Materialet och verktygen
Upprepningshypotesen 
Min arbetsmetod är egentligen generande enkel. 
Den utgår från de upprepningar man lätt kan iaktta när man studerar sakrala ortnamn samt en del fornlämningar som labyrinter och tingshögar. Den gemensamma nämnaren för alla dessa spår av det förgångna är att de hjälper oss hitta de förhistoriska samhällenas mötesplatser. 
    Min grundläggande hypotes är att det inte fun- nits mer än en samlingsplats av varje slag i ett förhistoriskt samhälle. När man i ett landskap träffar på tre platser som kallas Ullvi så ger detta en vink om antalet hedniska samhällen, precis som man kan bilda sig en god uppfattning om den kristna sockenindelningen genom att räkna gamla kyrkor. Kring denna enkla idé har jag byggt ett system av slutsatser. 
    Felkällorna är dess värre betydande. Somliga skenbart sakrala ortnamn kan i själva verket vara sentida uppkallelsenamn som bara vilseleder. An- dra ortnamn kan ha försvunnit. Och det finns åtskilliga svårtolkade namn. Men felkällorna kan pareras genom att man studerar ett stort antal ort- namn som tycks falla in i samma geografiska upp- repningsmönster. Enstaka fel eller luckor kan då 
inte förrycka helhetsbilden. Ett genomgående 
drag i mitt arbetssätt är att i görligaste mån låta bredd och mängd uppväga  mångtydigheten i materialet. 
    Erfarenheterna under arbetets gång har visat att man bör kräva tydliga upprepningarav mer än
en namntyp för att få tillräckligt stabilt underlag för slutsatser. Det visar sig också att en och samma gud ofta haft flera kultplatser i samma kult- förbund - men då alltid med olika efterled i ortnamnen. Det kan alltså ha funnits såväl ett Ullvi som ett Ullunda i samma kultförbund, men stöter man på två Ullvi så är grundregeln att de bör ha tillhört olika kultförbund.

Två grupper av gudar
Upprepningshypotesen innebär ett uppbrott från den av Olsen och Wessén använda avståndsmeto- den. Men för att upprepningshypotsen skall kunna tillämpas i full bredd, på hela materialet av sakrala ortnamn, måste den åtminstone till en början kom- bineras med en annan av Wesséns teorier, nämli- gen  att  de nordiska gudarna kan indelas i två grupper, en med äldre gudar och en med yngre.
     Till den yngre gruppen hänför Wessén Oden, Tor och Frö. Till de äldre gudarna räknar han gu- daparet Ull-Njärd/Nerthus (Wessén 1922 I, s 108 f).
     Wessén stöder sig bland annat på iakttagelsen att gudaparet Ull-Njärds kultplatser ligger mest centralt i de gamla slättbygderna i Östergötland 
och östra Sverige, medan Oden, Tor och Frö huvudsakligen återfinns i de skogiga och kuperade bygder som bör ha fått fast bebyggelse senare 
(1922 I, s 102 f).
     Wessén framhåller också att Ull och Njärd, i de områden han studerat, nästan aldrig ingår i 


 
Principskiss som visar hur upprepningsmönstret hos teofora ortnamn och labyrinter ger möjligheter att göra gissningar om den territoriella indelningen i förhistorisk tid. Skissen baseras på förhållandena i Östergötland