Runforskningens historia
Ant. Börje Sandén efter Magnar Enoksen
/runsten5.htm/  2003-07-05

UKF:s startsida      Ämnesområden         Start för ämnet Runor


Runforskningens historia 
från mitten av 1500-talet till slutet av 1900-talet
Av Lars Magnar Enoksen
Ur boken Runor 1998

Rundatabaser på internet - en ny era i studiet och forskningen
Nytt på runfronten - Jan Owes hemsida. Innehållande : 1999/2000 års runfynd    1998 års runfynd   
Svensk runbibliografi     Antal ristningar per landskap     Dalruneinskrifterna

Runverket på webben
Samnordisk runtextdatabas

Exempel på anteckningar i UKF:s interna databas
Ant. Börje Sandén 2003-07-04
Pärm g14:6     fritextsökning textfil2.dbf

Ego: En mycket innehållsrik skildring – många intressanta detaljer, personer, årtal, historik.
Intressant att Enoksen inte nämner vare sig Aschaneus eller Dybeck. 
Den senare har naturligtvis inte sysslat med ren forskning, men Ascahneus mycket tidiga verksamhet borde kunna ge honom en plats i runhistorien.

Johannes (1488-1544) och Olaus Magnus (1490-1557)
- Johannes historia om de svenska kungarna publicerades 10 år efter hans död av Olaus.
- Gothorum Sveonumque Historia, 1544 med Alphabetum Gothicum
Olaus publicerade 1555 Historia de Gentibus Septentrionalibus, historien om de nordiska folken
– obs. på en vinjettbild står i runtext: ”bevara fornminnena”
– samma runalfabet som brodern
– påvligt skydd mot eftertryck i 10 år
– ”nordborna hade haft egen skrift sedan uråldriga tider”
– de använde björknäver som papper

Obs. Länge byggde man runforskningen på studiet av runstavar och andra runurkunder – inte så mycket stenarna
- då fanns åtskilliga runböcker i Uppsala och Skara fram till 1520 – de förstördes efter reformationen

Laurentius (1499-1573)och Olaus Petri (1493-1552)
– Olaus använde landskapslagarnas förbud mot heliga stenar och lundar, liksom dagarnas hedniska namn för att rekonstruera vår hedniska kultur.
– den första som framhävde runinskrifternas historiska betydelse
- han lade märke till att runskrifter levde vidare parallellt med latinska skriften
- Bägge skrev otryckta avhandlingar om runskriften, som senare forskare utnyttjade
- ”Mäster Larses Runekänsla”   känsla = kunskap

Johannes Bureus (1568-1652)  Johannes Thomae Agrivillensis Bureus
- den store pionjären i runsforskningen
- anställning i Johan III:s kansli 1590 som skrivare och konstnär
- blev på gamla dagar helt tagen av det mystiska med runorna – nämner inte sin historiska forskning vid dödsbädden
- den berömda runtavlan i stor format: ”Runekänslans Lärespån” 1599
- på den har han lagt in de ännu danska landskapen bland övriga svenska landskap i ramen
- påpekas att runskriften inte var utdöd när forskningen började

obs. Bureus fick inte resa utomlands – vi kunde ju förlora honom och den därmed nu viktiga fornhistorien
- obs. hans svenska ABC-bok hade texten också skriven med runor – 1:a uppl 1611, nästa 1624
- exempel på att runor användes för kodade meddelanden under 30-åriga kriget
– tillsammans med sina medhjälpare (Aschaneus?) avbildade han över 600 runstenar

Ole Worm (1588-1654)
Dansk konkurrent till Bureus. Bureus menade att runskriften uppkommit i Sverige
- ny forskning visar att den nog uppkom i Danmark
Worm fick Bureus runtavla vid förhandlingarna om att få använda Tre kronor som riksvapen
– Worms arbete inspirerade Bureus till fornminnesförordningen
- han gav ut sitt första runarbete 1626

Släkten Celsius – stavlösa runorna
- först trodde man ett de stavlösa runorna var ornament
- Magnus Celsius upptäckte att de var en slags stenografi. Aldrig publicerat
– Det var fadern Olof Celsius som publicerade dem
– Olof träffade den namnkunnige Arni Magnusson (1663-1730), som donerat så många isländska handskrifter till Köpenhamn (Det arnamagnaeske Institut)
- hans runlära med faderns insats (Ihärdighet segrar) räknas som den första vetenskapliga avhandlingen

Johan Hadorph (1630-1693)
Hadorph fortsatte Bureus verk att försöka publicera alla runinskrifter som skulle heta Monumenta Runica  Sueo-Gotica. 
- Johannes släkting Laurentius Bureus var riksantikvarie
- Hadorph efterträdde Laurentius Bureus i mitten av 1660-talet
Hadorph engagerade hela svenska folket att sök fornminnen. - Rannsakningarna
- Skrivelse till ärkebiskopen – till kyrkoherdarna – till kyrkvärdar. länsmän, beslutsfattare i socknen
– Hadorph låg bakom fornminneslagstiftningen i slutet av 1666. första officiella, 
- universitetskanslern Magnus Gabriel de la Gardie var formellt ansvarig för den.

Johan Peringer (1654-1720)
Först när han fick kontakt med en skicklig tecknare Johan Peringer 1680 fick han någon som kunde ta itu med verket.
- I början av 1690-talet var 1080 runstenar utskurna i trä och klara för tryckning
- Peringer övertog Hadorphs tjänst på Antikvitetskollegiet och adlades till Peringskiöld
- Peringskiöld vågade gå emot Olof Rudbeck ”historieförfalskare av sällan skådat slag”
- Rudbeck krävde att ingen fick ändra på Bureus och Worms tolkningar av texterna. Peringskiöld fick endast tolka ej tidigare tolkade texter!

Johan Göransson (1712-1769)
Han gick i Rudbecks fotspår
- Gud hade skapat runorna 2200 f. Kr.
- Göransson fick uppdraget att äntligen ge ut verket om runstenarna av riksdagen - Bautil
- han var dålig runolog, gjorde allvarliga tolkningsfel. Kollegiet förbjöd honom att trycka andra tolkningar och kommentarer än Hadorphs och Peringskiölds (papper var för dyrt. sa man)

Bautil 
Innehåller 1173  runstenar och trycktes 1750 (efter 150 år kom äntligen utgivningen)
- Göransson lyckas få med i det långa förordet att svenska språket är moder till latinet

Nils Brocman (1731-1770)
Sagan om Ingwar Widfarne och hans son Swen. 1762.  Ingvar den vittfarne.
- han menade att det inte fanns några runstenar under hednisk til
- han kraftiga opposition mot rudbeckianerna bidrog till att deras idéer upphörde att gälla

Olof von Dalin (1708-1763) – runstudiets nedgång
Dalin häcklade runforskningens dilettantmässiga tolkningar redan 1751, ett år efter Bautil
Antikvitetskollegiet ombildades till Antikvitetsakademien av Gustav III

Runintresset återuppstår
Götiska förbundet bildas 1811
N H Sjöborg (1767-1838) väckte allmänhetens intresse för runor med Samlingar för Nordens Fornälskare 1822-1830

Johan Liljegren (1789-1837)
Ansåg sig inte kunna avgöra runornas tillkomsthistoria
Anmärkningar öfver runorna och runminnesmärken i Norden

Liljegrens Run-Lära, 1821 - 1832
- grunden 
- för vetenskapliga runologiska upptäckter i fortsättningen av 1800-talet
– Enoksen: ”en av de bästa böcker som någonsin skrivits om runor”

Liljegrens Run-Urkunder 1833
Samtliga kända nordiska runinskriptioner,  3000

Sophus Bugge (1833-1907)
Lyckades tyda de urnordiska runornas ljudvärden

Erik Moltke (1901-1984)
Publicerade 1932 i Fornvännen en plan för hur man skulle kunna fotografera runstenar i konstljus

Otto von Friesen (1870 - 1942)
Skillnaden mellan urnordiska j- och ng-runorna

UKF:s startsida      Ämnesområden