Delta Rhytm Boys - Deep River Boys - Bro d'River Boys
ukf/bd-delta.htm

UKF:s startsida          Bro d'River Boys            UKF:s Ämnesområden



Delta Rhythm Boys  och  Deep River Boys
enligt Uno Myggan Ericsons Nöjeslexikon, 1990

Delta Rhythm Boys, legendarisk och särskilt i Sverige älskad sångkvartett med pianist, som under några extra hektiska folkparkssomrar fick hela rikets nöjeslystna befolkning att försöka sig på den rätta amerikanska rullningen av bokstaven 'r' i en handfull svenska visor.
     Det hade dock börjat långt tidigare. Basen Lee Gaines (1914-87) startade vid ett universitet i Oklahoma en sångkvartett som han bland annat turnerade med i Sydamerika. Han återvände till USA 1937, ombildade i någon mån kvartetten och kunde från 1942 notera ett flertal skivsuccéer, mest säljande var Dry Bones i arrangemang av pianisten Rene de Knight (död 1961). Andretenoren Trauerse Crawford (död 1976) var med från början, och i den grupp som 1949 kom till Sverige fanns även tenoren Carl Jones, och barytonen Kelsey Pharr (död 1958). Den senare ersattes tillfälligt 1952 av Cliff Holland. Senare ingick i stället för Crawford Herbert Coleman (1928-74) och i stället för Pharr Hugh Bryant (1929-87).

Delta Rythm BoysDet första sverigeengagemanget ägde rum på Världssportexpon i Stockholm sommaren 1949, ett arrangemang som blev ett fiasko och inte särdeles publikdragande. Men runt estraden samlades varje kväll några flickor som blev grunden till den inofficiella fanclub som i hög grad bidrog till att Delta Rhythm Boys kom tillbaka till Sverige, till Gröna Lund, Liseberg och senare folkparkerna. Deltapojkarnas sverigepopularitet framgår av att när Rene de Knight gick bort 1961 hade han turnerat elva somrar i Sverige, inklusive en tältsommar med Knäppupp och Karl Gerhard, kallad "1950-talets största show".

Ett antal skivinspelningar visar gruppens unika kombination av lekfullhet och rytmisk balans, i all synnerhet tillsammans Ella Fitzgerald, Count Basie, Jimmie Lunceford och Fred Astaire. Sista gången Deltapojkarna hördes i sitt kära Sverige var under en kyrkoturné hösten 1985. Då hade de mest omisskännliga "syndiga" diftongerna från "Fliickåårrna" låsts in i sakristian före konserten.
     När framgångarna i Europa blev allt större bosatte sig Lee Gaines, den obestridlige ledaren, först i Paris och sedan Helsingfors. Hans begravning där 1987 blev synnerligen dramatisk. Barytonen Hugh Bryant, som varit med sedan 1962, hade från orgelläktaren just börjat sjunga hymnen He Will Understand and Say "Well Done" när han drabbades av en hjärtattack och föll död ned inför TV-kameror och begravningsgäster.

Hugh Bryant var bara en av många Deltapojkar som på senare år passerade i Lee Gaines sångarled. Av den ursprungliga kvartetten lever i dag endast Carl Jones, som arbetade för postverket i Los Angeles innan han drog sig tillbaka. Coleman sköts ned av en fransman utanför casinot i Cannes 1974. I de sista grupperingarna fanns Walter Trammel, som ett tag bodde i Halland, Ray Beatty, som bildade familj i Norrköping, och pianisterna Jean Mercadier och Billy Moore. Den senare brukade tidvis även fungera som gruppens manager.

Vad som verkligen hände de något rytmiskt omtumlande Deltaåren i början av 1950-talet var att Delta Rhythm Boys vågade antyda för oss nordbor att man kan åstadkomma en hel del med småländska flickor. Inte bara sjunga om dem utan i grunden förändra dem.

"Fliickåårna i Smoouuland"  (Hans Fridlund)
I samband med Delta Rhythm Boys andra sverigebesök sensommaren 1950 kom anrika Den gamla visboken inför Deltabasen Lee Gaines ögon. Det var den sjungande poliskvintetten The Bobbies som en natt satte sina amerikanska sångarkompisar på svenskt visspår. Påhejad av tvåmannadirektionen i nystartade skivbolaget Metronome, Anders Burman och Börje Ekberg, startade Gaines svenska språkövningar med sina sångarkolleger. Ärans och hjältarnas svåruttalade sch-, sk- och tj-ljud gav exotisk lyster åt välkända tonföljder. Redan den första 78-varvaren, inspelad den 8 september 1950, blev en säljsuccé. Därmed var både Domaredansen och Kristallen den fina återbördade från glömskan.

Framgången, drygt 25 000 sålda exemplar, gav mersmak. Efter avslutad parkturne sommaren 1951- med publikrekord på många håll - hade "de fyra färgade gentlemännen" fått lagom lullig snits på vokalerna för att sjunga in Tre trallande jäntor och Fliickåårna i Smoouuland, varefter mången i dag fullvuxen svensk har svårt att tänka sig dessa sånger tolkade med normalsvensk dialekt.

Eftersom såväl jäntor som flickor brukar kunna bädda för sig i skivspår och annorstädes gick det bättre denna gång. På mindre än ett halvår hade Metronome pressat drygt 100 000 skivexemplar av Deltas svenskopus nr 2. Det gick så bra att textförfattaren Karl Williams rättsinnehavare kunde gräva en djupbrunn vid sitt hus hemma i Småland.

Vid denna tid hade Delta Rhythm Boys svensk försäljningskonkurrens enbart av Snoddas. Dennes Flottarkärlek noterades i drygt 150 000 sålda plattor. Men det skall då gärna sägas, att dåtidens grammofonbolags upplagesiffror inte meddelades via samma slags offentliga handlingar som i dag. Men Deltapojkarna tog revansch på Snoddas. I den sista sändningen av Hylands Karusellen 1952 brakade Radiotjänsts växel pliktskyldigast ihop när Deltapojkarna sjöng sin version av Flottarkärlek. Vid det laget hade de också skivavverkat Kullerullvisan och Flicka från Backafall. Manegen var så krattad att Delta blev självskrivna på svenska estrader under en följd av år.
Hans Fridlund

Delta Rhythm Boys försökte varje år under 1950-talet komma med en ny svensk låt. 1952 blev det Snoddas "Flottarkärlek" som de sjöng iförda Snoddaskepsar. På bilden Traverse Crawford, Carl Jones och Lee Gaines med Clifford Holland och Rene de Knight bakom.

Deep river Boys
Deep River Boys, populär amerikansk sångkvartett-med-pianist som i Delta Rhythm Boys efterföljd sjöng negro sprirtuals, gospel och evergreens med gungande stämföring och ett ensamt piano som ackompanjemang.
     Efter första Sverigebesöket 1952 följde en rad svenska turnésomrar, inklusive skivinspelningar på Husbondens Röst; givetvis även på svenska språket. USA-succen I confess blev Utan dej lagom till folkparksturnen 1953. Ett långt gästspel på Gröna Lund i Stockholm samma sommar beräknas ha lockat en publik på sammanlagt uppemot en kvarts miljon. Originalbesättningen var Harry Douglass, Vernon Gardener, George Lawson, Edward Ware och pianisten Cameron Williams.
     10 år och lika många Sverigeturnéer senare sjöng kvartetten Åhh Maria jag vill hem till dej - på norska (!), och Harry Douglass var den ende medlemmen från 1952 som fortfarande hängde med till Skandinavien. Senare under 1960-talet förvisades Deep River pojkarnas icke-elektrifierade sångkonst till olika nattklubbar i Skandinavien. Sista svenska gästspelet blev på danssalongen Lorry i Sundbyberg 1970.

Bild av Deep river boys finns i Uno Myggans Ericsons Nöjeslexikon 1990

UKF:s startsida          Bro d'River Boys            UKF:s Ämnesområden