Minnen från hembygden. 
Frölunda - Lennartsnäs - Kungsängen

hembygd/leire.htm

UKF:s Startsida       Ortsbor berättar - PDF-fil 438 sidor


Minnen från hembygden. Frölunda – Lennartsnäs – Kungsängen
Marie-Charlotte Leire.   Januari 1999
 
Kommentarer och vissa rättelser med anledning av sådant som fadern Clas af Ugglas, Frölunda, berättat vid fyra bandade intervjuer. I kommentarerna till band 3 nedan berättar Marie-Charlotte Leire  om sig själv. Genomgående kommenterar hon faderns berättelser med egna tillägg och hågkommelser och ger på så viss en mycket fylligare bild av livet på Lennartsnäshalvön och förhållanden i Kungsängen.
Intervjuerna finns i en stor PDF-fil (438 sidor) på UKF:s hemsida. Använd programmets sökmöjlighet som gäller alla sidorna. Så småningom kommer även nedanstående att läggas i samma fil för samtidig sökning.
 
Börje Sanden och Holger Ängeskog intervjuar Clas af Ugglas, Frölunda
 
Holger Ängeskog den 19 oktober 1993: Band 1
Clas af Ugglas var yngst av fyra syskon. Hans föräldrar, Gustaf (Gösta) af Ugglas och Alfhild, född Wallenberg, gifte sig 1897 (inte 1899). Gösta var född 1861 och Alfhild var född 1877. Hemmet på Lennartsnäs kallades inte bara av barnen utan också av övriga familjen och släkten "Stora huset". De fyra barnen var Curt, Oscar, Elisabeth och Clas. Pappas morfar var A 0 Wallenberg. Han grundade Stockholms Enskilda Bank 1856, hade fyra barn i första giftet, därefter två barn med avlidna fruns syster, och slutligen fjorton barn med Anna von Sydow. Alfhild var nummer 13 i den sista kullen. Ett äldre syskon till Alfhild lär ha suckat och sagt: "Hos oss kan minsta barnet aldrig gå". När Pappas morfar kom hem till lunch ville han ha lugn och ro efter maten, och då kunde ha säga till sin livliga barnaskara: "Nu ska vi leka död häst. Den som kan vara död häst längst, ska få 10 öre" Och så fick alla barnen lägga sig på golvet och ligga prick stilla, så länge de bara orkade. Jag bifogar en tablå över familjen.

Frölunda
På Frölunda var Rickard Andersson befallningsman under 40-talet. Hans fru hette Lydia, och barnen hette Yngve, Anna-Lisa, Karin, Eva och Hicke. Gamle smeden hette Axel Lundin och hans fru hette Berta. Deras son Birger var också smed. Hans fru hette Karin, och barnen hette Maud, Åke, Annie och Eva. Sedan fanns Levi Olsson - Levi Adrian Olsson till och med - och hans fru Elin, och lagårdsförman Adolf Tving och hans fru Linnea. Tvings barn hette Maj-Britt, Lennart, Bertil, Gun och Bengt. När Bengt var nyfödd dog Adolf Tving, 1945, tror jag. Jag minns hur det kom ett telefonsamtal från sjukhuset hem till oss och hur Linnea fick komma och ta samtalet och vilken sorg det var. Linneas syster hette Greta, och hon var gift med Axel Villén (, som arrenderade prästgården i Kungsängen. Den låg mellan skolan och gamla landsvägen, strax intill Tibble gård. Efter Rickard Andersson hade vi en befallningsman, som hette Arne Olsson. Han kom från Orust och hans fru hette "Hillan" och barnen Dag, Ann och Lena. Hillan var skolkökslärarinna och bakade underbara tårtor, som hon ibland förärade oss. Familjen Olsson flyttade sedan tillbaks till Orust, där vi hälsade på dem en gång, och efter Arne Olsson kom Sven Rosander. Mer om honom nedan. Från 1945 och några år framåt hade vi också en trädgårdsmästare, som hette Hugo Adolfsson. Hans fru hette Svea och deras enda barn Ingrid.
Pappas svärfar, vår morfar, hette Axel Robert Bildt. Pappa kallade sina svärföräldrar "Pappa Axel" och "Mamma Dagmar". (Att Morfar skulle ha kallats Robert är ett missförstånd.) Mormor hette Cronstedt som flicka. Axel R Bildt vistades i sin ungdom sex år i England för att skaffa sig handelsutbildning. Historien om Morfar, som inspekterade den nybyggda ladugården och klev ut genom dörren till gödselstan, är sann. Mamma berättade den också. Chauffören var Otto Gladh, en verklig trotjänare, som gjorde resor med Morfar ända ner till Rivieran. Jag återkommer till familjen Bildt och Lejondal.
 
Lennartsnäs. Familjerna Åkerman och Heldring minns vi mycket väl. Heldrings stannade inte så länge på Frölunda. Thomas Åkerman blev lagårdsförman på Frölunda, men dog tyvärr i cancer sommaren 1954 eller 1955. Fru Agneta var hushållerska hos Pappa en stor del av 50-talet. Åkermans var mycket fina och duktiga människor. De talade svenska med estnisk brytning. Fru Åkerman flyttade till Ekhammarsområdet i Kungsängen i slutet av 50-talet eller början av 60-talet. Det stämmer inte, att dessa familjer kom under första världskriget. Det var under andra världskriget. Åkermans hade inga egna barn, och vi ställer oss dessutom undrande till uppgiften, att Anders Åkerman på Ekhammarsvägen säger, att Thomas Åkerman var hans morbror. Farbror mera troligt.
Jag minns ett besök med Pappa hos Frans Karlsson uppe i Tuna. Han bodde i en av de små stugorna vid Lennartsnäsvägen. Där var lågt i tak och smått, och jag var nästan litet rädd för den gamla gubben. Det kan faktiskt ha varit vid det besöket, som Pappa fick den omtalade tenntallriken, men jag var för liten - kanske 5-6 år - för att minnas just det.
 
Göran Mörner var gift med Dorothy Bolinder, och paret bodde på Tranbygge. Göran och Dorothy umgicks mycket med Pappa och Mamma, och vi minns dem mycket väl.
 
Inom Stockholms Näs församling (hur kan man ta sig för att ändra namnet på en kyrka från 1200-talet? Ett helgerån!) var Pappa kyrkvärd från den 13 juli 1941. De sista åren var han hederskyrkvärd. Vi gick ofta, mer eller mindre frivilligt, i kyrkan som barn. När Pappa talar om kyrkvärdsbänken, menar han den ensamma bänken allra längst fram med ryggen mot långväggen. Att familjen af Ugglas hade "Ugglasbänken" hade säkert att göra med att Farmor hade patronatsrätt, så länge det systemet ännu fanns (till 1922).

Mårten Lindberg hade mjölkaffär och taxirörelse och bilskola och körde ut postväskorna, låsta med hänglås, till gårdarna. Vi syskon tog våra körkort i hans bilskola. Man övningskörde i hans Volvo Duett. Uppkörningen skedde på Kungsholmen i Stockholm. Lindbergs hade två döttrar, Maud och Ann-Charlotte. Maud var skolkamrat med mig.
 
Gustaf Palmstierna lever än och ska fylla 90 år i mars. Vi träffar honom då och då. Han bodde i slutet av 1940-talet med sin stora familj på Lillsjögården, som i och med barnens skolgång i Stockholm alltmer kom att bli weekend- och sommarställe. Nu bor han i Stockholm. På Lillsjögården startade han i garaget sin finmekaniska verkstad, PMV, som numera är ett storföretag i Stockholm och drivs av äldste sonen Magnus.
 
Carl Björnstjerna på Stäket var med på jakterna på Lennartsnäshalvön. Hans första fru Sonja var dotter till "Vice häradshövdingen" Marcus Wallenberg och Amalia (dotter till Charles Emil Hagdahl, han med Hagdahls kokbok). Sonja var alltså kusin till Pappa.
 
Väghållningen. Pappa nämner grusgropen vid Tingelsten. Den minns jag också, eftersom vi som barn lekte med de fyra döttrarna i familjen Nordenfelt, som då bodde på Tingelsten. Pappa Per var barnläkare, och mamma Birgitta (Bigge), också hon 90 år till våren, hade pianoskola i Stockholm. I boningshuset på Tingelsten finns i källaren fängelseceller. Fråga Bigge om dem. Hon berättar säkert gärna (telefon 08 - 755 20 05). Vi talade om dem för bara ett par veckor sedan. På Tingelsten bor numera Lars Norberg.
 
Tibble bodde Philip och Dagmar Åkerlind med barnen Britta, Gunvor och Anders. Britta var min klasskamrat. Gunvor var min systers klasskamrat. Familjerna umgicks en hel del.
 
Från Hembygdsgården har jag många glada minnen. Vår Mamma var mycket aktiv inom Stockholms-Näs syförening, Röda Korset och Lottorna tillsammans med Olga Åslander och Jenni (kallades Jen) Sjölander och flera andra fruar i Bro och Kungsängen, och i Hembygdsgården ordnades bl a Rödakorsbasarer med lotterier och tombola och försäljning av handarbeten och hemslöjd. Det godaste kaffe jag någonsin druckit fick man i hembygdsgårdens kök. Där var varmt och trångt, men det doftade av detta himmelska kaffe och det nybakade brödet, och atmosfären gjorde ett outplånligt intryck på mig.
 
Beträffande kontakten med Håtuna förhåller det sig så, att Askegreven Gustaf Lewenhaupts anmoder var en furstinna Scherbatoff. På Lennartsnäs användes ibland en stor silversamovar, som var ett arv från Ryssland. Jag har själv fått hjälpa till att servera ur den vid något kalas. Gustaf Lewenhaupt var mycket nära vän med vår morfar, Axel R Bildt.
 
Skolgång. Ett intressant kapitel och "därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med". Jag började i Skälby småskola 1945, vid nyss fyllda 6 års ålder. Lärarinnan var de åren fröken Constance Nielsen. Eftersom det var en B-skola, undervisade hon två klasser samtidigt, totalt femton barn, i samma rum. Skolsalen minns jag tydligt med sin kamin vid den högra långväggen och bibliotekshörna i bortre ändan. Jag var "skåpråtta" (ett hedersuppdrag) och anförtroddes uppgiften att ur skåpet till vänster bortom katedern hämta fram bläckhornen, när det var dags för välskrivning. Till höger innanför dörren i tamburen satt en vattenbehållare i plåt eller koppar, och vid den kunde man vid behov släcka törsten. Vi hade bredda smörgåsar med oss hemifrån och vintertid en liten burk med kakao- och strösockerblandning, som i våra medhavda muggar rördes ut med mjölk, som fröken Nielsen hade värmt ovanpå den vedeldade kaminen inne i salen. Doften minns jag än. Vi satt på "galoschhyllan" ute i tamburen under frukostrasten. Mamma berättade, att eleverna vintertid skulle ta med sig ett vedträ om dagen till skolan för att fröken Nielsen skulle kunna elda i kaminen och få varmt i salen. Själv minns jag det inte. Kanske Pappa körde dit ett helt lass för att vara rationell. Själva skolhuset innehöll också en bostad med ingång från baksidan, men där bodde inte fröken Nielsen, utan hon kom varje dag körandes i bil från Kungsängen, där hon var sambo med en annan lärarinna, fröken Aina Palmer, som undervisade i Ryssgravens småskola i Dalkarlsbacken. Åter till Skälby skolhus. Huset låg på en liten bergknalle, och precis öster om och nedanför huset fanns en äng, mellan huset och vägen till Frölunda. När jag började skolan hösten 1945, hade det just planterats pyttesmå granar på den ängen. De syntes knappt i gräset. Fröken Nielsens allra första förmaning till oss barn var, att vi absolut inte fick leka i gräset och trampa ner plantorna. I dag, när man far till Frölunda, är granarna av imponerande höjd, och jag kan alltså berätta, att de är 54 år gamla nu. Jag minns från skolåren i Skälby småskola, att vi gjorde en skolutflykt till bronsåldershögarna i Askemark, strax bortom stenen, som utgör vägskäl mellan Lennartsnäs och Öråker.
 
Pappa säger, att Fröken Stina Pehrling bodde i Skälby småskola. Det måste i så fall ha varit före vår tid. Skälby småskola kallar han folkskola. Det stämmer inte, för folkskolan eller "storskolan", som vi barn sa, låg ju vid Stockholms-Näs kyrka och hette egentligen kyrkskolan. I den skolan gick vi också, min bror Samuel och jag. Vår lillasyster hade just gått ut Skälby småskola, när den brann ner, och i den vevan började våra föräldrars mycket långdragna skilsmässa. Samuel började 1948 på Sigtuna Humanistiska läroverk, och vi systrar började 1949 i skola i Stockholm. I folkskolan i Kungsängen hade vi Fröken Stina Pehrling i klasserna 3 och 4 (i samma sal). Kantor Georg Ericsson undervisade klasserna 5 och 6 och möjligen klass 7 i salen bredvid. Fröken Pehrling bodde en trappa upp, ovanpå skolsalen. Till en början fick vi gå till fots eller cykla till skolan, men så småningom ordnades vintertid skolskjuts med taxi. Det var Kurre Karlsson, som hämtade barnen på gårdarna varje morgon. Hade man slöjd sista timmen (för fröken Elisabeth Beinhoff, prästen Ossian Beinhoffs syster; hon var också musikalisk, minns jag) så blev skoldagen längre, och då kunde man inte få skolskjuts hem. Det blev till att cykla eller traska de 3 km i ur och skur. Gymnastik hade vi inte, endast "lek och idrott", och då spelade vi brännboll, om vädret och underlaget tillät. Från skolåren i Kungsängen minns jag pojkarna från Skoga. Dem hade man respekt för. Fröken Pehrling reste varje sommar med behövande barn till Ånn i Jämtland på "koloni". Det var säkert en upplevelse. Jag tror, att några av våra kamrater på Frölunda fick följa med Fröken Pehrling på dessa stärkande resor till Ånn.
 
Vad jag också särskilt minns var ett tillfälle, då det kom en "Lusfröken", som iklädd gul hellång vaxrock skulle undersöka om vi hade löss i håret. En och en kallades vi ut i korridoren, och där stod denna stora, gula varelse och kastade sig över en och fingrade systematiskt igenom hela hårbotten. Mycket obehagligt. En annan upplevelse var skärmbildsbussen, som mitt i vintern parkerade utanför skoltrappan. Vi tvingades klä av oss på överkroppen och fick ett kort i handen och måste sedan i tur och ordning stiga upp i bussen och gå längst in till en slags bur och lyfta axlarna i en onaturlig ställning och hålla andan samtidigt som det skramlade och rasslade i apparaten. Inte heller trevligt.
 
En upplevelse, som hör till mina allra dyrbaraste minnen från barndomen, var det årliga "mysteriespelet" i kyrkan under adventstiden. Fröken Pehrling hade övat julens psalmer och sånger med oss, och vi uppförde ett  julspel, som var så högtidligt och andäktigt, att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande. Jag tror, att Birgit Ryd och Anne-Marie Svenngård var tidigare årgångars Maria. Jag såg mycket upp till dem. De år jag fick vara med som ängel tror jag, att det var Astrid Lindström från Urfjället, som hade rollen som Maria. Hon fick sitta och vaka över Jesusbarnet, som var en celluloiddocka lindad och placerad i ett baktråg med halm. Herdarna var klädda i skinn eller säckväv och brunmålade med riktigt teatersmink (doften minns jag än) och utrustade med stavar att luta sig mot. De sjöng "Kommen, I herdar, det under att se". Jag tror fåren var gjorda av hoprullade fårfällar. De sov allesammans. En Betlehemsstjärna var uppgillrad i koret och tändes i samma ögonblick som vi sjöng "Gläns över sjö och strand". Vid fjärde versens "Armar där sträckas dem" sträckte alla vi änglar upp ena armen mot stjärnan, och herdarna, som stått och halvsovit, spratt upp och höll ena handen över ögonen och spejade upp mot stjärnan. Mycket effektfullt, eftersom kyrkan i övrigt låg i mörker. De tre vise männen var förstås skrudade i färggranna mantlar, hade guldkronor på huvudet och presenter till Jesusbarnet i händerna. Fröken Pehrling ackompanjerade oss svagt från ett piano, som stod strax under predikstolen, och vi änglar kom i början av föreställningen skridande i raggsockor från sakristian, där vi en lång stund gömt oss tysta som möss och ordnat med våra lucianattlinnen och glorior. Den finaste ängeln hade vingar.
 
Pappas tid som hemvärnschef minns jag också. Bruna pappsoldater i naturlig storlek placerades ut i terrängen på Frölunda, och gråklädda gubbar smög i buskarna, kastade sig på marken och halade sig fram med sina bössor. Under krigsåren samlades familjen varje kväll klockan sju kring radion för att lyssna på de otäcka nyheterna om andra världskriget, vilket hade till följd, att jag blev vettskrämd av dessa hemvärnsövningar och trodde, att kriget hade kommit också till oss. Så sent som i maj 1949 hade Pappa hemvärnsövningar.
 
Mamma, som var med i Bro Härads krets av Svenska Röda Korset, ordnade med symöten för de krigsdrabbade. Vi hade också ett finskt krigsbarn en kort tid. Han hette Kalevi Kalliopuro och kom till oss i mars 1942. Han var ca 5 år. Han var nog mycket olycklig, och Mamma klarade inte av oss tre plus Kalevi, utan han fick ganska snart komma till Sparrsätra och en familj Forsberg.
 
Från Pappas resor finns massor av fotografier. Redan som ung fick han resa med Farmor och syskonen till Sankt Petersburg, men jag vet inte när det kan ha varit. Med oss for Pappa sommaren 1951 till Norge, kanske för att återuppleva den resa med Farmor, som han berättar om i intervjun. Jag har sedan dess varit mycket förtjust i Norge. Pappa var i sin ungdom ett halvår i Genève för att lära sig franska. Han och Mamma talade franska, när de inte ville, att vi skulle förstå vad de talade om. Tyska talade han också, och engelska talade han visserligen grammatikaliskt rätt, men med svensk intonation och svenskt uttal. Pappa berättar på bandet, hur han besöker Samuel i Tyskland, och året måste ha varit 1959.
 
Pappas Piper Cub var en primitiv maskin. Han hade köpt den 1955 i Göteborg av Gösta Fraenkel för 15.000 kr. Pappa berättade, att knappt någon del av maskinen var i original. Den var "tygklädd", och inne i kabinen fick man hålla fötterna i styr för att inte av misstag komma åt vajrarna, som löpte helt oskyddade över golvet. Jag vägrade länge att följa med Pappa upp i en så osäker farkost. Samuel däremot blev förtjust, och lärde sig själv att flyga och tog också flygcertifikat i början av 60-talet. Det står i Gudrun Sandéns utskrift av intervjun, att Lennartsnäs har ett av Stockholms bästa gräsflygfält. Det är fel, det är Frölunda, som har ett av Stockholms bästa gräsflygfält, och det finns också med på den internationella flygkartan.
 
Aspviks kvarn minns jag mycket väl. Mitt emot kvarnen bodde eller hade bott en slaktare (Axel Pettersson?), tror jag. Därav kanske namnet Slaktarbacken. Den omtalade tuben från Lillsjögården tror jag också, att jag skulle kunna lokalisera, eftersom vi lekte mycket på Lillsjögården och sprang i skogsbackarna just mellan Lillsjögården och Aspviks kvarn och jag undrade vad det var för ett järnrör, som syntes på den lilla skogsvägen som löper parallellt med landsvägen. Att Farfar låg bakom installationen var en intressant nyhet.


Holger Ängeskog den 8 mars 1994: Band 2
Än en gång talar Pappa om svärfar Axel R Bildt. Han kom inte från Halland utan från Bohuslän, närmare bestämt Uddevalla, där hans far var major. Familjen tillhörde schartauanerna, och Morfar levde som han var lärd. Om det var gäster på Lejondal en lördagskväll, skickade Morfar hem dem prick klockan tolv på natten med förklaringen, att nu var det söndag, och man festar inte på en helgdag. Han höll också söndagsskola för barnen på gården. Detta har Mamma berättat. Mamma behöll hela livet sin kristna tro, lyssnade varje dag på morgonandakten i radio och hade psalmboken på sitt nattygsbord, också den sista tiden på sjukhuset. Pappa däremot var en orolig ande och en sökare, liksom hans syster Elisabeth, som konverterade till katolicism.
 
Pappa berättar, att Morfar först köpte en gård vid Norrtäljeviken. Den hette Björnö, och den hade familjen bara två år, mellan 1918 och 1920. Lejondal byggdes i början av 1890 och ritades av arkitekt Clason i imiterad Vasastil.
 
Morfar har själv berättat om sina världsomspännande affärer, och jag har en kopia av denna redogörelse, som han dikterade åren före sin död 1944. Pappas berättelse är inte helt korrekt. Morfar köpte 1916 tillsammans med Prins Wilhelm och ett par andra herrar ett par farmer i Kenya och odlade kaffe, som togs hem för att säljas på NK under namnet "Prins Wilhelms kaffe". Till en början gick affärerna bra - Morfar nämner en skörd på 75 ton kaffe - men i och med första världskriget stängdes handelsvägarna, och Morfar försökte i stället att borra efter olja i Mexico, men gav upp försöken. Därefter var han med om att anlägga gummiplantager i Guatemala, där han också odlade bananer, ananas och tobak. Han köpte Stjernsunds bruk med 40.000 tunnland skog och stort jordbruk i Dalarna och hade affärer med Ernrooths i Finland och handlade med trä och stål och köpte skog i Ryssland. Stor framgång hade han med Optimus hänglås, cykellås och spritkök.
 
Jag bifogar en tablå över vår släktskap med Carl Bildt. Vår morfars farfar var syssling (tremänning) med Carl Bildts farfars farfars far. Släkten Bildt är inte särskilt talrik men har en livaktig släktförening med släktmöte vart tredje år, varannan gång vid Morlanda på Orust, varannan gång i Stockholm. Den 12 juni i år planeras ett släktmöte på Lejondal! Carl Bildt brukar vara med. Privat är han trevligare än på TV.
 
Pappa säger, att han gifte sig med Mamma 1937. Det är fel, våra föräldrar gifte sig i november 1936, i Bro kyrka. Som nygifta bodde de i den södra flygeln på Öråker, och hösten 1937 var Stora huset på Frölunda renoverat och inflyttningsklart. Samuel föddes den 4 oktober 1937, undertecknad 1939 och Christina 1941.
 
Mammas äldsta bror figurerar också i Pappas berättelse. Han hette inte Robert utan Axel Fredrik och kallades Acke. Det stämmer däremot, att Morfar och Morbror Acke inte drog jämt
(båda var ganska hetlevrade), och därför flyttade Acke med familj först till Stjernsund för att sköta jordbruket där, och sedan till gården Hällberga i Sörmland. Mammas andra bror hette Carl Robert och kallades Charlie. Han fick barnförlamning, när han var två år. Han gifte sig med sin kusin Harriet Cronstedt, vars syster Marianne var gift med Sten Hegardt på Thorsätra. Charlie lyckades med tiden få delar av Morfars företag på fötter igen.
 
Jag döptes på Lejondal i oktober 1939 tillsammans med en jämnårig kusin, Blanceflor Bildt, dotter till Charlie och Harriet.
 
Efter Morfars död blev Lejondal Stadsmissionens gästhem. Mamma vikarierade som värdinna där en del somrar på 50-talet och i början av 60-talet, och jag och min syster Christina bodde då där med Mamma, och vi känner alltså huset utan och innan. Det var väldigt spännande att få klättra upp i tornet och titta ut över Lejondalssjön. Mamma fick hyra torpet Stora Tingsviken av Stadsmissionen från 1958 fram till 1979, då några vandaler satte fyr på stugan, och den brann ner till grunden. Vi älskade Stora Tingsviken och sörjde mycket, när torpet försvann. På Björkvik i södra ändan av Lejondalssjön bodde Mammas äldsta syster, Beatrice Hasselrot, med familj. Vi var mycket fästade vid det stället också, ja hela trakten kring Lejondalssjön. När vi var riktigt små, gick vägen till Björkvik uppe på höjden genom skogen, och man fick stanna och öppna ett par tre grindar för att komma fram (jfr Pappas beskrivning av Rotebrovägen). Där gick kor och betade i skogen ovanför Lilla Tingsviken (där bodde Konrad Björkman på den tiden).
 
Tillägg: Pappas första fru hette Madeleine Fevrell, och med henne var han gift 1933. Mamma var fru nummer två och innehade ett slags rekord bland fruarna, för officiellt var föräldrarna gifta från 1936 till 1954. Pappas tredje fru hette Ingrid Allenmark och var änka efter Pappas kusin Carl-Magnus af Ugglas i hans andra gifte. Med Ingrid var Pappa gift ett år, 1958-59. Den fjärde exfrun, Siv Jeppsson, är 26 år yngre än Pappa. Med henne var han gift mellan 1965 och 1970. De har sonen Lill-Clas, född 1966. Siv har bott i Kungsängen sedan 1969 men också förekommit på Frölunda från och till. I första och tredje äktenskapet fanns inga barn.
 
Det låter som om Lundborg hette Ragnar i förnamn, om man får tro Pappas redogörelse. Eklöws på Sandgrind minns vi också. De hade barnen Maj, Sören, Anders, Måns och Jan, tror jag.
 
Pappa berättar en tåghistoria. Jag uppfattar det som om generaldirektören heter Pegel och inte Tegel.
I kapitlet om Lundborg nämns familjerna Werner och Barlach (inte Barlack). Det var Sture och Märta Werner, Villa Gibraltar, med barnen Anders och Gunilla. Gunilla är gift med äldste sonen från Krägga, Nils-Göran Lindblad. Målarmästare Ehrnström anlitades alltid vid renoveringar hemma.
 
Familjen Dyrssen på Öråker hörde också till släkten och närmaste umgänget. (Där rör Pappa till det ordentligt, och det blir inte bättre av exfruns försök att klara ut begreppen.) Gustaf Dyrssen, femkamparen, var gift med Maia Wennerholm. Det var en mycket pampig och bestämd dam. Gustaf hade en kusin Dyrssen i USA, som dog 1928. Änkan dog 1931. Parets två söner David och Gerry, födda 1922 resp 1923, adopterades av Gustaf och Maia. Sedan fick Gustaf och Maia tre egna barn: Marika, född 1935, Thérèse (Thesy), född 1936, och Wilhelm, född 1938. Marika är gift med en tysk, Thesy är gift med Staffan Burenstam-Linder och Wilhelm är gift med Tove Bratt. Gustaf och Maia Dyrssen skildes 1952, och 1953 gifte Gustaf om sig med Pappas kusins exfru Eva Hallin-af Ugglas. Eva Dyrssen och sönerna Magnus och Carl af Ugglas har hus ute vid Örberga på Öråker. Tina Dyrssen-Schale är Gerrys äldsta dotter.
 
Tinas man Michael Schale bodde som barn på Aspvik i slutet på 1940-talet, och "Mille" och jag var skolkamrater i folkskolan i Kungsängen.
Historien om envoyén Axel Wallenberg, en av Pappas många morbröder, ger mig huvudbry. På bandet hörs ingenting om att Farmor Alfhild skulle ha besökt sin bror i Washington. Jag tror inte, att Farmor någonsin reste till USA. Men i utskriften nämns hon. Hur hänger det i hop?
 
I avsnittet Mera Wallenberg blir det så invecklat, att jag hänvisar till översikten över den enorma syskonskaran. I slutet av stycket står, att "Idag sitter åter två Wallenbergare vid samma skrivbord, så att säga, kusinerna Peter och Jacob Wallenberg". Det stämmer inte, det är kusinerna Marcus och Jacob. Men jag klandrar inte Pappa för att han inte kan hålla reda på sina hundratals kusinbarnbarn. (Pappa hade 40 kusiner bara på sin mors sida! Vi är 95 sysslingar!)
 
I kapitlet om familjen af Ugglas blir det också litet rörigt. Kvar på Lennartsnäs, i "Villan", bor vår kusin Gösta af Ugglas, son till Pappas äldsta bror Curt och hans fru Lisa, född Hedengren. Gösta äger och sköter jordbruket på Lennartsnäs. Vår kusin Bertil var son till Oscar och Susan (Lewenhaupt från Aske). Oscar var kammarherre hos prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla och utsågs senare att tillsammans med ett halvt dussin bemärkta personer vägleda dåvarande kronprins Carl-Gustaf i hans framtida utbildning, med andra ord lägga upp en studieplan lämplig för en blivande kung. Oscars son, Bertil, opererades vid 10 års ålder för en ryggtumör, och dog i USA 1977 efter en misslyckad operation av en hjärntumör. (Pappa säger tvärtom, vilket är fel.) Bertil och Margaretha (Stenbeck), båda riksdagsledamöter, hade inga egna barn. Margaretha hade emellertid två bröder och en syster. När systern dog, tog Margaretha hand om dennas enda barn, Anna, numera med efternamnet Stenbeck. Det är hon som är upphovet till det förnämliga ridhuset på Aspvik. På Aspvik bor dels Oscars änka Susan, snart 92 år, klar i huvudet och spänstig för sin ålder, dels Bertil syster Thesy med mannen Sven-Olof Hedengren. De har inte heller några barn.
 
På Lennartsnäs fanns en gammal trädgårdsmästare, som hette Roos. Förvaltare var Axel Barkman, som dog 1952, och hans fru hette Annie. På bandet hör man Pappa säga, att hon var lärarinna från Dalsland (inte Sunnerdahl). Hon lästemed Pappa. I Stockholms-Näs hembygdsförenings Medlemsblad förekommer i början av 1960-talet flera dikter, mest naturlyrik och "årstidslyrik", av Annie Barkman.

Holger Ängeskog den 4 augusti 1994: Band 3
I avsnittet om Hemvärnet nämns en kapten Kastelholm. När jag lyssnar på bandet, uppfattar jag det som Kastenholm. Tauhorn är fel. Mannen hette Tauvon, det vet jag säkert, och honom minns till och med jag, för han var gäst på Lejondal, när Mamma var värdinna där under Stadsmissionstiden. Han bodde i Bålstatrakten, och om jag inte har fel, så gick han ett tragiskt öde till mötes: han blev mördad. Det bör gå att kontrollera i Enköpings-Postens arkiv.
 
I avsnittet om resor till Tyskland måste jag göra några tillrättalägganden. Det är riktigt, att det gällde Samuel och att Samuel var i Tyskland. Han gjorde ett års lantbrukspraktik i Schaafhof-Kupferzell i Baden-Württemberg. Det var år 1959.
 
Redan 1953-54 gick Samuel ett år på lantbruksskola i Nottinghamshire i England. Sedan gjorde han praktik på olika svenska gårdar, bland annat Forkarbyholm, norr om Uppsala och på Aske gård under Bertil Eklundh. Aske hade 1946 sålts av familjen Lewenhaupt till Fosfatbolaget.
 
För att fortsätta med Samuel, så rör Pappa till det ordentligt. Någon dansk granne till prästen i Sörmland förekom inte, det är alldeles galet, inte heller någon dansk rättare. Efter fyra år på Sigtuna och ett år hos prästen i Sörmland gjorde Samuel lantbrukspraktik, som jag redogjort för i stycket ovan, och gick därefter på Bollerups lantbruksskola, Hvilans folkhögskola, Bar-Locks handelsinstitut, Cornell University i Ithaca, New York State, och till slut på Alnarp, där han blev lantmästare 1965. Han är gift med min mans syster Marianne Leire, och de har fem döttrar, varav två är födda i Danmark. Våra sammanlagt nio barn är alltså dubbelkusiner. Det stämmer faktiskt, att Samuel bodde i Danmark. I åtta år, mellan 1970 och 1978, arrenderade han huvudgården Edelesminde under godset Gisselfeld mellan Ringsted och Naestved på Själland. Godsägaren, greve Danneskiold, dog oväntat, och hans alldeles för unge son Erik skulle överta godset. En intrigerande förvaltare lyckades lista sig till Samuels arrende, vilket fick till följd, att Samuel tog tröska, traktorer, vagnar och redskap med på färjan över Öresund och har sedan 1978 brukat och bebott Mariedals gård nära Smygehuk. Samuel och hans familj trivdes utmärkt i Danmark, talade danska som infödingar, och Samuel skötte det stora jordbruket på ett mönstergillt sätt. Vi tyckte alla, att det var synd, att han inte fick förnyat arrende. (Danskarna har 8-åriga arrendeperioder.)
 
Gården Mariedal var fram till för några år sedan en domänverksgård. Domänverket sålde i omgångar delar av gården till angränsande Beddinge golfklubb. Samuel kände sig alltmer kringskuren, tog konsekvenserna av detta och utbildade sig till "green keeper" och sköter nu i stället golfklubben, som alltså ligger på hans f d marker. Också en form av jordbruk!
 
Jag är gift med Samuels svåger Klas Leire, även han lantmästare med praktik från Tyskland, England och USA. Jag är fil mag i moderna språk och pedagogik, har sekreterarutbildning från Bar-Locks handelsinstitut och utbildning från lanthushållsskolan Åkersberg i Höör. 1958-1959 var jag stipendiat på Gustavus Adolphus College i St Peter, Minnesota. Innan jag gifte mig 1966, arbetade jag knappt ett år som biblioteksbiträde på Vetenskapsakademiens bibliotek ute i Frescati. Klas och jag har fyra barn, två pojkar och två flickor födda 1967, 1969, 1971 och 1974. Den äldste, Johan, går nu på Alnarp och tar förhoppningsvis över vår gård Louisefred om ett par år. Vi bor vid Kullaberg i Skåne, nära "Mölle by the sea".
 
Vår lillasyster Christina är dels sjukgymnast, dels fil kand i franska, tyska, sociologi och konsthistoria. Hon är sedan 1968 gift med schweizaren Christoph Jung, arkitekt och sonson till Carl Gustaf Jung, den kände läkaren, psykologen och författaren med "det kollektiva undermedvetna" och "animus och anima" osv. Christina och hennes familj bodde 1968-1971 i Stockholm. och bor nu i Küsnacht utanför Zürich och har tre barn. Både mannen och barnen talar utmärkt svenska, och två av barnen har genomfört delar av sin utbildning i Sverige. Den yngsta dottern går i vinter på Ultuna.
 
Händelser på Frölunda.
Pappa börjar det här kapitlet med att berätta om Oxfordgrupprörelsen. Jag minns den tiden mycket väl. Pappa började hålla morgonböner med oss i vardagsrummet på Frölunda, innan vi skulle i väg till skolan, men det höll inte länge, för skolbilen stod och tutade utanför dörren, och det var allmänt nervöst och stressigt. Man skulle också bikta sig för varandra och hålla sig till de fyra absoluten, varav ärlighet var ett absolut. I Mammas anteckningar finns en uppgift om en dag med kyrkbesök, kyrkkaffe och middag, där Åke Zetterberg och hans fru Ann-Louise var med och till och med övernattade på Frölunda. Detta var i april 1941. Grefbergs nämns också liksom Stina Pehrling, kantor Georg Eriksson med fru Ellen och Edit Thorén. Oxfordgrupprörelsen blev sedan MRA, som står för Moral Re-Armament (Moralisk upprustning), och det hela gick i repris på 50-eller 60-talet. Mamma var naturligtvis också involverad, och föräldrarna gjorde en "pilgrimsresa" till huvudkvarteret i Caux i Schweiz 1946.
 
Pappa fick för sig, att han och hans anställda skulle säga du till varandra, men duandet blev nog ganska enkelriktat, för jag minns, att Asp sa "Du Baron" till Pappa, vilket vi tyckte var rätt komiskt.
 
Och nu till Harald Asp. Asp kom till Frölunda i mars 1941 och bodde ensam i det gamla mejeriet på gården. Vi barn besökte honom ofta. Ett av rummen i mejeriet, till vänster om ingången, hade varit skomakarverkstad. Skomakaren var borta, men där fanns fortfarande en speciell symaskin för skosömnad, en skomakarpall, en skomakarlampa och verktyg och läster i alla storlekar. Det luktade gammalt läder lång väg. I ett hörn av verkstaden stod en stor lår med gamla skor, inklusive högvis av de nättaste högklackade damkängor i bl a ljusgrönt skinn. Dem provade vi ofta. I Asps rum stod alltid urdruckna ölflaskor, och rummet luktade därefter. Ingen städade hos Asp. Jag har ofta undrat, vem som tvättade hans kläder och gav honom rena lakan. Asp krattade vår gårdsplan varje lördag, skottade snö på vintern och kapade ved och körde veden till Stora huset med häst och vagn. Han matade hönsen och hundarna, klöv veden i vår källare och skötte eldningen. Han körde till mjölkbordet, som stod vid vägkorsningen i Skälby, och hämtade paket och reservdelar, och han körde ärenden till Lundins affär i Kungsängen. Han var snäll och fin och ganska tystlåten men inte alltid nykter. En gång, när Pappa inte var hemma, kom han i slagsmål med några skogshuggare, och en skogshuggare fick ett djupt hack i huvudet av en trasig brännvinsflaska. Mamma var tvungen att bädda i bilen med skynken och köra den berusade och blodige mannen till sjukhuset i Enköping. Vi beundrade hennes mod mycket, men så var hon ju också scout sedan barndomen och "alltid redo". 

I början av 50-talet hade vi en kokerska på Frölunda, som hette Linnea Malmström. Hon var enormt tjock och Snoddasbeundrare. När "Flottarkärlek" spelades i radion, släppte hon vispar och slevar och satte sig på en stol och njöt och var lycklig. Asp och Linnea flyttade ihop och bodde i Norrbos östra del. Asp fick äntligen ett riktigt hem. Men Linnea dog, och Asp blev ensam igen. Han livnärde sig till stor del på grismaten. Det var inte så hemskt som det kan låta. Pappa köpte nämligen restaurang- och bageriavfall till grisarna, och i ett hörn av svinhuset låg drivor av utsorterat men fullt användbart bröd i plastpåsar. Jag har ett fotografi av Harald Asp, där han står framför svinhuset efter branden i september 1960. I berättelsen om "Dödens lammunge" nämner Pappa vår inspektor. Han hette Sven Rosander och hushållerskan, som var "Dödens lammunge" , hette Maja Hermansson och blev senare fru Rosander. Asp var den som lärde oss att cykla. Vi tyckte om Asp men var rädda för honom, när han var full.
 
Herr von Hartmann var en obehaglig figur. Vi ryser, när vi tänker på honom. Han var en krävande gäst, och Mamma var inte glad över att ha honom som inneboende. Han hade mycket metall i munnen, och den glänste så kusligt, när han skrattade. Han hade varit med i kriget och förlorat flera tänder. Vi drog en lättnadens suck, när han for. Han var tysk, och man hör på bandet Pappa nämna Liechtenstein, men det stämmer nog inte, däremot är Berlin-Dahlem säkert rätt, för det är en vetenskaplig institution i Berlin. von Hartmann bodde hos oss vintern 1947.
 
I utskriften av intervjun med jägare Nielsen måste jag i kapitlet "Berätta för folket" komma med ett klargörande. Där talas om grevinnan på Urfjället. Hon är inte släkt med familjen Dyrssen. Hon hette Josefine Piper och var född 1869 (Rudbeck) och var änka. Hon var god vän med både Farmor Alfhild och våra morföräldrar på Lejondal, och vi älskade att få komma till Urfjället på somrarna, för där fanns en härlig badbrygga med trampolin, något vi saknade vid vår badplats på Frölunda. Tant Tytter Piper hade en snäll och trevlig chaufför, som hette Gunnar Lindström. Han serverade hos oss på Frölunda, när det var större middagar. Han och hans fru Edla (?) hade barnen Hasse och Astrid.
 
I kapitlet om trädgårdsmästare Jansson nämns jägare Einar Roslin. Mannen var skogvaktare och hette Einar Woxlin.
Knud Nielsens familj minns vi, och min lillasyster var skolkamrat med en av pojkarna, Anders-Petter.
 
Börje Sanden den 14 augusti 1994
Det blir en del oklarheter om Fröbacka. Fröbacka ligger söder om Frölunda gård, inte norr om. Där ligger två bostadshus, dels det "civila" torpet Fröbacka, dels soldattorpet, där Skörd bodde. Pappa säger helt riktigt, att det bara är ett- eller tvåhundra meter mellan husen. I soldattorpets trädgård fanns härliga plommonträd. På höstarna brukade vi smyga dit och leta fallfrukt utanför staketet - och ibland innanför. Vi hade nämligen inga egna plommon hemma i trädgården. I Hembygdsföreningens kalender från 1993 finns en bild av Skörd med fru och dotter uppradade framför soldattorpet, men i kalendern kallas han felaktigt för Sköld. Uppgiften om tegelbruket var ny för mig.
 
Vi tycker, att där finns mer att berätta, som kanske kunde vara av allmänt intresse, t ex de traditionella midsommardanserna, som Lennartsnäs, Öråker och Frölunda turades om att ordna för gammal och ung på gårdarna. På Lennartsnäs hölls dans i ett lövat garage, på Öråker var det en eller ett par gånger i väderkvarnen, och på Frölunda ordnades dansen i "Gamla magasinet". Det var björkar kring dansgolvet och dragspelsmusik och mycket tjo och tjim, och vi barn tyckte, att det var nästan lika roligt som julafton.
 
Vi var också med om ett otal klappjakter med jägare Nielsen som ledare för drevfolket. Hade man otur, kunde man bli genomblöt av att traska genom fodermärgkålen, för jakten gick inte bara i skogen utan lika ofta ute på fälten, där också "holmarna" skulle genomsökas. Bland gästande jägare fanns en gång också Kar de Mumma.
 
Vi brukade slå gäddor i vassen på våren, och för ändamålet hade Samuel och pojkarna på gården byggt en flotte, som de stakade sig fram på nere i sjön.
 
Pappa hade också fiskevatten i Lillsjön och Örnässjön. Där fiskade vi kräftor, och Pappa skickade oss tonåringar att vittja burarna före gryningen, vilket inte alltid var så populärt, eftersom man måste tvinga sig upp redan vid fyratiden på morgonen.
 
Pappa hade en jaktstuga, som vi ibland besökte. Den var knuttimrad och hade gräs på taket. Invändigt fanns fyra bäddar och en öppen eldstad. Nedanför "Kojan" fanns en härlig badklippa, och från den slängdes vi i vattnet med en klädlina om magen, och Pappa, som stod på klippan och höll i linan, trodde att han med denna metod skulle lära oss simma. Vi pep och skrek.

Pappa berättar mycket om hur han skötte skogen på halvön. Han hade skrivit en artikel om dokumentation av skogsbestånd. Skriften var försedd med fotografier av vissa utvalda bestånd. Dessa bilder hade han tagit 1930 och 1946. Nu var det dags att göra en tredje inventering, och då fick jag följa med Pappa till alla dessa olika platser i skogen och, i exakt samma vinkel som tidigare, ta nya fotografier, som sedan skulle jämföras med de gamla. Sommaren detta hände var extremt varm, och det var tungt och besvärligt att släpa på kamera och stativ över stock och sten, och vi kunde bara klara ett par bestånd åt gången.
 
Pappa berättar på band 1 om sotaren Eriksson. Vi hade också en vandringsman, när vi var barn. Vi kallade honom Sundbybergs Jesus. Han var luffare och hade långt hår, därav namnet, får man förmoda.
 
På Frölunda hade vi förutom kor också en eller två tjurar. De hette alltid Hero eller närmare bestämt Frölunda Hero. På somrarna gick de tjudrade utomhus. Det hände ibland, att en Hero slet sig, och då utbröt allmän panik. Mammorna i husen kom ut på sina förstukvistar och ropade in sina barn, och alla skrek: "Tjuren är lös"! Jag minns en tjurjakt, då tjuren i villervallan trampade igenom taket till en potatiskällare. Hur man fick loss honom därifrån minns jag däremot inte.
 
På vintern skulle vägen mellan Frölunda och Skälby plogas. Det hände en gång, att den stackars hästen, som skulle tjänstgöra framför snöplogen, inte var så vältränad utan fick korsförlamning och blev liggande i snön oförmögen att röra sig. Stor uppståndelse och mycket besvär med att dra hem den stackars kraken till stallet och värmen.
 
Både mina syskon och jag är mycket tacksamma över att vi har fått ta del av de sammanlagt fyra kassettbanden med samtalen med Pappa. Det har verkligen varit väldigt roligt. Pappa var mycket allmänbildad och kände massor av folk och hade, som han själv påpekar, ett gott minne. Han var en ganska komplicerad natur och inte helt lätt att vara till lags. Nära relationer klarade han inte av. Han hade inte heller någon hand med barn. Barn skulle inte "gå och drälla" utan göra nytta. Han var auktoritär men hade sinne för humor och tyckte om practical jokes.
 
Till sist måste vi uttrycka vår beundran för det arbete, som Hembygdsföreningen och UKF lägger ner för att utforska och dokumentera bygdens historia. Det är en verkligt imponerade insats, och man kan förstå, att det ligger ett oändligt antal timmars arbete bakom allt detta. Boken "Det hände i Upplands-Bro" har jag sedan gammalt, och jag vill gärna ta mig en titt i de andra böckerna i serien så småningom.
 
Louisefred i januari 1999 Marie-Charlotte Leire