Skvaltan alla vattenkvarnars prototyp
Är nu en absolut raritet - En enda rest kvar i orten
Av Harry Norrgården    Artikel i Enköpingsposten 1971-11-13   OCR-läst 2012-06-17
 lokalhistforsk/Skvaltkvarn-norrgarden_EP_1971.htm

UKF:s startsida
     Dammanläggningar i Upplands-Bro     Norrboda mjöl- och sågkvarnar


Långt innan vi i vårt land fick »riktiga» vattenkvarnar, plaskade skvaltkvarnarnas hjul i bäckar och mindre strömmar. »Skvaltan» var prototypen till senare tiders större vattenkvar­nar. Men den försvann inte i och med att man började byg­ga större kvarnar. Den blev kvar — ända in i vårt århund­rade på enstaka ställen. Storleken gjorde den lämplig som gårdskvarn, som betjänade ett enstaka hushåll. Skvaltkvar­narna var under sin glanstid så talrika, att på sina håll var­je torpare uppges ha haft sin egen. Och där ett strömdrag, gick förbi en by, kunde skvaltorna ligga i rad. I dag hör det till de absoluta sällsyntheterna att träffa på ens resterna av en skvaltkvarn i våra trakter. En enda har vi lyckats påträffa resterna av under vår »kvarnresa».
  skvaltkvarn
   
 
Även om skvaltkvarnarna var oansenliga och långt ifrån ef­fektiva, sedda med våra ögon, så var de tekniskt och kul­turellt sett ett stort framsteg, när man lärde sig driva kvar­nar med hjälp av vatten eller vind Tidigare hade man ju haft endast handkvarnen att ta till.
     Skvaltkvarnens ursprung förlorar sig så långt tillbaka i historien att ingen  vågar ha en mening om tidpunkten. Kvarnar av skvalt-typ är kän­da nästan i hela Europa, från västra delen av Mindre Asien, Kaukasus och Altai. Före­komsten av dylika kvarnar i avlägsna trakter av Asien ty­der sannolikt på, att deras ur­sprung, liksom den större hjul­kvarnens, är att söka i denna världsdel.
 
Redan vikingarna . . .
Inom Europa var romarna de första som använde hjulkvar­nar — i början av vår tide­räkning --och möjligen har skvaltkvarnen kommit i bruk hos dem vid denna tid. Men redan under förhistorisk tid anses den ha kommit till Nor­den och skall under Vikinga­tiden ha införts av nordborna till de .av dem koloniserade områdena i England, Irland, Skottland och öarna norr där­om.
     De äldsta dokumentariska bevisen för skvaltkvarnens fö­rekomst i Norden finner man i Skånelagen frän början av 1200-talet och i andra samtida nordiska lagar.
 
I minsta bäck
överallt i Norden vann skvaltkvarnar, en stor utbredning och kom att spela en mycket viktig roll i böndernas självhushållning. Den kunde drivas av den minsta bäck, ba­ra det fanns ett fall. Talrikast har den förekommit i skogs­bygderna av den enkla anled­ningen att man där hade bättre tillgång till forsar och fall än på slättbygden.
     Där förutsättningarna var mindre goda, kunde två eller flera gårdar — eller en hel by — ha en kvarn tillsammans och skiftas om vid matningen efter vissa överenskomna reg­ler.
     Dylika kvarnlag är kända och beskrivna, bl a från Dalar­na — där man förresten ännu har möjlighet att se hur en skvaltkvarn såg ut: vid Gesun­da; samt vid Östa i Tärnsjö. I byn Bråalt i Knäreds socken i södra Halland hade åborna i slutet av 1800-talet en gemen­sam kvarn, för vars använd­ning hemmanstalet utgjorde grund, berättar amanuensen vid Kulturhistoriska förening­en för södra Sverige Harald Nilsson i en artikel i årsboken Kulturen (1938).
 
Vattenbrist problem
Var det riktigt dåligt beställt med vattendrag tillgrep man möjligheten att dämma upp på ängar eller på andra lämpliga ställen för uppsamling av regn­vatten Även i bäckarna hade man ofta större eller mindre hålldammar, om vattenflödet inte var tillräckligt. Om flera kvarnar låg i rad utefter en ström, kunde man ha en ge­mensam damm ovanför den översta kvarnen — då måste alla mala på samma gång för att utnyttja vattnet. Två kvar­nar kunde ligga i bredd i sam­ma fors tvärs över bäcken.
     Många kvarnbäckar var inte större än att de nästan full­ständigt torkade ut under som­maren och vintern. Följaktli­gen kunde man mala endast höst och vår, då det i regel var flod. Vid anda kvarnar, vilka låg så till, att annans mark skadades av uppdäm­ningen, fick man heller inte mala under sommaren. Det var i lag förbjudet att dämma upp vattnet då!
 
Varierande kapacitet
Man malde med förkärlek om nätterna, även om man ha­de kvarnen helt för sig själv. På en del håll var man av den uppfattningen — utan någon närmare motivering — att kvar­nen gick bäst på natten. Man trodde bl a att vattnet då hade större tyngd och därför gav bättre drivkraft.
Man behövde dock inte stanna i kvarnen hela natten, ty kvarnarna av skvalt-typ mal­de mycket långsamt, och man visste mycket noga, hur lång tid det fordrades för att mala t.ex en skäppa säd. Skvaltorna hade en mycket varierande ka­pacitet: en uppges ha malt en­dast fyra kappar (18,3 liter) om dygnet, en annan kunde t ex mala tre tunnor råg på sju—åtta timmar.
     Som vi tidigare nämnt blev även skvaltkvarnarna föremål för ett livligt intresse från myndigheterna sida: man för­sökte få bort dem eller få den skattebelagda, eftersom de an­sågs vara till förfång för adelns och Kronan; skattebelagda kvarnar. Det blev emellertid dålig framgång.
 
Enkel mekanik
En skvaltkvarnsanläggning bestod av en fördämning, en ränna av trä, som ledde vatt­nen från fördämningen till vattenhjulet, samt kvarnhuset med inredning.
     Vattenrännan gick inte rakt mot det horisontella vatten­hjulet av skovelmodell utan mot en av dess sidor och hade of­tast en rundad inskärning vid mynningen, så att den delvis omslöt hjulet, varigenom vatt­net fick ett svepande sug.
     När man inte malde, var rännan avstängd med en lucka i fördämningen — rännluckan
— som kunde öppnas          och stängas med hjälp av en häv­stång, som vilade i en klyka eller annan upphängning. Det fanns också ytterligare en eller flera luckor i fördämningen., som hade till uppgift att av­stänga vattnet från den ström­fåra, i vilket det rann, när kvarnen inte användes. De kal­lades »flodluckor».
 
Blygsam storlek
Skvaltkvarnarnas kvarnhus var vanligen byggda i fyrkant eller hade rektangulär form. Man uppförde dem oftast i knuttimring eller skiftesverk i en våning. Sidmåtten variera­de mellan två till fyra meter. Kvarnhuset låg antingen över bäcken eller sköt ut med ena ändan i strömfåran och upp­bars här av höga stenpelare i hörnen.
     Inredningen var sparsam. Förutom kvarnhuset med ste­nar och erforderlig driv- och manövreringsmekanism fanns en brits vid ena väggen för mjölnaren att vila på, meren­dels också en härd att värma medförd mat vid.
     Själva kvarnmekanismen be­stod hos skvaltan, liksom hos dennas något mer utvecklade efterföljare, av de två kvarn­stenarna, av vilka den undre var fast och den övre roterade  vid matningen. Storleken väx­lade högst betydligt. Ibland var de så små, att de liknade hand­ kvarnstenar, medan andra kunde  ha en diameter av upp till 1,20 m.
 
"Öga", "spindel”, "segel"
Understenen vilade på två kraftiga ekbjälkar, de s.k. sten­bjälkarna. Båda stenarrna hade i mitten ett uthugget runt hål, störst hos den rörliga stenen. Hålet kallades ”ögat”. När
kvarnen stod stilla, vilade löparen på den undre stenen men under gång bar den upp av en vertikal axel alv trä eller järn (kallad »spindel», resp ”långjärn”), vilken stack upp genom hålet i understenen. Hå­let var f.ö. tätat med en buss­ning av trä(?) för att inte säden eller mjölet skulle rinna ner här.
     Den rörliga stenen låg inte direkt på axeln utan .på ett korsformat eller propellerlik­nande järnstycke — ”seglet” — fästat på axeltoppen och infällt i en fördjupning på den övre stenens undersida.
     På axelns nedre del var det turbinliknande,                  horisontella vattenhjulet fästat. Det  kallades enbart ”hjulet” eller ”kölvan” och utgjordes av ett stycke av en rund ekstock med runt om itappade,  vanligen snedställda skovlar  av varie­rande antal, någon enstaka gång i två rader.
 
"Lampan" låg i vatten
Axelns nedre ända stödde i en järnbit — »lampan » — in­huggen i en horisontell stock — ”lättebron”  eller ”lättan” — som var fästad endast i ena ändan och kunde röras i vertikal led. I stockens fria ända var fästad en lodrät stång, som merendels stack upp genom kvarnstensbänken och var för­sedd med en kort hävstång. Inrättningen kallades ”lättever­ket”. Ville man lätta på stenar­na, Placerade man träkilar un­der hävstången: då höjdes stoc­ken och med den axeln och den övre stenen. Genom olika inställningar av denna meka­nism bestämde man finhetsgra­den hos mjölet.
     Över kvarnstenarna fanns en rund, mångkantig eller lådlik­nande överbyggnad av bräder, vanligen kallad stenkaret. Den­na överbyggnad hade ett hål i mitten, och på densamma stod ett trästativ med tratten — el­ler ”skruven” — vari säden hälldes. Under den satt en an­ordning, som kallades »skon» eller .skeppet., med vilken man reglerade matningen av säden.
     På samma gång sam man merendels föredrog att mala om nätterna — bl a för att vin­na tid — fanns det de, som kände en viss olust att vara ensamma nattetid i kvarnen. Under den delen av dygnet var kvarnen ett tillhåll — ansåg man - för allsköns mystiska och farliga väsen, som dåd- drev sitt spel. Därför brukade man ofta vara ett par i sällskap.
Fanns det flera kvarnar i närheten, som malde, samlades man gärna i en av dem och fördrev tiden med historier av olika slag.
Det finns väl knappast nå­gon plats, dit folktron förlagt så många sägner och »skrömt. som till de gamla kvarnarna — och där går inte ens början ay vårt sekel fritt... Kvarnens ansågs befolkad med ett myl­ler av övernaturliga väsen.
 
Korset skyddade
För att skydda kvtarnen och mälden mot onda väsen och makter ristade man in olika tecken, t ex det femuddiga kor­set — pentagrammet — på el­ler över dörren eller på kvarn­bänken vid karet.
     Enligt gammal tro och sed var det också förbjudet att ma­la vissa högtider, såsom under julen och Dymmelveckan. Man fick heller inte mala under vissa märkesdagar: Lucia, Ols­mässa, Tomasmässa m fl. Sär­skild farligt var det att mala under Tomasmässnatten — då skulle kvarnen gå sönder, trod­de man.
     Men det fanns också andra tider att ta hänsyn till vid mal­ningen. Ett över hela landet utbrett bruk var — enl ama­nuens Nilsson — att säden skulle malas, när månen var i nedan t.o.m. i mörkaste nedan, för att det inte skulle gå mask i mjölet.
 
Skvalta farväl!
Skvaltkvarnen försvann först från slättbygderna, där den väl heller aldrig förekommit så allmänt som i skogsbygderna, och ersattes med väderkvarnar eller hjulkvarnar. I skogsbyg­der och mera isolerade trak­ter har den levat kvar längst, dock utan att några nybygg­nader vidtagits på över ett sekel.
     Ännu under första världskriget och kristiden i anslut­ning därtill var åtskilliga skvaltkvarnar igång.
     Några av skvaltkvarnarna da­terar sig till 1500-talet, men de flesta torde ha tillkommit un­der 1600- och 1700-talen. En­dast ett fåtal anses härstamma från senare tid.
 
Harry Norrgården     Enöpingsposten 1971-11-13
 
.