Berättande kommentar om innehållet och arbetet med Brogårdsarkivet
av Gudrun Sandén    
/brogard/Brogardarkivet_gudrunartikel.htm

 Till UKF:s Startsida      Brogårdsarkivet (pdf-fil 710 s)   Läsa om Brogård och Bro Hof

Berättande kommentar om innehållet och arbetet med Brogårdsarkivet
Av Gudrun Sandén

Publicerad i UKF:s Nyhetsbrev 1 och 2 år 2010 och UKF:s hemsida 

Bro gård har länge varit centrum i Broområdet och genom åren har där samlats en mängd handlingar och gårdsböcker. Gården nämns första gången den 25 juli 1571, då Johan III skänker Anders Sigfridsson i Bro tre gårdar i grannsocknen. Det tyder ju på att han redan då ägde Bro gård.
       Anders Sigfridsson hade varit troman hos Gustaf Vasa, som adlat honom. När han skulle välja adelsnamn och vapensköld valde han ett rålamm, rådjurskid skulle vi väl säga i våra dagar. Han kallade sig för Rålamb.
       När Gustaf Vasa dött fortsatte Rålamb att tjäna sonen Erik XIV. Han hjälpte Erik att sätta bror Johan i fängelse i Finland. Trots detta anlitade Johan honom som rådgivare, när han efter några år blev fri och efterträdde Erik som kung i Sverige.
       Släkten Rålamb kom att äga Bro gård i 120 år, men fanns också på olika gårdar i trakten fram till 1930-talet.
       Claes Rålamb var en av stormakttidens märkligaste personligheter. Han blev sin tids främsta kännare i lagkunskap och ägde ett för sin tid imponerande handskriftsbibliotek, som nu finns på universitetsbiblioteket i Uppsala.  Han var också i Turkiet på konungens uppdrag och lärde sig dricka kaffe, en vana som han introducerade i Sverige.
        Sonen Åke Rålamb gick i faderns fotspår och skrev vad man kan kalla vårt första uppslagsverk. Det blev 6 stora band, som han kallade ”Adelig Öfning” och innehöll visade vad en adelsman borde veta.
    
Gårdsarkivet omfattar handlingar från 1571 till ca 1960. Dessutom finns ungefär 20 hyllmeter med gårdsböcker. Där står om arbetarnas löner, hur mycket som såtts och skördats, hur mycket korna mjölkat. Över huvud taget allt som har med gårdens ekonomiska skötsel att göra. Vidare finns ett stort kartmaterial.
 
På 1970-talet sålde ägarinnan Ebba Reuterskiöld marken till Kooperativa Förbundet, som byggde ett centrallager på en del av ägorna. Resten arrenderades av ägarfamiljen, som bodde kvar i stora huset.
       Ebba Reuterskiöld funderade över vad som skulle hända med arkivet liksom sonen Carl  som tog kontakt med Riksarkivet. Där hade man knappast hade sett ett så stort gårdsarkiv tidigare. De kunde ta hand om det i sin depå norr om Stockholm. Men det skulle betyda att materialet blev svåråtkomligt.
       I början av 1990-talet hade det bildats en arbetsgrupp, som börjat registrera de för bygden mest intressanta dokumenten. Men arbetet blev aldrig avslutat.

Några år in på 2000-talet såldes Brogård till makarna Björn och Bibbi Örås. De hade länge närt en dröm om att bygga en golfbana. De har renoverat stora huset och försökt bevara så mycket som möjligt av den ursprungliga interiören. En tillbyggnad under altanen på baksidan har blivit omklädningsrum för spelarna.
      Marken runt ägorna är helt omgjorda. Man hyrde in stora bulldozers från USA, som genom GPS dirigerades därifrån och förändrade hela naturen. Nu finns flera sjöar och ett vattenfall i gamla Broån. Under alla greener finns värmeslingor för att förlänga spelsäsongen.
     År 2007 kunde ungefär  hälften av golfanläggningen tas i bruk. Trots alla stora ingrepp i naturen har protesterna nästan helt uteblivit och nu, 2009, väntar broborna på de stora internationella tävlingarna, som kommer att starta redan nästa år. Det finns plats för 75.000 åskådare.
       Banan heter Bro Hof Slott och anses som den förnämsta i landet.
 
När Carl Reuterskiöld skulle lämna gården 2004 var han bekymrad över arkivet. Riksarkivet kunde ta emot det, men sa att det kunde dröja 30 år innan någon skulle få tid att arbeta med det. Under tiden skulle det ligga nedpackat i deras depå utan möjlighet för någon att komma åt det.
       Eftersom Carl Reuterskiölds tanke var att arkivet skulle vara tillgängligt här i bygden bestämde han sig för att donera det till Bro och Lossa Hembygdsförening. Den 8 mars 2007 skrevs donationsbrevet under.
        Det här var naturligtvis mycket glädjande för  föreningen, men innebar också en del problem. I hembygdsgården Klint finns ju inget utrymme att förvara hela den stora samlingen och dessutom är ju ett gammalt trähus helt olämpligt. Ägarna till Bro Hof Slott var dock tillmötesgående och arkivet fick stå kvar där tills vidare.
 
Vid den här tiden hade staten beslutat att ge hembygdsrörelsen extra pengar s k accesspengar för att skapa arbete till arbetslösa akademiker. Det var tänkt att bl a arkivarier skulle hjälpa hembygdsgårdar att registrera och ta hand om deras samlingar.
      Stockholms läns Hembygdsförbund hjälpte Bro och Lossa Hembygdsförening att få del av de anslagna pengarna så att två duktiga arkivarbetare kunde anställas.  I flera månader sorterades och registrerades alla gamla handlingar i Bro gårds arkiv enligt Riksarkivets normer. När arbetet var klart hade det blivit 32 kartonger med handlingar av olika slag.   
     Jag bestämde mig för att göra arkivet mera lättillgängligt genom att gå igenom alla handlingar och göra en sammanfattning av varje dokument på modernare språk och med modern stavning. På det sättet kan vem som helst som inte har någon vana vid gamla handskrifter läsa det skrivna. Det finns nämligen i sin helhet på Internet, där sökning kan göras på hela materialet. Det har också visat sig att forskare kan ha nytta av det. De kan snabbt se vad det handlar om och sedan gå vidare till originalen om de behöver.
      Hela materialet blev över 700 sidor. Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut tog hand om det och tryckte och band in i ett 15-tal volymer. Varje volym innehåller också en CD skiva med innehållet, samma som på UKF:s hemsida.
     Vid en sammankomst den 7 oktober 2008 på Klint överlämnades böckerna till Carl Reuterskiöld, Kommunens bibliotek, Bro Hof Slott, Länsmuseet, Stockholms läns Hembygdsförbund, Riksarkivet, Bro och Lossa Hembygdsförening med flera.
      Originalhandlingarna sattes i Kommunens arkiv tillsammans med kartorna som en annan arkivarie tillsammans med Bro och Lossa Hembygdsförening, genom Hans Ström, fotograferat och registrerat.
 
Bro Hof Slott skulle sommaren 2009 bygga om huset där gårdsböckerna förvarats och ville inte längre ha ansvar för dem. Genom Hembygdsföreningens dåvarande ordförande, Seija Ullgren, lyckades man hitta en plats för dem i Kvistabergs källare. Tyvärr blev det en regnig sommar så källarutrymmet blev för fuktigt för att man skulle kunna ha böckerna kvar där. När detta skrivs i december 2009 är de uppflyttade i husets kontor.
       Agneta Blidstrand och jag passade på att läsa litet i gårdsböckerna. Vi följde t ex ett par arbetares uttag av sin stat under ett par år. Statsystemet, som betydde att man fick större delen av sin lön "in natura" upphörde inte helt förrän 1945.
       De här båda statarna hade skuld till gården vid årets början. Den av dem som tog ut säd, sill och salt av sin stat minskade sin skuld. Den andra som tog ut mycket brännvin ökade däremot sin skuld. Att ha skuld till gården innebar ju att man inte frivilligt kunde flytta. Det kunde också betyda att om ägaren ansåg att han inte skulle få igen sina pengar, kunde han avskeda arbetaren, som naturligtvis hade svårt att få ett nytt arbete. Han kunde då bli ansedd som lösdrivare och tagen till soldat.
      Vi beundrade också bokhållarna som med vacker handstil och utan fel förde de här böckerna. Bokföringen tycks ha varit omfattande och mycket noggrann. 

Ett sådant här arkiv speglar ju en hel bygds historia. Här finns bl a reduktionshandlingar, ägohandlingar, jordeboksutdrag, testamenten, bouppteckningar, kartbeskrivningar, rågångsregleringar, handlingar om Bro allmänning, domstolsutdrag, arrendekontrakt, väghandlingar, handlingar angående Västra stambanan, lokalt ångbåtsbolag, Mälarens vattenreglering, tegelbruk och skogsskötseln.
       De tidigaste dokumenten är köpebrev, fastebrev, lånehandlingar, inteckningar och bytesbrev. Det var tydligen vanligt att man bytte fastigheter och man blir imponerad av hur de genom syneprotokoll och besiktningar kunde komma fram till en rättvis värdering. Ingen ville ju förlora på affären.
       All jord finns noga beskriven, inte minst vid laga skiftet som genomfördes vid 1900-talets början. Bara vid några underliggande gårdar genomfördes laga skifte på 1800-talet. Varje liten jordbit mättes och beskrevs. Det var ju viktigt att det blev så rätt som möjligt, då en del gårdar måste flytta ur bygemenskapen och krävde likvärdig jord som de haft tidigare. Ibland kunde man inte komma överens och det ledde till långa och kostsamma processer inför speciella domstolar som enbart ägnade sig åt sådana ärenden. Bro gård blev aldrig utsatt för reduktionen på 1600-talet, vilket drabbade flera andra gårdar i närheten.  <>

I arkivet finns kopia av ett brev från Johan III och ett originalbrev från Drottning Christina daterat 1651 med hennes underskrift och vidhängande sigill. Breven är som vackra konstverk.
Lådan med testamenten var extra stor.
1780 lät Kommerser Rådet Josias Cederhielm och hans hustru upprätta ett inbördes testamente. De bodde i Stockholm och baron Cederhielm var riksdagsman. Men han var en bråkig person som man inte ville ha kvar i Riksdagen, så han fick ägna sig åt sina egendomar.
     Makarna har en dotter, Margareta Ulrica, änka efter Överstelöjtnant Baron Carl Fredric Lejonhielm. Dottern får i denna version av testamentet Lindholmens Säteri. I övrigt skall makarna Cederhielm ärva varandra med fri förfoganderätt.
     När testamentet ändras 1792 heter dottern Margareta Montgomery och hennes son Josias född 1785 får Segersjö (en stor egendom vid Hjälmarens västra strand). Dottern Catharina Ulrica, född 1787 får Bro gård i gåva av morföräldrarna och sonen Robert Adam född 1788 får ett stenhus i stan. Fadern till barnen nämns aldrig, vilket kanske inte var så konstigt, då han först blev dödsdömd, men fick straffet omvandlat till landsförvisning på S:t Barthélemy åren 1791 –1793.
       Han hette Robert Montgomery och var gunstling hos Gustaf III. 1785 sände kungen honom till S:t Petersburg för att betyga ryska Kejsarinnan konungens vänskap och utöva lite spionage om stämningarna mot Sverige. Vid krigsutbrottet 1788 försökte han förmå kungen att inställa anfallet mot Fredrikshamn genom att framhålla att manskapet var motsträvigt. Efter en misslyckad framryckning i augusti 1788 mot Viborg och efter att ha undertecknat den s k Anjalaförbundsakten blev han arresterad och satt i fängelse på Fredrikshov i Stockholm. 1790 dömdes han till döden, men domen ändrades till livstids förvisning till S:t Barthélemy i Västindien.
      Sedan hertig Carl blivit regent frigavs Montgomery och återvände till Sverige i början av 1793. Han levde sedan på säteriet Lindholmen i Orkesta socken. Författarinnan Vivi Horn kom att intressera sig för Montgomery och skrev en bok om honom, ”Den sturske Montgomery”.  (Boken kom ut 1938 på Medéns Förlag i Stockholm).
<>Robert Montgomery var gift tre gånger och hade 15 barn, varav 7 avled i tidig ålder. Sin första hustru, fru Sibylla von Fleischbein, enleverade han från hennes sinnessjuke man i Frankfurt. Äktenskapet varade i 18 år. Familjen bodde i Finland, där Sibylla födde 11 barn. Hennes sista barnsäng ledde till hennes död.
<>     I hans andra gifte med Charlotte Arnell, som var änka med två döttrar och dotter till Rudbecks på Edsberg, fick han dottern Malla född 1782. Hon blev den kända kuturpersonligheten Malla Silverstolpe i Uppsala, som höll fredagssalonger för kultureliten med Geijer och Atterbom med flera som deltagare. Under en tid i början på 1800-talet var hon bosatt på Toresta gård i Upplands Bro. Strax efter hennes födelse dog Charlotte efter ett kort men lyckligt äktenskap, då makarna bodde vid Raseborg i Finland. Montgomery blir nu ensam med 5 egna barn och två av Charlottes. På sin dödsbädd hade Charlotte önskat att Robert skulle gifta sig med Margareta Lejonhielm.
 
Margareta Lejonhielm blev änka vid 22 år ålder och var dotter till Kommers Rådet Cederhielm i Stockholm. Släkten Cederhielm motsatte sig i det längsta förbindelsen med Montgomery. Fadern Josias Carl uttrycker sig så här: ”Att Dotern behöver en karl kan jag förstå, men varför skall hon välja en karl utan vett, utan stadighet, utan förmögenhet som bara har skulder och barnungar”. Det blev dock äktenskap och nu föddes Josias, Ulrica och Robert. Så småningom fanns halvsystrarna Malla och Ulla i Upplands Bro. Malla, den kända memoarförfattaren, på Toresta och Ulla på Brogård.
     
Ulrica Montgomery gifter sig med landshövding Eric Sparre i Gävle och genom honom kommer Sparrarna in på Bro gård. Makarna Sparre bor aldrig där, då boningshuset är helt förfallet. De köper istället Ådö Slott för 50.050 riksdaler. Eric dör under landshövdingetiden i Gävle så det blir Ulla som ensam kommer att bo på Ådö.
      Makarna har två söner och två döttrar. Den äldsta sonen Josias går i sin faders fotspår och blir landshövding i Västra Götaland.
 
Han är riksdagsman och lade fram många motioner  bl a borttagandet av spö- och risstraffet. Hans verkliga intresse var dock järnvägens utveckling. Det finns hela utredningar om järnvägsdragningar i lådan märkt Västra stambanan.
      Ett annat område han kom att intressera sig för var Mälarens vattenreglering. Det här var ett bekymmer för alla med mark runt Mälaren, där många betesmarker försvann, när Mälaren svämmade över. Man behövde reglera vattenståndet vid Mälarens utlopp i Stockholm. En kommitté med Sparre som ordförande valdes, som hade till uppgift att dels fördela ersättningar till dem som drabbats av översvämningar och dels hitta lösningar som förhindrade skador.
 
Josias Sparre var gift med sin kusin, hovfröken och statsfrun grevinnan Ottilia Sparre av Söfdeborg. Äktenskapet ingicks den 30 december 1851. Hon ansågs som en av landets vackraste kvinnor och under förlovningstiden med Josias ryktades det om att prins Gustaf (sångarprinsen) önskade gifta sig med henne. Hon kunde dock meddela den orolige Josias att hon tänkte bli honom trogen. Hon var frisk och stark, så stark att hon vid något tillfälle lyft upp och burit den svaga drottning Lovisa, Carl XV:s gemål, vars statsfru och förtrogna väninna hon var.
      Hon deltog på många sätt vid makens sida i hans verksamhet att främja länets väl. Han skattade henne högt under de 35 år äktenskapet varade.
      Josias Sparre blev föremål för många hyllningar och ärebetygelser under sin landshövdingetid. Den 31 maj 1886 fick han motta jubeldoktorskransen. Det var alltså 50 år sedan han promoverades till filosofie doktor. Detta blev hans sista stora framträdande. Endast 12 dagar senare, på pingstafton, när han skulle resa från residenset i Vänersborg till familjens sommarbostad blev hästen skrämd och skenade nedför en brant backe som slutade i en tvär krök. Vagnen välte och Josias fick så svåra skador att han dog den 17 juni klockan 5.40 e m.
     Jordfästningen skedde i Vänersborg under stor uppslutning. ”Tidning för Vänersborgs stad och län” skriver att knappast i mannaminne har så stor människomassa varit samlad. Folk från hela länet hedrade den avlidne. En procession följde kistan från Residenset till kyrkan där psalm 452 sjöngs och musikkapellets kör sjöng ”Ave Verum”. Under jordfästningen var alla butiker i stan stängda och alla byggnader och fartyg flaggade på halv stång. 
     Efter jordfästningen fördes kistan i procession till järnvägsstationen. En vagn i det extra tåget var iordningställd och fylld med blommor. Med på resan till Stockholm var grevinnan Ottilia Sparre, sonen greve Johan Sparre samt dottern friherrinnan Louise de Geer och hennes make.
      Vid avresan mot Bro på söndagsmorgonen samlades släkt och vänner till den avhållne landshövdingen. Alla stationer efter vägen flaggade på halv stång. Vagnen med kistan var invändigt klädd med grönt, blommor och kransar och utvändigt prydd med korslagda svenska flaggor. En väldig människomassa var samlad på Bro station. Man följde i procession till Låssa kyrka. Stoftet nedsattes i det Sparreska gravkoret. Senare byggdes gravkoret på Bro kyrkogård, det som just nu repareras. Dit flyttades Josias Sparres kista.

Brodern Claes Robert Sparre dör en dag före sin femtioårsdag på Säbyholm som han äger. Dessutom äger han Tibble gästgivargård. Han var änkeman och efterlämnar fyra omyndiga barn. Man kan läsa vad hans begravning kostade. Vad kyrkväktaren skulle ha för att öppna Sparreska gravkoret på Låssa kyrkogård. Hur mycket fisk och vin som köptes in till begravningsmiddagen på Ådö och hur mycket svart kläde och flor som gick åt till begravningskläderna.
 
Landshövding Josias Sparre och hans hustru efterlämnade två barn, sonen Johan och dottern Louise Ulrika. Kvarlåtenskapen, med ett värde av 1,1 miljoner,  gick till hustrun Otilia och de bägge barnen. Det räckte för att Johan skulle kunna bygga det nuvarande stora huset vid Bro gård, ritat av arkitekt Holmgren, som också ritat Uppsala Universitet. Louise och hennes make Louis de Geer lät arkitekt Claesson, som bl.a. ritat Nordiska Museet, rita Lejondals slott några kilometer bort.  Det stod klart ca tio år senare.
     Johan var född 1856 och dog 1938. Han gifte sig två gånger men hade inga barn. Hans första hustru var Eva Erika Margareta Sparre af Rossvik. Makarna skildes efter 14 års äktenskap 1903.
    1907 gifte han sig med Ebba Maria Matilda Barck född 1865 och död 1925.
    Johan Sparre var nog ingen drivande jordbrukare så ekonomin var minst sagt skakig i början på 1920. Det finns ett annonsförslag till försäljning av Bro gård, som hans ekonomiske rådgivare förespråkade.
     Louise var mycket god vän med Carl XV:s dotter Lovisa, som blev drottning i Danmark. Louise, född 1852, var gift 2 gånger. Först med Louis de Geer av Leufsta. Han dog 1887.
     1894 gifte hon sig med Fredrik Rappe född 1864 och död 1929.  Själv levde hon till 1937.
     Hennes dotterdotter, Ebba, togs om hand på Brogård när hon som 19- åring blivit föräldralös. Hon gifte sig med bergsingenjör Carl Reuterskiöld. Efter Johan Sparres död drev Ebba Bro gård tills sonen Carl Reuterskiöld, även han bergsingenjör, tog över.

Ebba Reuterskiöld kom att arbeta mycket med att restaurera skogen. Man anlägger en plantskola och varje år sker nyplanteringar på flera skogsskiften. Här finns en rolig dagbok, som skogvaktaren skrivit om sitt omväxlande arbete i skogen. En dag rensar han i plantskolan, en annan dag hugger han ris, en dag far han till stan efter tallfrö, en dag går han på jakt och skjuter en tjäder och en dag överraskar han tre gummor som olovligen plockar mossa.

<><>Brogårds betesmark nere vid stränderna fortsatte att ställa till bekymmer långt fram i tiden. Vissa år kunde djuren inte alls vara där, då Mälarens vatten stod för högt. Så 1948 bestämde sig Bro gård för att bygga en invallning för att få utökad areal och slippa översvämningar. Planeringen och utförandet av vallen är noga beskrivna i arkivet.
       Invallningen gjorde nytta i många år. Men på 1990-talet brast vallen och vattnet trängde in så risken för översvämningar finns kvar.
 
I ett sådant här arkiv finns stort och smått blandat. Man kan följa de olika ägarnas åtgärder, men också få en god inblick i arbetarnas villkor. Det finns bouppteckningar och inventarieförteckningar från både finare hus och från bondgårdar och torpstugor.
      En inventarieförteckning från 1700-talet beskriver allt som fanns i varenda hus och bod på Bro gård. Vi får veta att drängarna hade säng, madrass och kudde av fjäder samt filt av hår, ett bord och en stol.
     Dejan som skötte ladugården hade säng, madrass, fjäderkudde, täcke och lakan, Hon hade också bord och stol samt en väggklocka, förmodligen för att hon skulle upp tidigt i ladugården.
 
Bro gård hade många arrendegårdar och torpställen. Arrendatorerna hade ju sina kontrakt, där man kan se vad som fordrades av dem. Först och främst var det alla dagsverken de skulle utföra på gården. Man kan undra hur de hann med sina egna åkrar. Men man skulle också göra andra tjänster. T ex hugga och köra fram 2 timmerstockar varje år. Hustrurna skulle spinna visst antal härvor lin och blår. Bodde man nära vattnet skulle man lämna fisk. Hålla egna dragare och lastare vid gödselkörningen och hjälpa till med gårdens vägunderhåll samt göra flera resor till Stockholm eller andra platser inom 9 mils avstånd. Körde man längre hade man rätt till ersättning per mil.
 
I gengäld fick man bruka viss mark och hade rättighet till byggnader och vedbrand. När man bytte ägare och ibland dessemellan skulle husesyn göras. Därför vet vi precis hur stora husen var, eftersom de mättes och beskrevs mycket noga. Arrendatorn hade ju ansvar för att lämna dem i samma skick eller helst bättre än han mottog dem. Försummade han skötseln av husen blev han ersättningsskyldig. Även detaljer som takbeläggning lås och nycklar, spjäll i spisarna och antal fönsterrutor tas upp.
 
En låda innehåller utdrag ur  domböcker.  Ett mål som gick ända till Kungen var när Sparre, som hade en liten mjölkaffär i Stockholm dit mjölken från Bro gård skickades, blev anklagad för att han blandat vatten i mjölken. Sparre anlitar tyska kemister för att försvara sig och Kungen anser till slut att ärendet kan avskrivas.
     Ett annat ärende som ledde till en lång process handlade om en sågverksolycka. Bro gård hade såg och en av drängarna råkade såga av sig armen och begärde skadestånd. Sparre ville ha det till att drängen varit ovarsam, medan den unga pojken menade att det inte fanns tillräckliga säkerhetsanordningar vid sågklingan.
    Ett riktigt stort mål handlar om vem som hade ansvar för att kvarndammen vid Norrboda svämmade över. Där löstes problemet genom att den som anklagat köpte den översvämmade marken.
    Annars handlar många mål om felaktiga uppsägningar av arrenden, arvstvister, tvister om ägogränser, slagsmål och  grannosämja.
    Det oftast förekommande ärendet är begånget lägersmål. Länsman har ansvar att dra de skyldiga inför tinget. Kvinnan berättar att hon blivit med barn och anger barnafadern, som i alla fallen nekar och i brist på bevis blir frikänd. Den ensamma modern däremot döms till 5 riksdaler silvermynt i böter och att ge 2 daler till sin sockenkyrka, där hon också inför de äldste skall bekänna sin synd och få förlåtelse.  <>

<>Något som säkert var ett stort bekymmer för folket hittar man i lådan om vägar. Alla bönder hade skyldighet att hålla vägarna farbara. Med tanke på att trakten betår av lerjordar kan man lätt föreställa sig hur vägarna kunde se ut höst och vår. Riksvägen går ju genom socknen, så där krävdes extra arbete. Vägarna delades in i stycken där varje bonde hade sin del. Tyvärr låg sällan vägbitarna de skulle sköta i närheten av den egna gården. Försummades vägskötseln eller snöröjningen blev det böter.
 
Det har funnits ett par industrier i trakten. 1753 ansökte Hovjunkare Jacob Gripenstedt att få anlägga en kniphammare vid Lejondals gård. Han var före sin tid när han konstruerade en plog. På den här tiden använde man fortfarande årder. Plogen, som kallas ”Gripenstedtska plogen”, rekommenderades att användas i Finland. Upplandsleran var för styv för den här sortens redskap. Vid kniphammaren arbetade ett par smeder och tillverkade jordbruksredskap av olika slag. I dag förvaras en modell av plogen i Nordiska Museets depå i Julita.
 
I Bro har funnits en grammofonfabrik, som pressat skivor med inspelningar av de flesta kända artister. Man håller fortfarande på att sanera fabriksområdet, som låg på gamla mejeritomten intill stationen. Det här var ingen särskilt hälsosam verksamhet, men fabriken gav många brobor fast och säker anställning. Ägaren hjälpte några anställda att bygga egna hus. De ligger mellan Härneviskolan och gamla E 18. Nästan alla är om- och påbyggda till större villor idag. Området kallades av någon anledning för Chicago.
 
Bro gård hade eget mejeri, men på 1930-talet började bönderna runt om att få svårt att avsätta mjölken. De bildade ett aktiebolag, som byggde ett mejeri och bostad för mejeristen på en tomt som köpts av greve Sparre för 1.000 kronor. Läget var lämpligt med närhet till stationen och till rinnande vatten från Broån som rann alldeles bakom mejeriet. Mejeriet blev en framgång och aktieutdelningen var hög. Mejeristen Fredriksson blev känd för att göra mycket god ost.
 
Annars är Bro känd för sin goda limpa. En skånsk inspektor vid Bro gård övertalade greve Sparre att bygga ett bageri, där man skulle baka sådant rågbröd som fanns i Skåne. Men broborna gillade inte grovt rågbröd, så bagarn byttes ut. När bröderna Jonsson tog över och blandade mycket sirap i degen, blev alla nöjda och Brolimpan såldes runt om i trakten. Vattnet till limporna hämtade bagare Jonson och hästen Ester från Charlottenbrunns källa. Den låg i svängen vid Grammofonfabriken på gamla vägen till Bro kyrka.   På Klint finns formar till de här limporna.

Eftersom Bro ligger på gammal sjöbotten fanns här lera till tegeltillverkning. Man anlade ett tegelbruk, som greve Sparre var delägare i. Bruket gav säsongsarbete till många brobor. Teglet fraktades med ångbåt till sina köpare. Över huvud taget utnyttjade man närheten till Mälaren. Ett ångbåtsbolag grundades, som lät bygga en passagerar- och fraktbåt. Alla ekonomiska handlingar och ritningar till båten finns i lådan märkt Ångbåtsbolaget. I dag planeras ett stort bostadsområde på tegelbrukets mark. Det kommer att heta Tegelhagen.
 
Mälarbåtarna fraktade också grönsaker och frukt från alla gårdar de passerade. Även Bro gård hade stor trädgård. Väl framme i Stockholm togs produkterna om hand av en särskild torggumma, som såg till att allt blev sålt.
 
Arkivet innehåller också en del privata brev. Eric Sparres bröder t ex skrev till honom om sina problem och glädjeämnen. Bröderna ägde tillsammans Limmareds glasbruk och rapporter därifrån kom med jämna mellanrum. Bröderna drabbades också av gikt och måste uppsöka kloka gummor för att få hjälp. Annars satt de med filt om knäna framför brasan och skrev till sin bror.
 
När man läser ett sånt här material blir man så bekant med människorna att de nästan blir ens vänner. Man kan ana mycket av deras livsvillkor. Genom det stora kartmaterialet får man en klar bild av hur marken utnyttjats. Det finns rågångsbeskrivningar från 1700-talet, som är så detaljerade att form och färg på stenrösena är beskrivna och än i dag kan man hitta var de stått. Detsamma gäller ägornas utseende som genom köp eller delning kan följas.
 
Allt sammantaget gör att man kan utläsa mycket om förutsättningarna att leva i en ort. Bro gård har under flera sekler dominerat trakten och tack vare arkivet  vet vi betydligt mer om hur det var att bo här. 
                                                                          Bro den 15 december 2009 Gudrun Sandén