Åter till Första sidan          Till Hembygsberättelser        Till Ämnesområden

Boken är framtagen med UKF:s nya tryckteknik - varje exemplar är utskrivet på vår laserskrivare och sedan trådbundet på bokbinderi, där det försetts med hårda pärmar. Boken är slutsåld. Utgavs i två upplagor. Ingen nytryckning är f.n. planerad.  Läs mer om vår tryckmetod

Kuskens pojke - Berättelser från Aske
Av John Kraft 

Författarens förord

Följande händelser har tilldragit sig så, som författaren försökt framställa dem. De flesta berättelserna är skrivna på lediga stunder under åren 1950-60. Någon tanke på att det skulle publiceras fanns ej.

I samband med uppstädning av samlade pappershögar fick min svärson tag på något av "utkasten". Han tyckte, att jag skulle putsa upp dem. Efter att ha läst några sidor fann jag det mödan värt. Den första versionen hade jag skrivit i jag-form. Nu på äldre dar, tycker jag, det är lättare att berätta om min synonyme vän "Kalle".

Jag föddes i september 1912 på Aske gård i Håtuna församling i Uppland. Min far, som var född 1879, var då kusk hos greve Gustaf C:son Lewenhaupt på Aske, sedermera välkänd skribent i Svenska Dagbladet under pseudonymen "Askegreven". Min mamma, som var född 1883, var mamsell (köksföreståndare) på slottet. Personnamn och platser är autentiska, i den mån jag kan minnas dem.

Aske by har anor från förhistorisk tid. Under 1600-talet tillhörde godset ätten de la Gardie. Åren 1802-1809 lät dåvarande ägaren Isak. Gustav Sehmann uppföra den slottslika byggnaden, som är ritad i florentinsk renässansstil av den italienfödde arkitekten C. Bassi. År 1872 köptes godset av kaptenen C. G. Lewenhaupt, alltså fadern till Askegreven. Sedan 1964 ägs Aske av Stockholms kommun.

Håtuna kyrka är känd från början av 1100-talet. Den är uppförd i gråsten, som så många andra av upplandskyrkorna. Socknen består mest av stora gods och gårdar som Aske, Signhildsberg, Håtunaholm, Nyborg, Kvarnnibble och Norränge. Namnet Håtuna är kanske mest känt genom Håtunaleken.

Jag vill rikta ett varmt tack till min syster Margit Söderholm, Stockholm, som några år under sin flicktid, arbetade som andra husa på Aske slott. Hennes goda minne om fester och andra tilldragelser, som timade på Aske under vår barn- och ungdomstid, har varit mig till god hjälp i arbetet med några essäer. Hustru Ingrid har även bidragit genom att granska manus samt påpeka fel och brister, som jag själv har förbisett.

Landskrona i januari 1993
John Kraft

Kuskens pojke - Berättelser från Aske
Av John Kraft

1 - När kastanjen blommar 

Förmiddagen var ännu ung och luften kändes vårljummen. Natten hade varit sval och solstrålarna glittrade ännu i daggdropparna på gräsplanen. Ett par duvor kuttrade i kastanjen, medan stararna mystrade i de gamla askarna. Bofinkshannarna sjöng för sina ruvande honor, och gråsparvarna kvittrade och kivades i soplåren, som stod parkerad vid den grova kastanjestammen. Hästkastanjen var ett jätteträd. Stammen var väldig och grenarna sträckte sig tio till femton meter vågrätt ut. De längsta grenarna vilade toppen mot marken, så barnen brukade gå balansgång på dem. Det var bara att stiga på längst ut och promenera in till stammen. Den vidlyftiga kronan täckte marken i triangeln mellan köksavdelningen på slottet, personaldasset och kuskens bostad. Personaldasset var en paviljongsliknande träbyggnad. Den var ljusgrön, som kastanjens vårkostym och hade vita knutar och dörrspeglar.

Kalle låg i en tvättkorg, som stod på en parksoffa under en av kastanjens grenar. Över korgen låg en tunn gardin för att utestänga näsvisa flugor. Kalle såg upp genom de unga, halvutslagna kastanjebladen med sina vitfiltade bladskaft. Blomknopparna satt som ljus i en julgran. De nedersta blommorna höll på att slå ut. Himlen lyste ljust grönblått genom det sirliga lövverket och släppte igenom ljusknippen, som fladdrade på den skuggade marken. De bruna och klibbiga knoppfjällen dalade då och då ner på gardinen. Kalle sträckte armar och ben upp mot grönskan och artikulerade efter bästa förmåga. Det var så skönt att kunna sprattla fritt med benen. Han hade sedan födseln varit paketerad/inlindad från midjan till fötterna i en kokong av vita tyglindor, så han inte kunnat röra på benen. Det var för att han skulle få raka ben, trodde man.

Han såg en talgoxe krypa omkring i lövverket. Den letade tydligen efter något. Kanske bladlöss eller andra insekter. Ibland flög den ner och satte sig en stund på korgkanten, lade huvudet på sned och tittade ner på honom. Det fanns även andra fåglar, som letade efter mat i trädgrenarna och bladverket. En sädesärla kom ibland fram och tittade på honom. Den satt på en låg gren, vickade på stjärten och såg intresserad ut. När flugor då och då kom för att slå sig ner på gardinen, störtdök den och fångade dem i flykten. Ibland hördes gökens rop genom lövverket, ibland fjärran ifrån och ibland helt nära inifrån kastanjen.

Ett par gånger landade granna fjärilar på gardinen eller korgkanten. Det var påfågelöga och nässelfjäril, vilka sovit sin vintersömn på någon vind eller kanske i någon av fågelholkarna, som det fanns gott om i parken.

Kalle hörde ljudet av hästtramp i gruset ute på vägen. Det var pappa kusken, som kom ridande på Portus. Portus var en av vagnshästarna, en praktfull hannoveranare. Vagnshästarna var inridna, så ibland togs de ut för att få sig en ordentlig galopp. Kusken klev av hästen och slängde tyglarna runt en kastanjegren, stack ridspöt i stövelskaftet och gick fram till korgen. Kalle sträckte armarna mot det välkända ansiktet och skrattade högljutt. Kusken tog upp sin grabb och bar honom på armen fram till Portus. Hästen nosade igenkännande på Kalle och noppade honom vänskapligt i kalufsen. Kalle klappade den mjuka sammetslena mulen och såg samtidigt sin spegelbild i hästens stora öga.

Efter en stund kom Kalles mamma ut med kaffebrickan. Det var den sedvanliga förmiddagskafferasten, som vid vackert väder brukade intas under kastanjen. Innan kusken red vidare, fick Kalle bjuda Portus en sockerbit ur handen. Kalle hade lärt sig hålla fram sockerbiten i den öppna näven. Även de andra hästarna, som brukade vara med vid förmiddagskaffet, brukade ta den utbjudna sockerbiten fint och belevat ur hans hand.

Kalle blev åter förpassad till sin korg under kastanjen och återupptog sitt studium av fåglar, fjärilar och andra flygfän. Sittplatsen var belägen i vinkeln på en rosenhäck av gammaldagsrosor.

När de dubbla och skära rosorna blommade vid midsommar doftade det ljuvligt.

Då och då kom det någon förbipasserande. Det kunde vara någon, som hade ärende upp till slottet. Det kunde till exempel vara moster Sundkvist, vanligen kallad Sundkvistan eller Hönsgumman, eftersom hon bodde i hönshuset. Moster kallades nästan alla gamla tanter.

Hönshuset var ett långt hus, som låg inne i den stora hönsgården nedanför backsluttningen nordöst om slottet. I den östra ändan på huset bodde Sundkvistan och i de övriga delarna av huset bodde höns av olika ras och fason. Det var vit, brun, svart och gul leghorn samt korsningar mellan de olika varieteterna. Där fanns kötthöns av olika slag, t ex Plymouth Rock, som var gråvitspräckliga. Rödbruna Rhode Island red, Minorka och inte att förglömma den allra största sorten Bramaputra. Dessutom fanns dvärghöns i olika kulörer, vars tuppar ofta var argsinta. När Kalle blev större, tyckte han och grevens flickor, att det var roligt att retas med dem. Till hönsgummans förargelse. Slutligen blev de så ilskna, att hon måste avliva de värsta.

Förutom höns fanns det kalkoner, ankor och gäss. I den bortre änden på den stora hönsgården fanns en stor damm, där ankorna och gässen brukade hålla till. Som den ärade läsaren förstår, var det ett brokigt sortiment med fjäderfä, som kacklade och lät, varje sort på sitt sätt. Tidigt om morgnarna gol tupparna för full hals, såvida de inte var intrasslade i slagsmål. Varma sommardagar stod hönsskitlukten tjock kring hönsgården och satte även sin lukt hos hönsgumman. Såväl hennes bostad som kläder hade den omisskänliga odören.

Ibland hände det att någon eller ett par av tjänsteflickorna på slottet hade vägarna förbi Kalle. Då stannade de och nojsade med honom. Ofta bjöd de på en kaka eller något annat gott. Grevinnan och hennes flickor kanske passerade. Då brukade grevinnan killa Kalle på magen, så han skrattade till allas förnöjelse. Som synes hade Kalle inte precis långsamt i sin paulun.

Tiden gick och det blev eftersommar. Kastanjens frukter började trilla ner från trädet, sprack och blottade de stora brunblanka och glatta fröna. Kalle, som nu var gående, hade fått något nytt att roa sig med. Mamman lärde honom göra djur av kastanjer och pinnar. Hon stack in pinnar i kastanjerna till ben och monterade ihop flera till kor, hästar, hundar och höns. Till sist hade han ett helt litet menageri. Av de tjocka, grönvita och taggiga fruktskalen gjorde han stängsel och stall till sina husdjur.

När Kalle blev större brukade han klättra högst upp i trädet, där han hade en glimrande utsikt ner emot sjön. Att träd med tiden blev Kalles älsklingsväxter kanske inte är så konstigt, eftersom han från början fick umgås med en så praktfull hästkastanj.

2 - Kusken
Kusken Karlsson var anställd som privatkusk hos greven på godset. Han var ingen vanlig kusk, som satt och skakade bakom rumpan på en hästkrake. Nej minsann. Han var en riktig kusk med utbildning från Strömsholms körskola. Han var nästan alltid skrudad i livré och ridstövlar. Paradlivrén bestod av knälång rock med guldförgyllda knappar, gulbruna ridbyxor och kragstövlar. På huvudet hade han skärmmössa i samma färg som rocken med brett band i ljusgrå färgton och guldförgyllt märke präglat med det grevliga vapnet.

Den grannlåten användes endast vid högtidliga tillfällen såsom vid körning med kungligheter eller andra prominenta personer. Till mellanvardags hade han en grå livré med gröna manschetter och krage. Sommartid hade han vit livré och grå ridbyxor och till vardags en lätt, blåvitrandig jacka och valfria byxor. Till samtliga kavajer eller jackor gula knappar med det grevliga vapnet.

Vid extrafina besök kördes det med fyrspann och landå. Till utrustningen hörde då spannpiska, vilken kusken hanterade med största precision. Han kunde t ex med pisksnärten slå ihjäl en broms på en av de främre hästarna i spannet, utan att hästen så mycket som riste lite på skinnet. Kusken hade inte bara kuskexamen. Han hade även lumpat, d v s exercerat, vid Upplands dragoner, där hans far förresten varit dragon i 30 år. Yrket satt liksom i blodet, brukade han säga. Rida kunde han som en gud. Stall-Erik, kuskens medhjälpare, brukade fråga sig själv hur asaguden Oden såg ut jämfört med kusken, när han skumpade fram på sin åttabenta Sleipner. På hans tid fanns det ju ingen körskola på Strömsholm och inga dragonregementen heller, som fostrade duktiga kuskar och ryttare.

En annan viktig kunskap, som en kusk och hästkarl måste besitta, var att köra in och rida in unghästar. Det var ofta en besvärlig procedur. Att första gången lägga på en sadel eller att backa in hästen mellan skaklarna på en vagn eller släde, var ingen lätt match. Det gällde att lirka och prata lugnt med hästen, tills den vande sig vid rutinen, vilket tog sin rundliga tid.

Andra kunskaper, som hörde till yrket, var att sko hästar eller bota enklare åkommor. Det var inte tal om att kalla på veterinären i första taget. Han bodde förresten över en mil från gården.

Kuskstallet var ganska imponerande. Där fanns sex vagnshästar av hannoveransk ras. Det var höga och ädelt vuxna djur med blänkande kastanjebrun hårrem och kortklippta svansar och manar.

Där fanns också ett par stora varmblodiga ridhästar och med tiden fem ponnyhästar. Från början fanns det en ölandsponny, som hette Myggan. Greven var år 1911 i Indien och Siam, eller Thailand, som landet numera heter, tillsammans med den svenske prinsen Wilhelm och prinsessan Maria. Paret representerade Sverige i samband med kröningen av kungen av Siam. Det var då som greven, bl.a. fick en ponnyhingst i present. Ponnyn hade ungefär samma storlek som Myggan och påstods vara infångad vild. Färgen var vitgrå med lite mörkare ben. Det var ett ganska vackert djur men väldigt opålitligt. Han bet och slog bakut så fort han kom åt. Han hade en specialitet, som han tillämpade om inte ryttaren såg upp, nämligen att bita honom i foten. Kalle råkade illa ut en gång. När han var ute och motionerade Moskit, som hingsten döpts till, och skulle hoppa över ett dike. Plötsligt tvärstannade hästen framför diket. Kalle sträckte spontant fram benen för att inte åka huvudstupa ur sadeln. Då passade Moskit på att bita honom i höger fot. Hade inte Kalle haft trätofflor på fötterna, så vete sjutton, hur det hade gått med stortån. Den svullnade emellertid och blev svartblå som en skogssnigel. Nageln ramlade så småningom av.

Efter Myggan och Moskit föddes tre föl, som döptes till Flugan, Knott och Bacill. Alla tre blev både inkörda och inridna av kusken. De blev väldigt bussiga och lätthanterliga ponnyhästar.

3 - Greven köper bil 

Efterhand började bilarna bli allt vanligare transportmedel. Greven skaffade sin första bil 1919. Det var naturligt att kusken skulle ta körkort, och framgent var han både privatchaufför och kusk. Han for till Stockholm och praktiserade ett par veckor hos Wiklunds bilfirma. Wiklunds sålde Chevrolet, som var det märke, som greven och kusken enats om efter ett noggrant studium av bilmärken. Han fick vara med om att sätta ihop bilarna, som kom i mindre delar packade i lådor från USA. Bilarna monterades ihop hos Wiklunds till de stod körklara på verkstadsgolvet. Detta var väldigt viktig kunskap för en bilförare i bilismens barndom, eftersom det inte fanns några verkstäder ute på landet. Där fick man göra de flesta reparationer hemma i gårdsmedjan. Samtidigt med praktiken tog han körlektioner.

Eftersom körkortet var utstämplat på Landskansliet i Uppsala den 29 september 1919, anträddes förmodlingen den fem mil långa resan hem i samma veva. Det väckte inte så lite uppståndelse, när kusken körde upp den nya bilen framför slottstrappan. Den grevliga familjen och en stor del av tjänstefolket strömmade ut likt bina ur ett fluster, när de ska svärma. På sätt och vis blev kusken nu degraderad från att ha varit kusk och ansvarig för stallet, stallpojkarna och hela vagnsparken.

Vagnparken var ståndsmässig och bestod, förutom av den tidigare nämnda landån, av charabang, vurst, schäs, gigg m. fl. Vintertid kördes med olika slädar, varav den största, som kunde ta innemot dussinet passagerare, kallades Ryssen. Den hade två kälkar, och själva "vagnkorgen" var tillverkad med flätverk av rotting. Det fanns även mindre korgslädar och vagnar, som passade till ponnyhästarna. Efter hand avvecklades också vagnshästarna, så när som ett par, som användes till både praktiskt bruk och vid jakter. Däremot bibehölls såväl ridhästarna som de fem ponnierna till förnöjelse åt framför allt grevens barn. Dessa var roade av ridning, så ett visst ansvar vilade ändå på kusken.

Så småningom köpte greven en större bil och efter några år började bilbyten ske allt oftare. Från början av bileran minns Kalle en episod, som han aldrig skulle glömma. Saken var den att pappan, kusken, brände brännvin till husbehov under kriget. Eftersom tiderna efter freden 1918 fortfarande var dåliga, och pengar inte mycket värda, fortsatte han att bränna.

För en liter hembränt kunde han byta till sig olika förnödenheter, som mat och kläder. Kalle minns särskilt första gången han kom på sin pappa med hanteringen. Han vaknade en natt och behövde gå på dass. Eftersom sovrummet låg längst in i lägenheten, måste han passera köket för att komma ut. På spisen stod en apparat med blanka rör och andra mojänger. Det droppade en klar vätska från ett snöre ner i en flaska. På golvet stod mängder av både tomma och fulla literflaskor. Pappan satt på en stol och bytte flaskor samt skötte elden i spisen. Kalle frågade vad det var han höll på med, eftersom han aldrig sett något liknande förut. Lukten kände han igen, den var visserligen obehaglig men inte mycket värre än alla andra odörer, som hörde lantlivet till.
     Vad jag håller på med, sa pappan, jag destillerar vatten till bilen. Efter det korta och raka beskedet, trodde Kalle att bilen gick på destillerat vatten och ställde aldrig mera några intrikata frågor.

För att återgå till kuskens positivare egenskaper kan nämnas, att han var en stor humorist. Han kunde i glada vänners lag sitta och berätta historier eller fabulera ihop galenskaper, så folk höll på att skratta sig fördärvade.
     En gång på en jaktmiddag, när alla godsgrannarnas chaufförer, kuskar och jägare var samlade i den stora personalmatsalen på slottet, talade han om forna tider. Forna var kanske att ta i, för bilarna var ännu nya transportdon.
     Hästarna, sa han, hittade alltid hem, när festen var över, och kusken liksom herrskapet var lite dragna. Bilen däremot, den hittar minsann inte hem själv.
     Jorå, för fasen, replikerade granhammarskusken, som nyligen fått certifikat. Styr ner vänsterhjulen i diket och åk spårvagn hem!
     Så enkelt var det nog inte. Alla diken ledde ju inte till Granhammar.

Kusken var även väldigt stark. Åtminstone påstod han det själv. Om bilen av någon oförklarlig händelse hamnade utanför vägen, vilket hände ibland särskilt om vintern, när det varken var ruskprickat eller plogat, så lyfte han resolut upp bilen på vägen. Han tog tag i kofångaren och baxade upp en ända i taget, tills bilen stod på vägen igen. Om herrskapet satt kvar eller behagade stiga ur spelade ingen roll. Förutom att Karlsson var duktig hästkarl, chaufför, sadelmakare, glasmästare, tapetserare och urmakare, så var han även konstnär. Som ung hade han en tid gått i sadelmakarelära i Stockholm och lärt sig reparera och tillverka seldon. Han hade även lärt sig göra tagelmadrasser och stoppa möbler. Han var duktig på att skära glas och fick ofta hjälpa till på slottet med att skära till fönsterrutor eller göra andra mer komplicerade glasreparationer, som inte snickaren eller gårdskarlen kunde klara av.

Vad urmakeriet anbelangar, så brukade han hjälpa greven med slottets alla klockor. Ett stort golvur gick ett helt år på en uppdragning. Det var ett av hans hedersuppdrag att gå upp till slottet kl 9 varje nyårsdag och dra upp den klockan. Efter "uppdraget" bjöds på kaffekask inne i grevens arbetsrum. Mindre fickur och liknande instrument överläts åt specialister. Grövre saker, som golvur, brukade han klara med hjälp av smeden.

Konstnär är kanske att ta i, men han målade faktiskt tavlor, d.v.s. kotavlor. Sådana där tavlor som hänger över skallen på varenda ko i en välordnad ladugård. Där stod namn, födelsetal, föräldrar, betäckningsdatum, kalvningsdatum, förra årets totala mjölkmängd och fetthalt. Det var svartlackerade trätavlor med vit text. Dom där tavlorna målade han faktiskt mer eller mindre på fri hand.

Fast han var en lugn och beskedlig karl, hade de flesta väldig respekt för honom. Även barnen, såväl hans egna som andras, hyste någon slags magisk vördnad för honom. Hans egna barn sa aldrig du till honom, vilket inte var så ovanligt på den tiden. Man hörde inte så sällan att barnen kallade sina föräldrar far och mor eller pappa och mamma.  

Åter till Första sidan         Till Ämnesområden