Svenska flottan skjuter skarpt i Norra Björkfjärden  Midsommaren 1743
Utdrag ur boken Dalupproret 1743 - "Stora daldansen", Börje Sandén 1993
/ukf/dal-flottan-1743.htm


UKF:s startsida       Inledande artikel och förord      Presentation av boken     Dess innehållsförteckning
Register över artiklar på hemsidan   Alf Åbergs recention i SVD      Övriga ämnesområden

UKF:s bok  Dalupproret 1743 – ”Stora daldansen”
Ett försök år 1993 att förklara vad som egentligen hände för 250 år sedan.
Ett exempel på hur ett obeaktat historiskt dokument ger en ny syn på det som skedde.
Ett exempel på vad lokalhistorisk forskning kan bidraga med.

Prof Alf Åberg i rec i SvD
"Nytt ljus över Daldansens blodbad"
"Uppbådet var inte någon sammansvärjning mot staten utan syftade till att återge bönderna deras bestämmanderätt i riksdagen"


UKF har tidagare publicerat ett stort antal artiklar som lyfter fram nya sidor av historien om ett misslyckat krig och dess politiska följder. Sidor som mycket snart skulle få stor betydelse för utvecklingen fram till vår berömda offentlighetsprincip och vår representativa demokrati.
I en inledande artikel finner du länkar till inlägg i en kontorversiell fråga.

UKF publicerar nu successivt utdrag ur boken av sådant som har särkild lokalhistorisk anknytning. Boken  kan köpas för 190:- inkl frakt och med tillägg av två förord  med anledning av  den utvecklade synen på det grundmaterial som lämnats i boken. Där finns bl.a  ca 50 historiska handlingar som gör det möjligt för läsaren att själv bedöma rimligheten i de nya tolkningarna av det som hände.

Vad hände på norra Björkfjärden när flottan sköt skarpt på demonstranter
 
Carl Tersmedens memoarer, eller "Lefnadsjournal" som han själv kallade sina anteckningar, är mycket omfattande. Dels spänner de över lång tid, han föddes 1715 och dog 1797, dels är de volymmässigt mycket vidlyftiga; i renskriven form nära 11 000 foliosidor. Som "vidlyftigt" brukar nog också innehållet betraktas; han skrev mycket om allt, inte minst sina egna bedrifter. Utdrag ur hans memoarer finner man inte så sällan i antologier av olika slag, och då är det särskilt miljöskildringarna som är värdefulla för oss idag. En förkortad version av memoarerna utgavs i 6 band under åren 1912-1919 av Nils Erdmann. Avsnittet i memoarerna om händelserna på Mälaren finns under Läs mer. (pdf-format)
     Tersmeden säger att det var hans idé att skingra demonstranterna i Norra Björkfjärden med hjälp av några kanonbåtar ur flottan. Han hamnar också mitt i striden på Gustav Adolfs torg. Han påstår att den kula, som dödade riksrådet som försökte komma till tals med dalkarlarna, i själva verket varit avsedd för Tersmeden själv.

Befälhavaren Carl Tersmeden för själv berätta:

....
Möter de första upprorsmännen vid Eldgarns sund.

 Klockan 12 om natten (22 juni) kom jag till Eldgarns sund. På krogen hade man av en fiskare fått underrät­telse om att en myckenhet allmoge låg med sina båtar vid en holme i Norra Björkfjärden. De väntade på god vind för att kunna gå till Stockholm.
     Krögaren sade mig också att tre båtar, som väl har 70 - 80 beväpnade bönder ligger här på andra sidan udden - från Enköpingssidan - och väntar på att deras kamrater från Västmanland och Södermanland skall komma. De talar mordiskt. Krögaren trodde att om de visste, vad som hänt dalkarlarna i Stockholm, så skulle de vända om.
     Jag hade två Enköpings stads båtsmän till sluproddare och lät skicka en av dem - en flink karl vid namn Berg - att tala vid dem. Bergen, glad över detta uppdrag, svarade: - "Jag skall så predika för de dumma djävlarna, så att de skall tacka Gud för att de får vända om hem!"
 
Flotteskadern vilar ut på Ådö
Emellertid gick jag upp till Ådön, till grevinnan Löwen. Ett stycke från gården mötte jag en lakej, som var satt som utkik. Jag frågade, om grevinnan för tillfället fanns på gården, och när hon i så fall stiger upp. - "Ack, herr kapten, ingen människa sover i huset. Här är en faslig jämmer, Gud tröste oss!"
     På gården mötte mig grevinnan tillsammans med bägge döttrarna och häpna frågade de hur det stod till i Stockholm? - "Nu är det rätt bra, Ers Nåd", svarade jag med ett leende. - "Det är något ovanligt för Ers Nåd, att kl 3 om morgonen ta emot visiter, men så är också min visit fägnesam, hoppas jag."
     Jag berättade om gårdagens händelser i Stockholm och om min expedition i Mälaren. - "För Guds skull, kör först bort det packet, som ligger här nere vid udden och som hotat oss!"
I detsamma såg jag fyra av mina fartyg komma och kunde så trösta grevinnan. Jag skyndade mig ned till sundet, och Berg, som kom emot mig, sa att Enköpingsborna blev så skrämda av hans berättelse, att de strax vände hem i största hast och tackade sin himmelske fader.
     Grevinnan, som förmodligen sett Enköpingsbåtarna ro bort, skickade bud och bad mig komma upp till slottet. Jag tog Ulfsparre med mig, och vi blev nu inbjudna till en skön frukost, under vilken både jag och Ulfsparre nästan somnade af trötthet. Grevinnan erbjöd oss var sin säng, för vilken vi tackade.
Jag sov till klockan 3 på eftermiddagen. När jag kom ut i salen stod där ett grant bord dukat. Men det var inte nog med att vi på det hederligaste undfägnades, för när vi kom ned till Karpen, hade grevinnan skickat ombord en korg med matknyten och en korg med iskällardricka i krus.
 
Drabbningen på Norra Björkfjärden
Mot aftonen i solnedgången började det stillna ut. Jag överlade då med mina lotsar. En Arbogabåtsman Flink trodde, att vi borde möta de andra mitt på Björkfjärden. Han tyckte att vi borde kringränna de djävlarna och sänka dem allihop! "Du har ej mycken barmhärtighet", sa jag.
Klockan 11 gick vi till sjöss. Vi rodde helt sakta under den allra vackraste natt, och den 24, Midsom­mardagen, klockan 3 om morgonen, såg vi på ungefär en 1 /4 mils avstånd en mängd med stora lastbåtar. Jag gav order om att spänna en barkass för vardera dubbla slupen, och min slup för Karpen, för att fortare kunna avancera. Så gjorde jag bägge mina 3-pundiga kano­ner färdiga för att skrämma dem med ett par kulor över huvudet. Jag befallde bägge dubbla sluparna att på samma sätt rikta in sina kanoner.
     Jag stod i största förundran över denna fårskocken, som - trots att de väl kunde se oss - likafullt rodde rakt mot oss, till dess vi var knappa 200 alnar ifrån varand­ra. Jag lossade några skrämskott, då de äntligen besin­nade sig, kastade sina mordgevär och matsäckar i sjön och skingrades, den ena hit, den andra dit. Vi sköt med kanonerna medan vi avancerade efter dem, och en av sluparna, som Rundberg förde, avlossade skott, som jag tror av ilskenhet, mitt i flocken av 10 eller 12 båtar, som rodde söderut. Jag hörde ett ynkligt skrik, och genast skickade jag slupen och bannade honom att sättas i arrest. Jag befallde bägge dubbla sluparna samt barkasserna att pro forma förfölja de flyende.
     Somliga av oss räknade 43, andra 45 båtar, med 30 å 40 man i varje båt, packade som sillar med 6 å 7 man vid varje åra. Innan klockan var 10 på dagen kunde jag inte se en enda båt mer. Var och en sökte fasta landet, de flesta åt Västmanlandssidan.
 
Västra Högholmen
Jag rodde upp till holmen (torde vara nuvarande Västra Högholmen), där jag lade mig för ankar och gjorde mig en delikat middag tillsammans med Ulfsparre av grevinnans sköna matsäck och kosteliga svagdricka till klockan 5 på eftermiddagen, då mina lätta troppar samlades och avgav rapport om att de så skrämt dem, att ingen vågar tänka på Stockholm.
     Jag gick sedan ombord och vilade samt läste med eftertanke igenom min instruktion. Bland annat innehöll 6:te punkten, att om det kunde verkställas, önskade Hans Maj:t, att jag antingen själv eller genom pålitliga utskickade skulle få underrättelse, hur tänke­sättet var hos allmogen ute i landet, i synnerhet åt västra Bergslagen och uti Dalarna.
...