Tibble-dokumentet - två centrala frågor i aktuell politisk historia
Börje Sandén läser inledningen till sin bok om Dalupprorer 1743
Ett exempel på hur lokalhistorisk forskning skapar nya infallsvinklar till historien
lokalhistoria/Bok3ljud.htm

UKF:s Startsida      Läs mer  Lyssna - på bokens inledning    Böcker och skrifter

Några inledande frågor.
Författaren läser - ljudfil  i  mp3-format  - 6 minuter.
Om du inte har ljud i din dator kan du läsa texten här.

Läsa mer?
Här en nyskriven inledning om du vill sätta dig in i frågeställningen

Det var inför året 1993 - då det skulle bli 250 år sedan Dalupproret år 1743 med våld slogs ner i Stockholms centrum - som jag av lokalhistorisk nyfikenhet närmare ville ta reda på vad som "verkligen hade hänt". Jag hade kände till  att det skulle finnas en förklaring till "upproret" skriven av upprorsmännen själva under marschen till Stockholm, när de befann sig på en gästgivargård som hette Tibble . Upproret har i våra historieböcker beskrivits som ett försök till revolution. Vilket Tibble? Namnet är mycket vanligt, bara i Upplands-Bro har det funnits ett Tibble i fyra av kommunens sex socknar. Att det var just Tibble i Kungsängen hade det inte stått i boken.  Det kunde ju finnas andra Tibble längs marschvägen. För en lokalhistorisk forskare var det uppenbart att saken borde kontrolleras.
     Det skulle visa sig att det var ett mycket viktigt papper, det som i den stora doktorsavhandlingen i ämnet hade det hamnat på undanskymd plats, men med en något utförligare beskrivning i en fotnot. Dokumentet skulle finnas i kronofogdarnas skrivelser till landshövdingen.  Dessa hade senare i hamnat i en låda på landsarkivet. Där fann jag skrivelsen från Tibble instucken i ett annat handskrivet dokument.
     Nu blev det till att leta reda på kompletterande handlingar i ärendet. Jag förstod att sådana  skulle kunna kasta ljus över den internationellt mycket uppmärksammade händelsen i Stockholm. Det var bara att sätta i gång, och jag hittade dem på närmare håll än jag kunnat ana. En lunta i kyrkans arkiv innehöll alla kungörelser som regeringen hade skickat ut till prästerna i landet för att läsas upp i kyrkorna. I kommunbiblioteket fanns ju också den stora hembygdssamlingen som Herman Svenngård skänkt till kommunen. Den innehöll flera serier med tryckta historiska handlingar som gav den ena ledtråden efter den andra.
     Med historiska handlingar från 1700-talet i handen såg jag att historieskrivningen inte kunde ha gått helt rätt till. Inte minst när det gällde det som dalkarlarna skrev vid gästgivargården i Kungsängen. Det var ju inget försök till uppror, det var en stor protestdemonstration med några mycket  tydligt angivna frågor som man krävde svar på. När man fått dem skulle man vända tillbaka hem.
     Att den just då samlade riksdagen inte förstod frågorna - och regeringen inte ville förstå dem - är ju uppenbart när man ser frågorna formulerade. Till att börja med var det första gången i Europas historia som en folkgrupp - allmoge kallad - ställde kravet att dess representanter i riksdagen skulle vara ansvariga i sina beslut inför dem som valt dem. Något vi nu kallar representativ demokrati. Ett annat krav från den svenska allmogen var att man ville veta varför Sverige kommit i krig med Ryssland utan att detta land hotat oss. Det svenska anfallskriget hade ju förlorats som aldrig någonsin - vare sig före eller efter 1742. Man begärde helt enkelt att få läsa riksdagens protokoll, vilket man förvägrats sedan den s.k. Frihetstiden  infördes i början av 1700-talet, således offentlighetsprincipen  tjugo år innan den blev lagstadgad.

På bokens pärmar har jag klistrat fast två nya förord allteftersom mina påståenden från 1993 mer eller mindre bekräftats av andra forskare.

Förord 1 år 1993;    Förord 2 år 2001;   Förord 3 år 2002;     Rec i SvD 1994
Länk till flera artiklar