UKF:s Startsida       Ortsbor berättar - PDF-fil 438 sidor

Mårten Lindberg hade mjölkaffär och taxirörelse och bilskola och körde ut postväskorna, låsta med hänglås, till gårdarna. Vi syskon tog våra körkort i hans bilskola. Man övningskörde i hans Volvo Duett. Uppkörningen skedde på Kungsholmen i Stockholm. Lindbergs hade två döttrar, Maud och Ann-Charlotte. Maud var skolkamrat med mig.
 
Gustaf Palmstierna lever än och ska fylla 90 år i mars. Vi träffar honom då och då. Han bodde i slutet av 1940-talet med sin stora familj på Lillsjögården, som i och med barnens skolgång i Stockholm alltmer kom att bli weekend- och sommarställe. Nu bor han i Stockholm. På Lillsjögården startade han i garaget sin finmekaniska verkstad, PMV, som numera är ett storföretag i Stockholm och drivs av äldste sonen Magnus.
 
Carl Björnstjerna på Stäket var med på jakterna på Lennartsnäshalvön. Hans första fru Sonja var dotter till "Vice häradshövdingen" Marcus Wallenberg och Amalia (dotter till Charles Emil Hagdahl, han med Hagdahls kokbok). Sonja var alltså kusin till Pappa.
 
Väghållningen. Pappa nämner grusgropen vid Tingelsten. Den minns jag också, eftersom vi som barn lekte med de fyra döttrarna i familjen Nordenfelt, som då bodde på Tingelsten. Pappa Per var barnläkare, och mamma Birgitta (Bigge), också hon 90 år till våren, hade pianoskola i Stockholm. I boningshuset på Tingelsten finns i källaren fängelseceller. Fråga Bigge om dem. Hon berättar säkert gärna (telefon 08 - 755 20 05). Vi talade om dem för bara ett par veckor sedan. På Tingelsten bor numera Lars Norberg.
 
På Tibble bodde Philip och Dagmar Åkerlind med barnen Britta, Gunvor och Anders. Britta var min klasskamrat. Gunvor var min systers klasskamrat. Familjerna umgicks en hel del.
 
Från Hembygdsgården har jag många glada minnen. Vår Mamma var mycket aktiv inom Stockholms-Näs syförening, Röda Korset och Lottorna tillsammans med Olga Åslander och Jenni (kallades Jen) Sjölander och flera andra fruar i Bro och Kungsängen, och i Hembygdsgården ordnades bl a Rödakorsbasarer med lotterier och tombola och försäljning av handarbeten och hemslöjd. Det godaste kaffe jag någonsin druckit fick man i hembygdsgårdens kök. Där var varmt och trångt, men det doftade av detta himmelska kaffe och det nybakade brödet, och atmosfären gjorde ett outplånligt intryck på mig.
 
Beträffande kontakten med Håtuna förhåller det sig så, att Askegreven Gustaf Lewenhaupts anmoder var en furstinna Scherbatoff. På Lennartsnäs användes ibland en stor silversamovar, som var ett arv från Ryssland. Jag har själv fått hjälpa till att servera ur den vid något kalas. Gustaf Lewenhaupt var mycket nära vän med vår morfar, Axel R Bildt.
 
Skolgång. Ett intressant kapitel och "därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med". Jag började i Skälby småskola 1945, vid nyss fyllda 6 års ålder. Lärarinnan var de åren fröken Constance Nielsen. Eftersom det var en B-skola, undervisade hon två klasser samtidigt, totalt femton barn, i samma rum. Skolsalen minns jag tydligt med sin kamin vid den högra långväggen och bibliotekshörna i bortre ändan. Jag var "skåpråtta" (ett hedersuppdrag) och anförtroddes uppgiften att ur skåpet till vänster bortom katedern hämta fram bläckhornen, när det var dags för välskrivning. Till höger innanför dörren i tamburen satt en vattenbehållare i plåt eller koppar, och vid den kunde man vid behov släcka törsten. Vi hade bredda smörgåsar med oss hemifrån och vintertid en liten burk med kakao- och strösockerblandning, som i våra medhavda muggar rördes ut med mjölk, som fröken Nielsen hade värmt ovanpå den vedeldade kaminen inne i salen. Doften minns jag än. Vi satt på "galoschhyllan" ute i tamburen under frukostrasten. Mamma berättade, att eleverna vintertid skulle ta med sig ett vedträ om dagen till skolan för att fröken Nielsen skulle kunna elda i kaminen och få varmt i salen. Själv minns jag det inte. Kanske Pappa körde dit ett helt lass för att vara rationell. Själva skolhuset innehöll också en bostad med ingång från baksidan, men där bodde inte fröken Nielsen, utan hon kom varje dag körandes i bil från Kungsängen, där hon var sambo med en annan lärarinna, fröken Aina Palmer, som undervisade i Ryssgravens småskola i Dalkarlsbacken. Åter till Skälby skolhus. Huset låg på en liten bergknalle, och precis öster om och nedanför huset fanns en äng, mellan huset och vägen till Frölunda. När jag började skolan hösten 1945, hade det just planterats pyttesmå granar på den ängen. De syntes knappt i gräset. Fröken Nielsens allra första förmaning till oss barn var, att vi absolut inte fick leka i gräset och trampa ner plantorna. I dag, när man far till Frölunda, är granarna av imponerande höjd, och jag kan alltså berätta, att de är 54 år gamla nu. Jag minns från skolåren i Skälby småskola, att vi gjorde en skolutflykt till bronsåldershögarna i Askemark, strax bortom stenen, som utgör vägskäl mellan Lennartsnäs och Öråker.
 
Pappa säger, att Fröken Stina Pehrling bodde i Skälby småskola. Det måste i så fall ha varit före vår tid. Skälby småskola kallar han folkskola. Det stämmer inte, för folkskolan eller "storskolan", som vi barn sa, låg ju vid Stockholms-Näs kyrka och hette egentligen kyrkskolan. I den skolan gick vi också, min bror Samuel och jag. Vår lillasyster hade just gått ut Skälby småskola, när den brann ner, och i den vevan började våra föräldrars mycket långdragna skilsmässa. Samuel började 1948 på Sigtuna Humanistiska läroverk, och vi systrar började 1949 i skola i Stockholm. I folkskolan i Kungsängen hade vi Fröken Stina Pehrling i klasserna 3 och 4 (i samma sal). Kantor Georg Ericsson undervisade klasserna 5 och 6 och möjligen klass 7 i salen bredvid. Fröken Pehrling bodde en trappa upp, ovanpå skolsalen. Till en början fick vi gå till fots eller cykla till skolan, men så småningom ordnades vintertid skolskjuts med taxi. Det var Kurre Karlsson, som hämtade barnen på gårdarna varje morgon. Hade man slöjd sista timmen (för fröken Elisabeth Beinhoff, prästen Ossian Beinhoffs syster; hon var också musikalisk, minns jag) så blev skoldagen längre, och då kunde man inte få skolskjuts hem. Det blev till att cykla eller traska de 3 km i ur och skur. Gymnastik hade vi inte, endast "lek och idrott", och då spelade vi brännboll, om vädret och underlaget tillät. Från skolåren i Kungsängen minns jag pojkarna från Skoga. Dem hade man respekt för. Fröken Pehrling reste varje sommar med behövande barn till Ånn i Jämtland på "koloni". Det var säkert en upplevelse. Jag tror, att några av våra kamrater på Frölunda fick följa med Fröken Pehrling på dessa stärkande resor till Ånn.
 
Vad jag också särskilt minns var ett tillfälle, då det kom en "Lusfröken", som iklädd gul hellång vaxrock skulle undersöka om vi hade löss i håret. En och en kallades vi ut i korridoren, och där stod denna stora, gula varelse och kastade sig över en och fingrade systematiskt igenom hela hårbotten. Mycket obehagligt. En annan upplevelse var skärmbildsbussen, som mitt i vintern parkerade utanför skoltrappan. Vi tvingades klä av oss på överkroppen och fick ett kort i handen och måste sedan i tur och ordning stiga upp i bussen och gå längst in till en slags bur och lyfta axlarna i en onaturlig ställning och hålla andan samtidigt som det skramlade och rasslade i apparaten. Inte heller trevligt.
 
En upplevelse, som hör till mina allra dyrbaraste minnen från barndomen, var det årliga "mysteriespelet" i kyrkan under adventstiden. Fröken Pehrling hade övat julens psalmer och sånger med oss, och vi uppförde ett  julspel, som var så högtidligt och andäktigt, att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande. Jag tror, att Birgit Ryd och Anne-Marie Svenngård var tidigare årgångars Maria. Jag såg mycket upp till dem. De år jag fick vara med som ängel tror jag, att det var Astrid Lindström från Urfjället, som hade rollen som Maria. Hon fick sitta och vaka över Jesusbarnet, som var en celluloiddocka lindad och placerad i ett baktråg med halm. Herdarna var klädda i skinn eller säckväv och brunmålade med riktigt teatersmink (doften minns jag än) och utrustade med stavar att luta sig mot. De sjöng "Kommen, I herdar, det under att se". Jag tror fåren var gjorda av hoprullade fårfällar. De sov allesammans. En Betlehemsstjärna var uppgillrad i koret och tändes i samma ögonblick som vi sjöng "Gläns över sjö och strand". Vid fjärde versens "Armar där sträckas dem" sträckte alla vi änglar upp ena armen mot stjärnan, och herdarna, som stått och halvsovit, spratt upp och höll ena handen över ögonen och spejade upp mot stjärnan. Mycket effektfullt, eftersom kyrkan i övrigt låg i mörker. De tre vise männen var förstås skrudade i färggranna mantlar, hade guldkronor på huvudet och presenter till Jesusbarnet i händerna. Fröken Pehrling ackompanjerade oss svagt från ett piano, som stod strax under predikstolen, och vi änglar kom i början av föreställningen skridande i raggsockor från sakristian, där vi en lång stund gömt oss tysta som möss och ordnat med våra lucianattlinnen och glorior. Den finaste ängeln hade vingar.
 
Pappas tid som hemvärnschef minns jag också. Bruna pappsoldater i naturlig storlek placerades ut i terrängen på Frölunda, och gråklädda gubbar smög i buskarna, kastade sig på marken och halade sig fram med sina bössor. Under krigsåren samlades familjen varje kväll klockan sju kring radion för att lyssna på de otäcka nyheterna om andra världskriget, vilket hade till följd, att jag blev vettskrämd av dessa hemvärnsövningar och trodde, att kriget hade kommit också till oss. Så sent som i maj 1949 hade Pappa hemvärnsövningar.
 
Mamma, som var med i Bro Härads krets av Svenska Röda Korset, ordnade med symöten för de krigsdrabbade. Vi hade också ett finskt krigsbarn en kort tid. Han hette Kalevi Kalliopuro och kom till oss i mars 1942. Han var ca 5 år. Han var nog mycket olycklig, och Mamma klarade inte av oss tre plus Kalevi, utan han fick ganska snart komma till Sparrsätra och en familj Forsberg.
 
Från Pappas resor finns massor av fotografier. Redan som ung fick han resa med Farmor och syskonen till Sankt Petersburg, men jag vet inte när det kan ha varit. Med oss for Pappa sommaren 1951 till Norge, kanske för att återuppleva den resa med Farmor, som han berättar om i intervjun. Jag har sedan dess varit mycket förtjust i Norge. Pappa var i sin ungdom ett halvår i Genève för att lära sig franska. Han och Mamma talade franska, när de inte ville, att vi skulle förstå vad de talade om. Tyska talade han också, och engelska talade han visserligen grammatikaliskt rätt, men med svensk intonation och svenskt uttal. Pappa berättar på bandet, hur han besöker Samuel i Tyskland, och året måste ha varit 1959.
 
Pappas Piper Cub var en primitiv maskin. Han hade köpt den 1955 i Göteborg av Gösta Fraenkel för 15.000 kr. Pappa berättade, att knappt någon del av maskinen var i original. Den var "tygklädd", och inne i kabinen fick man hålla fötterna i styr för att inte av misstag komma åt vajrarna, som löpte helt oskyddade över golvet. Jag vägrade länge att följa med Pappa upp i en så osäker farkost. Samuel däremot blev förtjust, och lärde sig själv att flyga och tog också flygcertifikat i början av 60-talet. Det står i Gudrun Sandéns utskrift av intervjun, att Lennartsnäs har ett av Stockholms bästa gräsflygfält. Det är fel, det är Frölunda, som har ett av Stockholms bästa gräsflygfält, och det finns också med på den internationella flygkartan.
 
Aspviks kvarn minns jag mycket väl. Mitt emot kvarnen bodde eller hade bott en slaktare (Axel Pettersson?), tror jag. Därav kanske namnet Slaktarbacken. Den omtalade tuben från Lillsjögården tror jag också, att jag skulle kunna lokalisera, eftersom vi lekte mycket på Lillsjögården och sprang i skogsbackarna just mellan Lillsjögården och Aspviks kvarn och jag undrade vad det var för ett järnrör, som syntes på den lilla skogsvägen som löper parallellt med landsvägen. Att Farfar låg bakom installationen var en intressant nyhet.