Fornsigtuna blev Signhildsberg
hembygd/Fornsig-Signhildsberg,htm

UKF:s Startsida     Mer om Fornsigtuna - Signhildsberg


Fornsigtuna blev Signhildsberg  - introduktion
Länk till utförligare artiklar

Fornsigtuna är en av de mycket få platser i Sverige som finns omnämnda i de isländska sagorna, vilka är de enda skriftliga upplysningar vi har om Sveriges tidigaste historia. Snorre Sturlason,  som nedtecknade de sagor han hört i ungdomen, skrev också en helt egen bok där han systematiserade de många berättelserna om vikingatidens gudar. Man ansåg på den tiden att gudar från början varit människor, som av olika anledningar blivit dyrkade som gudar. Han menar att Allfader Oden utvandrat från staden Troja och efter att ha blivit gudaförklarad i en rad länder i Europa till slut kommit till Sverige. Snorre säger: Sedan for Oden norrut till landet Svitjod. Oden tog sig bostad vid Mälaren, där som det nu kallas Fornsigtuna. Han tyckte att där var fagra slätter och god jordmån och han tillägnade sig ett vidsträckt land och stiftade lagar som förut gällt hos asarna. Över hela Svitjod gav man Oden skattpenning för att han skulle värja deras land för ofred och blota för dem till gott år.
 
Platsen för Fornsigtuna har varit känd mycket länge. Den finns på en karta i den allra första generationen kartor som gjordes i Sverige i mitten på 1600-talet. Trots detta skulle det dröja ända till 1984 innan arkeologiska undersökningar visade att Fornsigtuna verkligen låg vid Signhildsberg och inte under det nuvarande Sigtuna.
     Det man fann vid fem somrars grävningar var närmast sensationellt. Två stora hallbyggnader var uppförda på ett sätt som man dessförinnan aldrig sett någon annanstans. Den största gravhögen i Sigtunaområdet blev nu i stället en tingshög. Bryggor som var omtalade i sagan hittades i verkligheten. Många byggnader kunde dateras. Fornsigtuna var definitivt inte en kortvarig handelsstation efter Birkas förstöring och det nya Sigtunas tillkomst. Här hade det varit mänsklig verksamhet i bortåt 1000 år innan landhöjningen gjorde hamnen obrukbar och anläggningen bokstavligen lades för fäfot i slutet av 900-talet.  De flesta andra tuna-orter har vuxit till stora samhällen. Här tog naturen och betande kreatur över. Ingen annanstans har markspår från vikingatiden bevarats så väl under en tunn grässvål. Vägar, terrasser och grunder till hus med olika funktioner finns kvar oförstörda. Fornsigtuna var aldrig en stad i verklig mening. Det var en storstilad kungsgård, varifrån kungen säsongsmässigt utövade sin makt i samband med marknader och andra högtider under året.
     En viktig fråga återstår att finna svaret på. Aschaneus, riksantikvarien som var född och uppvuxen på Aske (därav namnet Aschaneus) berättade i en hembygdsbeskrivning i början av 1600-talet om bevarade sten- och tegelrester efter murar, torn och borggård. Ännu på 1670-talet fanns delar av dem kvar. De kan inte ha legat i det område som arkeologerna undersökte. Vikingatidens byggnaderna byggdes inte av sten och tegel och sådana rester hittade man inte heller. Troligen låg de beskrivna ruinerna på platsen för herrgården Signhildsberg och dess park. Det var dessa slottsliknande ruiner som var avgörande när 1600-talets historiker förlade sagan om Habor och Signhild till Fornsigtuna och platsen fick namnet Signhildsberg.

Mer om medeltida ruiner på platsen
Sagan om Habor och Signhild - intruduktion
Mer om Habor och Signhild - Tavlan på nationalmuseum