälligt invalts i sekreta utskottet att godkänna krigsförklaringen utan att förutsättningarna för krigets genomförande redovisats i utskottet. När sedan kriget blev ett totalt fiasko - det slutade med krigsmaktens fullständiga kapitulation och med att hela Finland kom i ryssarnas händer - började befolkningen avkräva sina riksdagsmän ansvar för krigets såväl igångsättande som genomförande. Särskilt igångsättningen av kriget vilade på hasardartad optimism hos riksledningen, vilken, när det gällde krigsförberedelserna, låg i händerna på endast sju personer. 

Stark folkopinion uppkommer i landet
Folkopinioner i stora delar av landet krävde att få veta vad som stod i sekreta utskottets protokoll angående kriget. Ett krig som ju faktiskt förklarats i svenska folkets namn. När allmänheten under närmare ett års tid förgäves sökt få svar på sina frågor gick budkavlarna runt om i landet. Inte bara i Dalarna utan även i Hälsingland, Västmanland, Södermanland och flera andra delar av landet krävde man insyn i protokollen. I Dalarna startade en protestmarsch mot Stockholm - "Stora daldansen" kom den senare att kallas. Demonstrationen slogs som bekant ned med brutalt våld i Stockholms centrum. Mindre bekant - för att inte säga helt obekant - för de flesta historieintresserade är det faktum att massakern på Gustav Adolfs torg föregicks av framgångsrika förhandlingar i vilka den demonstrerande allmogens fullmäktige utlovades att "en kommission förordnas att skyndsammeligen och allrasist inom 8 dagar rannsaka och döma över dem vilka allt detta åstadkommit." (punkt 1 i protokollet). 

Bortglömda dokument kastar nytt ljus över Dalupproret 1743
Eftersom dalupproret - understött av tusentals människor i andra landskap - slogs ned, hade samtidens politiker naturligtvis ingen tanke på att rätta sig efter löftet i förhandlingsprotokollet. Märkligt är att inte heller eftervärldens historiker brytt sig om innehållet i flera dokument som visar på den seriösa avsikten med marschen till Stockholm. I stället har dalupproret 1743 givits ett förklenande namn och gått till historien som ett misslyckat folkligt revolutionsförsök. Genom att eftervärlden inte brytt sig om de historiska dokumenten från tiden närmast kring "Stora daldansen" har en otydlig bild av avsikten med demonstrationen uppstått. Så sent som 1993 hävdas således i Dalarnas hembygdsförbunds årsbok att det inte låg storpolitik bakom upproret utan att det i stället grundade sig på lokalt missnöje med skatter, tullar och missväxt m.m.
     Om man i stället tar hänsyn till upprorsmännens i skrift formulerade svar på regeringens uppmaning att precisera sina krav (Tibble-dokumentet 19 juni 1743) skall man finna att den gängse uppfattningen om deras motiv är felaktig. Deras egna krav i nämnd ordning handlar om:
1) tronföljdsfrågan,
2) de kommenderande generalernas bestraffning,
3) hur krigsförklaringen gick till,
4) att krigsförrädare skall straffas utan uppskov,
5) att allmogen tågar till Stockholm så att deras fullmäktige vid förhandlingar lättare skall kunna
    rådgöra med landets ledning,
6) att allmogen muntligen vill betyga sin undersåtliga vördnad för kungen. 

Dalupprorets samband med offentlighetsprincipen
Dalupproret hade en bieffekt - en följdverkan - som inte heller den uppmärksammats särskilt tydligt i våra historieböcker: när fredsvännerna - de yngre mössorna - kom till makten 1764, blev en av deras första åtgärder att ge offentlighet åt riksdagens protokoll och alla andra offentliga handlingar.
     Handlingarna skulle också få tryckas utan några inskränkningar, såvida de inte särskilt förklarats som hemliga. Sverige fick härigenom Europas mest frisinnade tryckfrihetsförordning. Detta ägde rum långt före Franska revolutionen 1789. Vid tiden för Dalupproret hade ännu inte motståndarna till hattpolitiken (= krigspolitiken) hunnit organisera sig fullt ut. Det skedde senare under namn av det s.k. mösspartiet, som alltså kom att fullfölja upprorsallmogens avsikter 1743. Härigenon kan man hävda att "Stora daldansen" banade väg för vår omtalade och berömda offentlighetsprincip och tryckfrihetsförordning. 

.......................................................
Sedan detta skrevs har mycket hänt i forskningen
Två nya förord har skrivits efter en doktorsavhandling i början av 2000-talet
Norstedts bok 2011 säger ingenting alls om den folkliga demonstrationsmarschen i bokens historiska avdelningen. Den placeras i kapitlet Brott och Straff (!) ett par hundra sidor längre fram i boken.
Författaren har helt missat allmogens förhandlingar med de regeringsrepresentanter som vågat stanna kvar i Stockholm. Protokollen visade sig vara okända av författaren.

Tillägg 2014 med anledning av att SVERIGES HISTORIA - (Norstedt förlag)
år 2011 förpassat demonstrationen 1743 till kapitlet Brott och Straff