Rösaring - kultplats - labyrint och processionsväg
/hembygd/rosaring_art.htm
                                                
Populär Arkeologi besöker Rösaring 2006            
Månen och Processionsvägen 10-11 juli 2006      
Viking Heritage Magazin
Riksantikvarien enkät om Rösaringsvisning 2006

Vad säger hembygdsboken?
Arkeologi i Upplands-Bro från 1981
Vad visas på Arkeologidagen  2006-08-27
UKF:s startplats

Rösaring – kultplats med unik processionsväg och berömd historisk labyrint.
 
Röse  Ringar
                                                  Rösa                    +                     -ring

Ytterst få områden i landet har ett så rikt uppbåd av fornminnen,
 
när det gäller antal och variation
.
Märkligt att Rösaring
skomplexet inte prioriteras av Riksantikvarieämbetet
Det har ju mycket mer än Birka
.
Sagt  av två undersökningsledare med stor erfarenhet landet runt

I en snart 2000 år gammal berättelse får vi veta att gudinnan Nerthus, hon kallas även Moder Jord, dyrkades i Skandinavien vid återkommande högtidligheter. Hon kom till sitt folk åkandes i en vagn och fördes i procession till festplatsen. Det är ingen mindre än den berömda romerska historieskrivaren Tacitus som berättar om detta i sin bok om Germanerna, som han skrev år 98 e.Kr.
 
I boken berättar han att folket som dyrkade gudinnan ”bodde på öar i den ocean som låg på andra sidan Germanien, närmast i motsatt del av världen”. Man har sedan 1700-talet försökt finna en plats som kunde passa in på Tacitus’ ganska detaljerade topografiska beskrivning. Att platsen skulle vara de danska öarna har inte riktigt övertygat forskarna, även om man hittat både en processionsvagn och en platt kulle som kunde ha varit scen för ceremonierna.
 
I början på 1900-talet använde forskningen namn på orter innehållande gudanamn för att finna platser för den forntida kulten. I en akademisk avhandling 1912 kopplas vagn-gudinnan. Nerthus till Härnevi i Bro. ”Härn” var namnet på en fruktbarhetsgudinna som dyrkas i Norden före vikingatiden. Man menar rent allmänt att ordledet ”vi” betyder gudaplats eller offerlund.  Från min balkong kan jag blicka ut mot Härnevi hage där fruktbarhetssymboler finns inhuggna i berghällarna. Några kilometer längre bort vid Rösaring bortom Låssa kyrka finner vi platsen där arkeologiska undersökningar på 1980-talet uppvisade en drygt 500 m lång processionsväg, den enda kända i Europa när detta ursprungligen skrevs.

Här har vi visserligen inte hittat någon processionsvagn, men en anlagd processionsväg med ett slitbana av stampad lera har varit  spännande nog vid försöken att tolka en flertusenårig kult. Lägg därtill att det vid vårt lands första fornminnesinventering på 1660-talet fanns en levande tradition om att just på denna plats hade ”fordom varit mycket offrande till avgudarna”. Labyrinten hade vid detta tillfälle benämningen Trojeborg. Det finns ett 25-tal "trojeborgar", dvs mycket gamla labyrinter med en slingrande väg  fram till centrum. Den i särklass mest uppmärksammade trojeborgen är den vid Rösaring. Här måste påpekas att trojeborgar inte är labyrinter som man kan gå vilse i. Den här typen fanns i medelhavsområdet för 3000 år sedan.
     Detta och mycket, mycket mera finns att säga, betrakta och begrunda vid den märkliga kultplatsen på den 60 m höga Uppsalaåsen med milsvid utsikt över Norra Björkfjärden. Välj bland länkarna till andra artiklar längst upp eller längst eller här nedan

Facktidningen Populär Arkeologi besökte Rösaring 2006    
Riksantikvarieämbetets enkät om Rösaringsvisning 2006


Vill du lära dig mer om Rösaring?   Fortsätt  här      
  

Tillägg i juli 2016  med anledning av
de nya informationsskyltarna vid Rösaring

År 2013 stod det klart för arkeologerna att man nu funnit ytterligare en processionsväg i landet . Denna gång nära de välkända Gamla Uppsala Högar. Där finns en lång rad av stolphål efter stora stolpar.
     Redan år 2006 hade emellertid vår välkända fornminnesplats vid Rösaring försetts med skyltar som visade en lång rad av stolpar på platsen för de bortåt hundratalet grunda groparna längs processionsvägen. Beträffande dess gropar kunde arkeologerna vid närmare undersökning endast konstatera att groparna inte var rester av stolphål.

     Eftersom dessa gropar inte var rester av stolphål klagade UKF omedelbart om felet inför länsmuseet, som var ansvarigt för innehållet på skyltarna. Man skyllde på det företag som gjort skyltar åt museet. Sedan hände inget förrän skyltarna blivit nästan oläsliga av väder och vind.
     När nya skyltar efter tio år beställdes var kommunen ansvarig  för skyltningen av våra fornminnen.  Trots flera uppmaningar till den ansvariga kommunala förvaltningen, att se till att de cirka hundra grunda groparna längs vägen inte får beskrivas som stolphål, så visar den nya skylten fortfarande stolpar i bilden av processionsvägen.
     Börje Sandén, tidigare riksantikvarieämbetets lokalombud, deltog som amatörarkeolog vid de första undersökningarna 1981-82. Han föreslog att vi här kunde ha stött på en stavgård, dvs en hednisk kultplats. Upplands-lagen från slutet av 1200-talet  förbjöd dyrkandet av sådana i fortsättningen.
      I grävningsrapporterna från 1981-82 påstår man sig inte kunna säga mer om groparna än att de inte är rester efter stolphål.  Börjes förslag var att groparna kunde markera platser, där man exempelvis ställt  fyrfat med eldar. Den idén förstärktes när vi på 1990-talet grävde ut en ännu äldre kultplats vid Draget, där det fanns rester av ceremoniella eldar vid huvudingången till den omgärdade kultplatsen.
     Ett försök att klaga på de nya felaktiga skyltarna, som också visar mycket annat som går stick i stäv mot grävrapporterna,  avspisas med orden:   "Det unika med Rösaring uttrycker vi på vårt sätt".
Vi konstaterar nu att en sakkunnig på mycket hög nivå anser att det går att illustrera de ca 100 groparna på just det sätt som arkeologiska undersökningen uteslutit.
     Saken blir ännu mer intressant, när vi närmare studerar skyltarnas innehåll texter och bilder. Värdefullt är att man kopplar samman själva Rösaringsplatsen med boplatsen vid Sanda nedanför åsen. Tyvärr missar man då ett unikt sammanhang.
     Här - Sanda! - har man nämligen funnit en eller flera smedjor för framställning av bronsföremål genom att systematiskt undersöka 27 provytor på ca 1 x1 m. Här finns också tre storhögar,  ovanligt!) en av dem är platt som en tingshög. Sådana högar var vanlig begravningsform för gräddan i detta stora samhälle som, när det gäller antalet gravar i Mälarområdet bara överträffas av Birka.
     På skyltarna
berättas endast att man funnit "skärvig avfallssten". Samma sak står på två av de tre skyltarna - utan annan förklaring än att sådana  är typiskt för bronsålder. Att arkeologerna funnit rester av obearbetad brons och smältor av brons, som fallit ner i smedjans golv.

I skrivande stund konstaterar vi enligt de nyuppsatta skyltarna:

_ Rösaring beskrivs inte som en "kultplats" på skyltarna uppe på åsen. Endast nere vid parkeringsplatsen 700 m norr om processionsvägen finns text med viss anknytning härtill, nämligen "religiösa ceremonier", men inget om fruktbarhetskulten kring såväl den "historiska" Trojeborgen, och inget nämns om den fruktbarhetskult som blivit sammankopplad med Tacitus beskrivning av fruktbarhetsgudinnan Nerthus återkommande besök till de folk som bodde på öarna i den norra oceanen. Hon färdades i en täckt vagn.
_ Kultplatsen är internationellt välkänd. För att endast ta ett exempel; sommaren 2006 besöktes Rösaring av en grupp som hade med sig två schamaner från Peru.
_ Man har tagit fasta på ordet "dödshus, likbod", ursprungligen ett arbetsnamn på en svårtolkad anläggning: arkeologerna säger "hus eller hägnad"; inga tecken på tak-konstruktion finns;  endast två "möjliga" stolphål.  Ingen liknande anläggning är känd, därför skulle ett hus här vara unikt.
_ Om man diskuterar alternativet "dödshus" fordras att någon är begravd i den platta kullen - inte i bronsåldergravarna söder om den platta kullen. Kullen är emellertid inte utgrävd.
_ Man har bara gått in i den några decimeter vid processionsvägen anknytning till den platta kullen. Där fanns vägens lerbeläggning kvar. Man bör betänka att materialet i kullen under mer än tusen års regn har glidit ner från kullen och därmed täckt över den lermantel som låg på vägen.
_ Det var under denna lermantel som vägen med hjälp av kol-14-metoden kunde dateras till 800-talet
_ Det finns ett visst svagt stöd för kullen som gravplats. Några svagt skönjda stenar skulle kunna kopplas till  en udda teori  om "att gå på dödsbron".  Enligt rapporten bara ett exempel på förslag.
_ Det är ännu för tidigt att med säkerhet påstå att någon är begravd i högen. 

_ Fosfathöjning i vägbanan tyder på upprepad användning av vägen, vilket indikerar återkommande processioner. Begravningar av högt uppsatta personer bör ha varit mycket sällsynt.
     
Det som står i utgrävningsrapportens avslutande kapitel med rubriken
Diskussion  måste tas med i försöken att finna vad som kan ha förekommit på platsen. Men viktigt är också att väga in alla efterföljande studier av personer med olika kunskaper i angränsande ämnen. I det sammanhanget kan den platta kullen tolkas som centrum för mer eller mindre spektakulära ceremonier.

Det finns en pollenanalys som säger att man under vägen funnit pollen från al, vitmossa, ormbunke, således växter som kräver fuktig miljö.  I rapporten står det att pollenet torde härstamma från den lera som hämtats upp på åsen från fuktiga områden när man gav vägen en slitbana av stampad lera.

Texten på den nya skylten tar fasta på pollenanalysens värden och förser kommunens högst belägna rullstensås med lövträd och ängsmark för betande kor.  Men den lera som låg på havsbottnen, när den började stiga upp ur havet spolades omedelbart bort och hamnade vid torpet Leran söder om åsen. Sanden gled nerför åsen och stanna omedelbart nedan för den, där nu den stora byn Sanda ligger.

Informationsskyltarna ger ett alltför snävt begränsat perspektiv på fornminnesplatsen. Författarens beskrivningen av labyrinten gäller således endast de s.k. kust-labyrinterna, trots att man på skylten får veta att Rösaringslabyrinten vid 1600-talets stora inventering av fornminnen beskrivs som gammal.  Av landets ca 300 labyrinter är det bara ca 25 som har lång historisk bakgrund. 
     Om du klickar på nedanstående länk till mer kunskap om Rösaring här nedan, kommer du få se bilder som visar att Trojeborgar är sådana labyrinter som enligt mer än tusenåriga avbildningar är knutna till just den typ av labyrint som vi har vid Rösaring. Bara det är ett av skälen till att Rösaring är internationellt uppmärksammad.

På skylten vid parkeringen en (1) kilometer från kultplatsen berättas om "religiösa ceremonier". Detta borde ha framhållits på platsen för dessa.  Där står att det i Sverige finns labyrinter från tiden före medeltiden - inte att det finns just en sådan labyrint vid Rösaring.
_ Redan för 2000 år sedan visste en romersk historieskrivare att svionerna, det folk som bodde på öar i den norra oceanen (Östersjön) gemensamt dyrkade  en frukbarhetsgudinna som kom  farande i en täckt vagn till ett  "veckolångt" firande som utförligt beskrivits.  Det finns dessutom en  nordisk text som har samma infallsvinkel (historien om Gunnar Helming).
_ Nuvarande processionsväg  är bara drygt tusen år gammal. På den av ishavet avplanade rullstensåsen kan det ha funnits tidigare generationer av ceremonivägar. Vi vet att bronsådersfolket hade många ceremonier kring solen.
_ Det finns teorier om månens roll. För att inte tala om arkeo-astronomiska aspekter som man velat koppla samman med Rösaring.
_ Den historiska labyrinten, just här med det urgamla namnet Trojeborg, sägs inget om. Denna labyrint-typ är välkänd  från gammalgrekisk tid och den finns avbildad på en vinkanna från Italien. Bilden på kannan visar en labyrint av samma typ. I den labyrinten står skrivet namnet Troja!
Samma typ av labyrint finns på alla åsarna i området:  Stockholm, Uppsala-åsen (Rösaring) Enköping och Västerås (Badelunda)

Om allt detta finns det mycket skrivet på UKF:s hemsida. Se länkar längst upp och nedan.
  
Vägbeskrivning
Kommer du till Bro längs E18 skall du lämna motorvägen vid ”Trafikplats Bro” följa väg 269 mot söder, när du passerat viadukten över järnvägen börjar officiell vägskyltning mot Lindormsnäs. Följ skyltarna med namnet Lindormsnäs vid flera vägkorsningar tills du kommer till vägvisaren Låssa kyrka.
Åk mot Låssa kyrka. Fortsätt ytterligare 1 km till parkeringsplatsen uppe på åsen. Där finns en informations skylt. Gå gångstigen mot söder. Vill du besöka den i kultsammanhanget beskrivna "dödisgropen" 
skall du välja gångvägen  mot norr vid parkeringsplatsen
Börje Sandén (2016)

Populär Arkeologi besöker Rösaring 2006      Riksantikvarieämbetets enkät om Rösaringsvisning 2006

r