Dalupproret i tidigare forskning
Utdrag ur Karin Sennefelts doktorsavhandlingen
jämte kommentar av Börje Sandén

Avsnittet som berör relationen till Börje Sandéns forskning i ämnet
(/nya/sennef2.htm) - 2001

UKF:s startsida          Ursprunglig kommentar till avhandlingen        Register över artiklar



Den politiska sjukan. Dalupproret 1743 och frihetstida politisk kultur
Avsnitt som berör avhandlingens relation till Börje Sandéns lokalhistoriska forskning.

Ur kapitlet Dalupproret i tidigare forskning:
....
En icke föraktlig mängd lokalhistoriska artiklar för diverse hembygdsföreningars årsböcker, liksom artiklar i dagstidningar har skrivits efter Beckmans avhandling (1930). Det mesta bygger i stort på Beckman - något som är fullt görligt tack vare hans utförlighet - och skall inte redovisas närmare här. Upproret har även inspirerat till skönlitterära verk såsom historiska romaner och pjäser. Ny forskning om dalupproret har varit mer sällsynt, men med dalupprorets 250-års minne 1993 utkom några böcker i ämnet med vetenskapliga ambitioner.

I Femtusen man från dalorten sprang, redigerad av Maths Isacson och Gunnar Ternhag, anläggs ett lokalhistoriskt perspektiv på upproret. Fyra yrkeshistoriker och fyra lokalhistoriker har fått ge bidrag till dalupprorets historia där tanken varit att producera lättillgängliga sockenundersökningar på vetenskaplig grund. Syftet med boken är att undersöka om det har funnits lokala anledningar att göra uppror och om socknarna har agerat olika samt hur följderna har sett ut i olika socknar. Dessutom vill man bidra till diskussionen av centralt och lokalt i historien och om vilken roll historiska händelser spelar för dagens människor.

Samma år utkom även i Upplands-Bros kulturhistoriska instituts serie Vad hände egentligen? en bok som kombinerar en beskrivning av upproret med tryckt källmaterial. Särskild tonvikt läggs på Upplands-Bros roll i upproret, som mestadels fungerade som genomfartsort för marschen. Medverkar med kortare artiklar gör bland andra historikerna Lars Ericson och Pär Frohnert. Dalupproret och den frihetstida politiska historien är inte tillräckligt kända bland allmänheten menar Börje Sanden, projektledare, som i likhet med Beckman också framhåller det rikspolitiska sammanhanget.

Årsminnet 1993 var däremot knappast en viktig faktor i utgivandet av Pär Frohnerts avhandling Kronans skatter och bondens bröd detta år. Dalupproret står heller inte i fokus utan utgör bakgrund till en delundersökning i avhandlingen om hur den lokala förvaltningen fungerade i Säters fögderi under upprorsperioden 1742-43. Bland annat studeras hur de lokala ämbetsmännens uppgifter förändrades, vilka maktresurser de hade och hur deras relationer till allmogen och länsstyrelsen påverkades av upproret. Frohnert finner att myndigheternas legitimitet undergrävdes kraftigt genom hanterandet av frågan om hungersnöd i landet och kriget med Ryssland. Han menar att dalallmogens goda sammanhållning och organisation tack vare ett väl utvecklat lokalt bondesjälvstyre gjorde att upproret kom igång.

Forskningsläget om dalupproret 1743 kan alltså lite drastiskt reduceras till en sjuttio år gammal vetenskaplig studie av upproret ur rikspolitiskt perspektiv samt några moderna studier med lokala perspektiv. Dalupprorets normer, värderingar, symboler och praktiker är således inte analyserade, trots den mängd skrifter som finns om upproret.

Kommentar:
I Vad hände egentligen? lägger jag faktiskt tyngdpunkten vid den rikspolitiska aspekten till skillnad mot prof Maths Isaksson och fil. dr. Gunnar Ternhag som i inledningskapitlet till "Fem tusen man från Dalorten sprang" tycks ta avstånd från de 1800-talshistoriker som menade att det fanns rikspolitiska förtecken 1743. Men de kan knappast mena att de tar avstånd från de rikspolitiska ambitionerna i stort.

Så här låter det på tal om tronföljdsfrågan :
".... Från dessa skildrare stammar en seglivad föreställning om ett starkt samband mellan upproret och storpolitiken. Tronföljdsfrågan och de (därmed) sammanhängande planerna på en skandinavisk union som en betydelsefull bakgrund till upproret går igen på anmärkningsvärt många håll." (i den historiska litteraturen) 

Det är faktiskt inte bara frågan om tronföljarvalet som styrde allmogens handlande 1743, vilket man förleds att tro när man läser såväl  läroböcker på alla stadier som populärhistoriska författare i allmänhet.  Jag har ofta framhållit att den frågan i själva verket var avförd från dagordningen innan militärens provokationer ledde till massakern på Gustav Adolfs torg. Vid de två dagarnas förhandlingar mellan allmogens befullmäktigade representanter och statsledningen gick allmogen med på de övriga ståndens val av den ryska kandidaten i utbyte mot en billig fred för det totalt misslyckade kriget. Sverige skulle få tillbaka större delen av Finland som ryssarna ockuperat.
    Det är med stor glädje som jag redan i första stycket av doktorsavhandlingens första kapitel finner följande ord:

"... Resultatet av förhandlingarna blev att allmogen godkände Sveriges färska fredsavtal med Ryssland och att den gick med på att hertig Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp skulle väljas till tronföljare dagen därpå. ...."

Det framgår redan i början av år 1743 av allmogens skrivelser till bondeståndet och dess  till riksdagen utskickade extra delegater, att en av de viktiga frågorna var riksdagsmännens ansvar gentemot sina väljare (principalatsfrågan). En annan fråga för allmogen var kravet att få tillgång till riksdagens (sekreta utskottets) protokoll och en redogörelse för hur anslagna penningmedel använts. Dessa två förhandlingspunkter,  formulerade i skrift strax före inmarschen i Stockholm, ser jag som tidiga uttryck för offentlighetsprincipen och den långt senare accepterade modellen för representativ demokrati.

Dessa två frågor har jag (ännu?) inte hittat hänvisningar till i Sennefelts avhandling. De finns i skriftliga handlingar som hon inte tycks referera till nämligen originalkonceptet till förhandlingsprotokollet från 22 juni och

Längre ner på första sidan i första kapitlet formulerar sig Sennefelt sålunda:
"Upprorsmännen ansåg att de var representanter för allmogen i landet och att de därmed hade rätt att vara med och avgöra Sveriges politik."


När det gäller det senare har jag ofta frågat mig, varför det som brukar framhållas som ett typiskt svenskt arv från forntidens tingsmöten, nämligen den frie mannens rätt att yttra sig och ge bifall eller avslag på olika frågor, inte skulle gälla händelserna 1743 i våra historikers ögon. Att samtidens politiker däremot såg principalatsfrågan som ett hot mot deras "suveränitet" måste sägas vara naturligt, men jag tycker att historieskrivningen borde ägnat mer intresse åt saken. Det är ju värt att uppmärksamma att svensk allmoge visade starkt prov på politiskt medvetande i en tid då övriga europeiska länders "allmoge" inte alltid ens hade representationsrätt i parlamentet.
     1743 ansågs i stället allmogens frågeställningar vara så farliga att saken måste tystas med våld. Och frågorna  var naturligtvis farliga för den sittande regeringen, som genom det "orättfärdiga" kriget ställt landet i en av dess troligen värsta utrikespolitiska kriser någonsin. För att komma ur det problemet använde man två mycket framgångsrika och skickligt genomförda metoder.


    1)     
Man kallade den demonstrerande allmogen för rebeller som ville störta regimen. I alla tider har sådant av sittande regeringar ansetts legitimt att slå ned med våld.
    2)     
Det var ett mycket skickligt schackdrag av hattregimen att föra upp frågan om tronföljden på dagordningen för att därmed avleda allmogens intresse från de berättigade frågor som den ville ha svar på. Man visste att befolkningen var mycket rojalistisk och med den ytterligt försvagade kungamakt som regeringsformen gett landet, kunde man vänta sig att allmogen ville ha tillbaka en stark kung, vilken traditionellt varit  folkets värn mot herrarna.
   Det gick som herrarna önskade. Plötsligt och - observera - efter att allmogens besvärspunkter publicerats - ville allmogen ha den danska kronprisen, som i sinom tid skulle ärva den enväldiga kungatronen i Danmark. Om allmogen lyckades genomdriva valet av den danska kronprinsen skulle verkligen regimen störtas. Alltså var det berättigat att slå ned dessa krav med våld.
    Men det märkliga i situationen är att också framtidens historieskrivare ihärdigt framhåller allmogens önskan om valet av den danske kronprinsen som ett av de mest centrala kraven från allmogen
<>Här uppträder ett synnerligen intressant förhållande som är ett exempel på Sennefelts tes att den svenska allmogen uppträdde med skicklig  politisk taktik. När regering redan 17 dagar efter massakern på Gustav Adolfs torg publicerar sin "Berättelse om en del Dalallmoges och dess medföljes sammangaddning och uppror" tvingas den censurera en besvärande passus i allmogens framställning om valet av tronföljare. Den demonstrerande allmogen kräver nämligen inte att den danska kronprinsen skall väljas, endast att ett redan fattat beslut i riksdagen till förmån för danska prinsen skall fullföljas. 

Detta skrev man vid Tibble den 19 juni. Enligt överenskommelse skulle man följa bondeståndets beslut om inte freden med Ryssland undertecknats senast den 20 juni.
     Som vi vet lyckades regering få fram ett bud från förhandlingarna med ryssarna på Åland med ett preliminärt fredsfördrag  sent på kvällen just den 19 juni. Det är begripligt att inte allmogen ansåg sig kunna lita på de härolder som spred budskapet i staden. Man sade att det meddelandet kom alltför lägligt för regeringen för att kunna vara sant. Det var ju i själva verket också endast en preliminär fred; den verkliga skrevs inte under  förrän i augusti.
     När allmogen  under förhandlingarnas gång fick klart för sig att Sverige skulle få tillbaka nästan hela det tagna Finland accepterade man beslutet, om än med missnöje.

Om nu allmogen haft fel i sina krav med några få timmars marginal och ställda inför faktum ändrat sin tidigare ståndpunkt tycker man verkligen att regering kunde ha bjudit på en generösare behandling än en massaker på de demonstranter som samlats på Gustav Adolfs torg för att enligt löfte få matsäck och "resersättning" i form av en plåt per man.

Obs. Det var också efter förhandlingarna med löfte om att få svar på ställda frågor -  således också efter dödskjutningarna - som 6 upprorsledare avrättades.

Men vi kommer också in på en annan för Sverige pinsam fråga. Det var nämligen en kraftigt decimerad statsledning som satt vid rodret. Två av de främsta, bl.a. Carl Gustaf Tessin, hade flytt från staden och inväntade båtlägenhet för att ta sig utanför landets gränser. Det var militären som tog sig an saken och började med provocerande manövrar mot allmogen innan den stipulerade tidsfristen för dem att lämna staden gått ut. Officerarna - i det civila tillika riksdagsmän -  hade som sådana varit ansvariga för krigets tillkomst - de kände naturligtvis marken bränna under fötterna, när de fick klart för sig att allmogens förhandlingar med statsmakten gett löfte om en undersökning av alla dem som varit ansvariga för krigets tillkomst och dess genomförande. Det förklarar - om än inte ursäktar - deras agerande.

I allmänhet talar man om allmogens dåliga ledning som inte förmådde utnyttja den starka ställning man uppnått då man faktiskt hade staden under sin kontroll. Men - fanns inte den verkligt dåliga ledning inom statsmakten?
En vanlig - och aktuell - uppfattning är att revoltörerna saknade handlingsplan för sitt uppror. Självklart saknade de en plan. Deras marsch till Stockholm var inte avsedd att vara en revolution. I den sist formulerade punkten beträffande sina avsikter med marschen säger man:

 "är det allmogens enhälliga åstundan, och underdåniga begäran, det täckes Hans Kungliga Majt:s, vår allernådigaste konung, vid lägligt tillfälle, hugna oss, sina trogna undersåtar, med dess nådiga besök, på det allmogen, innan avtågandet sker, må för Hans Kongl Majt:s höga person, få muntligen betyga sin undersåtliga vördnad".

Så säger inte de som står i begrepp att störta regimen.

Hur har då uppfattningen om det farliga i den folkliga aktionen uppkommit?

Jo, det fanns revolutionära uttalanden - även i skriftlig form - från ett stort antal personer bland allmogen. Det var mycket hemskt man ville göra med herrarna som ställt landet i sådan svår situation. Tyvärr har sådana personliga yttringar fått dominera på bekostnad av allmogeledarnas skriftliga deklarationer om avsikten med marschen till Stockholm. För dåtidens politiker blev det som  man fann i fickorna på skrävlande demonstranter skäl att kalla det hela för uppror, kanske rent av upplopp, och sådant var det legitimt att slå ner. Jag har ända sedan jag skrev min bok 1993 hävdat att även ledarnas avsikter med aktionen borde vägas in i den historiska bedömningen av händelserna 1743.

Dalarnas forskningsråd framhåller  i sin rapport 1993:1 publicerad i Dalarnas hembygdsbok "Fem tusen man mot Dalorten sprang", att man ansluter sig till den senaste trenden inom denna forskning, enligt vilken man lägger en lokal aspekt på händelserna 1743. Man kanske skulle kunna säga att jag därför återför debatten till Beckmans inställning att allmogen varit ute i rikspolitiska ärenden.

UKF:s startsida        Ursprunglig kommentar till avhandlingen        Register över artiklar