Synpunkter och betraktelser i historiska och antikvariska ämnen
Av Börje Sandén  (rev. juli 2006)
nya/betraktelser.htm

UKF:s Startsida     Ämnesområden på hemsidan     
Anknytande artiklar:  Vad hände egentligen?


Programförklaring inför
en planerad serie artiklar kring de lokalhistoriska studiernas roll i allmän historieforskningen.

Historieforskningen sysselsätter sig vanligtvis inte med lokalhistorien. Det är väl inte förrän under senare år som avlönade historiker fått möjlighet att ägna sig åt lokalhistorisk forskning. Den tycks mest ta sig uttryck i kurser i lokalhistorisk forskning vid en del universitetsstäder. Den lokalhistoriska forskningen i landet sker huvudsakligen, så vitt jag kan bedöma, utanför den akademiska världen, mestadels inom hembygdsrörelsen. Så är fallet i Upplands-Bro och andra kranskommuner till Stockholm som jag har möjlighet att överblicka.

Med Upplands-Bros geografiskt centrala belägenhet under forntid och medeltid har ett antal rikshistoriska frågor kommit att beröra bygden på ett intressant sätt. Med den här artikeln som utgångspunkt har jag för avsikt att uppmärksamma ett antal händelser och platser som har karaktär av rikshistoria. Jag vill belysa dem nerifrån, utifrån ett lokalhistoriskt perspektiv, och med den motiveringen att  kunskapen om lokala förhållanden ställer andra frågor än de som forskare med siktet inställt på rikshistoria ställer sig, när de råkar beröra vår bygds historia. Dessutom blir rikshistorien intressantare för bygdens folk när den kopplas till någon plats eller person i lokalsamhället. Men ett mer närgånget studium kan också ge en vidgad syn på sakfrågan, ja rent av bidraga till en annan tolkning än den traditionella. Mina studier under närmare fyrtio år har övertygat mig om att så är fallet.

Längre fram kommer jag att ge några exempel på frågor som jag tänker ta upp till behandling. En del av dem finns redan utförligt återgivna på UKF:s hemsida. Först vill jag något litet diskutera begreppet historia.

Finns det någon definition på begreppet historia?

Historien kan återges på många olika sätt. I århundraden gällde den regeln att det var den rätta historien som skulle berättas och föras vidare till kommande generationer. Det skulle dröja länge innan man började intressera sig för den sanna historien. Men - kan man verkligen komma åt den sanna historien? Även ett okomplicerat historiskt skeende uppfattas olika av dem som är inblandade. När vi i UKF år 1990 beslöt att berätta vår bygds historia i en bokserie gav vi den överrubriken: Vad hände egentligen?  Det valet skall ses mot bakgrunden att kommunens hembygdsbok från 1984 heter Det hände i Upplands-Bro och att dess evenemangskalender går under namnet Det händer i Upplands-Bro. Frågan gällde i första hand inte att ifrågasätta den forskning som bedrivits utan mer att lite utförligare berätta om sådant som blivit alltför styvmoderligt behandlat i hembygdsboken. I förordet till Vad hände egentligen? del 2, 1992 (Skolans historia i Upplands-Bro) diskuteras frågan om den sanna historien. Klicka på Vad hände egentligen? så finner du det aktuella avsnittet.

Ordet historia är mångtydigt. Vi använder det i uttryck som  "den svenska historien" men också i en mängd andra kombinationer som inte har med vetenskaplig historia att göra. Engelska språket använder de två orden history och story för att i någon mån särskilja begreppen.
     Men frågan har fler dimensioner. Man brukar framhålla att ordet kommer från grekiskan, där det har betydelsen 'undersökning', då man får 'veta' något. Här blir det emellertid dags att besinna talesättet "ordets makt över tanken". När ordet 'historia' används i vetenskapligt sammanhang så vill vi gärna tro att det alltid är den sanna historien vi tar del av när vi läser historisk litteratur. Men det kan man inte vara säker på. Trots att historien är resultatet av noggranna undersökningar så finns här faktorer som omärkligt påverkar tolkningen i en viss riktning.
     I det här resonemanget utgår vi från att det aktuella historieavsnittet har skapats på professionellt sätt, att forskaren har tagit del av alla tillgängliga  fakta, att ämnet har diskuterats med andra forskare i något forum och att källorna kritiskt granskats.  Även om alla tänkbara kriterier är uppfyllda så finns det en felkälla i själva historieskrivningens idé. Historieskrivning är - som ordet säger - något skrivet, något författat. Nu talar vi inte om medveten förfalskning eller avsiktlig utelämning av vissa fakta, vilket vi genom alla tider sett - och ser - exempel på. Den seriösa forskaren är, trots alla ambitioner att skriva det som verkligen hänt, påverkad av den miljö som forskningen bedrivs i. Studenten påverkas av professorns åsikter och denne i sin tur av det forskningsläge som genom generationer skapats på den historiska institutionen. 
     Denna omständighet återkommer jag till när det blir dags att kritiskt analysera den historiska beskrivningen av exempelvis Stora daldansen, Fornsigtuna, platsen för det hedniska templet som Adam av Bremen berättar om i sin bok från 1000-talet, och Olav den Heliges seglats i Mälaren. Efter vad jag kan förstå har vi en debatt att vänta kring den tolkning av Karl XII:s historiska insatser, som Ernst Brunner lyfter fram i sin 800 sidor långa berättelse om hjältekonungens bragder.
     Beträffande Dalupproret / Stora daldansen kan du redan nu ta del av mina argument via denna länk


Historien som vi känner den är alltså författad.  Sanningshalten beror som vi sett på kompetensen hos den som lämnat den skriftliga redogörelsen men också på vederbörandes avsikt med sin 'undersökning'.
     Ett talande exempel härpå har vi nyligen kunnat ta del av när en av de äldsta läroböckerna i svensk historia nyligen publicerades i nyöversättning från latinet. Det handlar om Johannes Schefferus' "En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel" från 1671. Schefferus var lärare i retorik, dvs vältalighet, vid den institution vid Uppsala universitet, som Gustav II Adolf inrättade för att statliga tjänstemän, läs adelsmän, skulle få en mer adekvat undervisning än vad den prästutbildning gav, som dominerade  universiteten. Undervisningen syftade således till att utbilda politiker att i tal övertyga sina åhörare om riktigheten i det framförda. Det ingick också  i undervisningen att lovprisa kungarna ur Vasaätten. När det svenska stormaktsväldet växte skulle historikerna ge den rätta bilden av vårt lands ärorika historia.
     Det finns som bekant otaliga exempel på att ”segraren skriver historien” – och detta gäller förvisso inte bara i krig. Den som på ett eller annat sätt har makt driver igenom sin åsikt. Och makten kan kamoufleras med fagert eller övertygande tal. Cicero var inte bara vältalare, han var politiker i grund och botten. 
     "Du tronar på minnen från fornstora dar" skrevs innan den radikalt förändrade grundinställningen till meningen med att skriva historia kom genom den tyske historikern Leopold von Ranke, som brukar kallas den vetenskapliga historieskrivningens fader. Hans tes var att historikern skulle reda ut "vad som egentligen hänt". Läs mer härom i förordet till Vad hände egentligen? del 2
      Nu har vi sedan länge historiska institutioner vid universiteten där de studerande får lära sig att forska, så det bör inte vara något problem att skriva historia. I en modern svensk lärobok om historieskrivningens historia sägs att var tid har sin historieskrivning, vilket betyder att historien faktiskt "revideras" enligt de för tillfället aktuella åsikterna om sättet att skriva och värdera historien.

När allt kommer omkring kanske historien i själva verket mera liknar en "story ” - en historia som roar åhöraren. Det verkar rent av som om historien egentligen är en filosofisk spekulation. Den tanken stod verkligen klar för mig när en historisk tidskrift nyligen diskuterade påståendet "att historien alltid är något skrivet, något författat, att det finns en föreställning om att historien består av objektiva fakta som forskaren fastställer efter vissa principer. Författade texter är långt ifrån objektiva eller neutrala".

Fortsättningn följer.