Olafssagans båda versioner presenteras sida vid sida
- med kommentarer

lokalhistforsk/Forskning/Parallellversioner.htm

UKF:s Startsida     Huvudartikeln del 1 - 2

Olaf Haraldsons besök 1007-08   Två sagor – En händelse
 
Den mest kända sagan är en förkortning av några äldre isländska handskrifter. Mycken tankemöda har ägnats åt att utreda hur de äldsta handskrifterna svarar mot varandra. Vikt har emellertid lagts på Snorre Sturlasons hänvisning till vad ”svearna har sagt”, vilket kan tyda på uppgifter som han fått vid sitt i besök i Västergötland år 1219, således efter sin tid som lagman vid Alltinget på Island. Då – 200 år efter händelsen – kan man ha börjat inse att vatten mera varaktigt börjat forsa ut vid platsen för Stockholm och att havsviken (Mälaren) sålunda var på väg att bli en insjö.
     Alla varianterna av sagan talar om ett kraftigt forsfall ut till havet vid ett synnerligen smalt sund som i en av sagorna fått namnet 'stocksunda'.  Man skall ha i minnet att det inte är Snorre eller någon annan äldre som sagt att sundet skulle ha hetat Norrström eller att händelsen skulle ha ägt rum i Stockholm. Du skall finna vid läsningen av nedanstående parallella avsnitt av sagorna att platsen för händelsen i bägge sagorna identifieras som det ställe där havet börjar. Hela nuvarande Mälaren var vid tillfället en del av havet. Mer om detta finns att läsa i artiklar på hemsidan och i UKF:s Nyhetsbrev både äldre och nyare.
     Äldre forskare förefaller mig vara mer uppmärksamma på skillnaden mellan översättning och tolkning. Jag har endast moderniserat viss stavning i nedanstående tidiga översättningar.
 
_ Texten med fet stil här nedan är den saga som ligger till grund för placeringen av Olaf Haraldssons äventyr till Stockholm med hjälp av väderstrecksupplysningarna. Det är den äldre av Sturlasons två texter, Den Särskilda Olovsagan eller Den stora Sagan om Olof  den Helige.
_ Den kursiva texten återger den äldre s.k. Legendariska sagan
_ ***  anger kommentarer  vanlig stil

 
Konung Olaf höll sedan österut framför Svitjod, lade in i Lagen och härjade å båda landen.  Han for ända upp till Sigtuna och låg vid Fornsigtuna. Svearna säga,  att där ligga ännu de stenhögar, som Olaf lät uppföra under sina bryggändar.
(15) …Olaf höll med sitt följe in från Karlsåarna (Karlsár),(ev. Karlsöarna utanför Gotland?) till dess han kom öster ut (obs. han seglade österut på havsviken som idag är sjön Mälaren) till Svithiod, och hade då många skepp och for, tills han kom med folket till ett vattendrag, som heter Skarfven (Skarfr, obs. samma namn i vår tid!)  Detta ligger inne i Svithiod och är ett öfvermåttan stort vatten - en smal fjärd utåt (Stocksunda = Stäketsundet), men kretsformigt inåt landet – och  ligga här bebyggda trakter på alla sidor invid vattnet.
Länk till rekonstruerad karta.
Där låg Olaf under sommaren och gjorde härnadståg därifrån mot Svearna och drap en stor mängd människor och ödde de härad som lågo närmast både på människor och gods och tog från dem det största krigsbyte och var icke Olaf blödig
utan visste var han skulle göra väldig härnad, ty Olaf var icke utan sak mot Svearne, hvarföre han for mycket hårdt fram mot dem för Sigrid Storrådas skull. Men Olaf Svenske, som rådde öfver Svithiod, när detta skedde, var hennes son.

***
_Underförstått - utanför Svitjod finns inte bebodda trakter, endast fiskarbefolkning som vistades där under fisketiderna. Man bodde inne i landet bakom sitt skyddsvärn vid mynningen ut mot havet.
_ Av sagan framgår att Svitjod är landet ovanför Lagens utlopp till havet. Om humanistisk forskningen accepterar att vi har haft en landhöjning och att det inte var förrän under 1200-talet som man började inse att vi höll på att få en stor insjö, så blir slutsatsen den att Olavs utbrytning skedde vid Stäksundet. Då kanske man bör undersöka vad sagorna har att säga om storleken på Svitjod. Stocksunda beskrivs ju som inloppet till Svitjod. En undersökning av sagornas beskrivning av Svitjods omfattning borde kanske göras. Jag har inget svar att ge. Men nog skulle väl landet kring Uppsala kunna ses som ett ursprungligt Svitjod.

_”österut” är dunkelt. Om Olav seglat österut bör han ha gått vägen via nuvarande Södertälje kanal för att komma till Svitjod. Detta vägval betyder att man varit tvungen att dra båtarna, en vardaglig situation på den tiden. Det var den okända landhöjningen som låg bakom uppgiften om att Birkaborna blockerat Södertäljesundet för att göra det svårt för sjörövare att snabbt komma i denna del av havsviken enligt Adam av Bremen. Se Olaus Magnus karta där blockeringen markerats med flera öar i ett mycket brett sund. Sundet vid nuvarande Stockholm blev en lång omväg. Det är ritat som ett smalt sund. Det användes naturligtvis vid den fortsatta färden till Ryssland.
Se artiklarna om tolkningen av gamla kartor

     Vid en färd mellan Ryssland och Svitjod beskriven i Ynglingasagan är originalordet för väderstreck så diffust att en forskare lämnar översättningen ”västerut” medan en annan säger ”på vägen österifrån”, vilket ju är samma sak.. Ännu idag betyder exempelvis västlig vind inte att den blåser mot väster, utan att den kommer från väster! Tala om vansklighet vid tolkning av gamla
skrifter.
_ Uttrycket ”ett övermåttan stort vatten” har naturligtvis använts som huvudargument av dem som vill avfärda den äldre sagan, som preciserar händelsen till Skarvens utlopp i havet.  Här kan Snorre ha påverkats av samtalen i Västergötland, då han fått veta att farvattnen i Svitjodområdet  bestod av en ofantligt stor skärgård. Han har rimligtvis inte kunnat skilja farvattnen åt utan sammanfattningsvis använt uttrycket ”övermåttan”, när det berättats för honom om den stora övärld, i vilken Lagen/Skarven var en  del. Däremot stämmer  orden ”kretsformigt inåt landet” mycket väl med verkligheten  i den del av skärgården där Fornsigtuna är enda orten som han namnger och där han kan ha fått sitt stora krigsbyte

Om hösten sporde Olaf  Haraldson, att Sveakonungen Olof drog samman en stor här,
Olaf Svenske ärnar nu angripa sin namne Olaf, då vintern började och is lade sig på vattnet.
 
samt att han lagt jernkedjor för Stocksund och satt folk der att vaka. Sveakonungen trodde, att konung Olaf skulle där tvingas avbida kölden, och tycktes honom Olaf Haraldson här föga värd, ty han hade icke mycket folk.
Då fattade Olaf  Haraldsson det rådet, att han lät fälla en stor skog och lät föra den ut på isen och upplägga bål rundt omkring skeppen på isen. Men när isen låg starkast på vintern, då lät Olaf lägga eld i och uppbränna bålen och sedan bryta upp isen med stora träd, och var isen aldrig så stark under vintern, att det icke var upptinadt omkring skeppen. Och var han där under vintern och hade ej mer än 3 skepp, ty han hade sändt bort en del af sin här på hösten. Där låg Olaf den vintern med sitt folk, och Svearne togo honom icke tillfånga, såsom de tänkte. Men om våren, då isen var borta från vattnet, då sände Svearne bud till Olaf Svenske, sin konung, att han skulle samla både en stor här och ledung, och säga, att nu månde Olaf Haraldsson icke komma undan, om de vilja bevaka honom.
***   Jernkedjor är omtalade i helt andra sammanhang. Man menar timmerstockar sammanfogade av järnkedjor, på samma sätt vid flottning av timmer på sjöar.
_ Aschaneus (1500-talet) från Aske i Håtuna, berättar om järnkedjor tvärs över Skarven
 
Konung Olaf for då ut till Stocksund, men kom icke ut där; vester om sundet var en kastal och i öster en här.    (enligt isländska originaltexten)
Men så är sagdt, att Olaf Haraldsson ej förr blef det varse, än skeppen vid utloppet lågo så tätt, som de kunde flyta, och utloppet var påladt, såsom sed är i österväg att påla emot ofred. Och det var ej sannolikt, att få skepp skulle komma ut, där icke ens många skulle kunna det. Men ned ifrån landet kom Olaf Svenske med så stor här, att det såg ut på alla stränder uppåt landet, som det vore en skog. Och var Olaf Digre med endast tre skepp där emellan ledungen och landthären, och tycktes Olaf  Haraldssons följeslagare ej lätt att styra undan från den plats, dit de voro komna.
***  Se väderstrecksfrågan på annan plats
 
Då nu konung Olaf sporde, att Sveakonungen var kommen på sina skepp och hade många skepp ute och mycket folk, lät han gräva igenom Agnefit ut till havet.
*** Att han grävde sig ut vid en plats som hette Agnefit är bara känt i Snorres versioner. Han kan ha fått uppgiften om strömt vatten när han mer än 200 år senare besöker Sverige. Han var dock ej Mälarområdet
 
Det föll den tiden mycket regn. I hela Svitjod faller vart rinnande vatten ut i Lagen och från denna går ut till havet allenast en mynning, som är så smal, att mången å är bredare.
En smal fjärd utåt havet
*** OBS Lagen är namnet på det vatten som Olav befinner sig i, dvs uppströms forsen. Ett hav kan inte svämma över för att det kommer mycket vatten från den del av Uppland som ligger uppströms Almarestäket. Lägg märke till landområdet beskrivs som hela Svitjod.
 
Då det regnar mycket och töar faller vattnet så häftigt, att det är fors i Stocksund, och Lagen stiger så mycket upp på landen, att det är stor översvämning.  Så snart graven nådde sjön, lopp vattnet  och strömmen ut.
(Ingenting)
*** OBS endast Snorre talar om en vattengrav
_ Agnefit är en omtalad plats i andra isländska sagor. Se nedan vad som sägs härom 1869 innan  myten  uppkom om nordbornas felaktiga uppfattning av var norr låg.
Men Olaf Svenske, som styrde en så stor här, som där var samlad både till lands och sjös, tänker att den digre mannen då icke skulle komma undan. Men en låg strand, som heter Agnefit, gick fram på ena sidan utmed vattnet, och är det ett långt näs. Där hade Olaf Svenske själf sin fylking till motvärn på landet, och så mycket folk var på alla stränder, att ingenstädes var att vänta, att man kunde komma i land.
(16) Men Olaf Haraldsson var kommen mellan denna stora här ....

Konung Olav lät då alla skeppen lägga styrena ur lag och hissa seglen i topp, det var blåsande vind, de styrde med årorna, skeppen gingo med fart ut över grundet och kommo alla i havet.
Då talade Olaf till sitt folk: tagen alla det råd, som I sen mig. göra. Sedan lät han draga upp seglen i topp, men vinden låg ned emot Agnafit. Och då seglen voro uppdragna på Olafs skepp, styrde han mot Agnefit på Olaf Svenskes fylking; men vinden gick efter Olaf Haraldssons vilja. Men när han kom närmare till land än vån (avsikt, mening, F.A.Dahlgren Ord och talesätt, 1914/1961) var, så att Olaf Svenske tyckte sig hafva den digre mannen och allt hans folk i sin hand, då är sagdt, att Olaf Haraldsson föll på knä och såg i sina händer; men då han så såg i händerna och i det att Olafs skepp kommit till land, då tilldrog sig på ett underbart sätt, att näset sprack sönder framför Olaf Haraldsson och just där Olaf Svenskes fylkingsarm stod, och Olaf Haraldsson seglade där med tre skepp igenom näset och ut till hafs med en mycket frejdad färd, såsom det går för alla dem, som Gud ger styrka.
***Agnefit ligger i detta fall antingen på Stäksön norr om Ryssgraven eller söder om Ryssgraven vid Mälarstranden i södra Kungsängen.
_ Beträffande beskrivningen ”gick med fart ut över grundet”: se nedanstående kommentar.
_ Beträffande beskrivningen ”då tilldrog sig på ett underbart sätt, att näset sprack sönder”, så kan det förklaras med att svenskarna, som varit så dåliga på att försvara denna led, vilken normalt inte var vattenförande för 1000 år sedan, har ursäktat sig med att något övernaturligt hänt. I själva verket var det vardagsmat för vikingar att dra sina båtar över näs av olika slag. Vid extra högvatten vid Ryssgraven kan dragsträckan inte har varit längre än ett 50-tal meter.
_ OBS det här omtalade näset (nes på isländska) har givit kyrka och socken sitt ursprungliga namn Näs (Nääs)
_ Naturligtvis har den äldre sagans syftning på något övernaturligt använts som ett mycket starkt argument mot dess placering vid Stäket och således talat till fördel för Norrström/Stockholm och grävningen ut vid Slussen. Det var långt före arkeologiska undersökningarna vid Helgeandsholmen som det stod klart att någon grävning inte varit nödvändig där, eftersom man hade klart för sig att det var öppet vatten där. Med tanke på de många upplysningarna om kraftiga översvämningar genom tiderna är det emellertid lika naturligt att förklara Olaf Haraldssons flykt med ovanligt stort vattenflöde våren 1008 i kombination med traditionell släpning av båtarna över näset.
 
Svearna foro då till Olaf Sveakonung och sade honom att Olaf digre var kommen ut på havet, och de som skulle vakta att Olaf icke komme ut, fingo mycket åtal. Man har sedan kallat detta utlopp Konungssund; man kan icke fara med storskepp därigenom annat än när vattnen äro stridast.
Men Olaf Svenske var kvar och hade icke Olaf Haraldsson i sina händer;

*** Enligt den här förklaringen är det således vid
Ryssgraven som Olaf flyr ut på havet. Här är det anledning att erinra om de många höga vattenstånden i Stäksundet, särskilt 1839 då nivåskillnaden ovanför och nedanför var 1,2 meter och 1780 då färjan av blåst och isgång slets loss och gick till sjöss ”trots ny  5 tums tross”. I beskrivningen av ångbåtstrafiken sägs att det alltid var mycket strömt på vårarna. Den första ångbåten med skruv (propeller) tog fyra dagar på sig att passera Stäksundet.
     Efter 1839 rensades den gamla bäckfåran som enligt en karta från 1701 varit försedd med en liten bro. Bottnen, som låg ovanför den normala vattennivån, stensattes för att hindra igenväxning och ny kanal för överloppsvatten byggdes innanför brofästet
på Stäketholmen. När vi på 1970-talet anlitade ångfartyget Mariefred för en rundtur runt kommunen tvingades vi ha reservplats vid Stäket för ett eventuellt alltför kraftigt vattenflöde när passagerarna skulle lämna båten.
 
Somlige säga,  att Svearna vordo varse, att Olafs män hade gräft genom näset och vattnet föll ut, och att de då  kommo dit med hären, för att hindra Olav från att komma ut, men att vattnet grof ut å båda sidor, så att strandbackarna rasade med folket och månge omkommo. Men Svearna tala däremot och säga det vara lögn, att några där förfarits.
 
snarare gick det honom emot, att mycket af hans folk sjönk ned; då näset remnade framför Olaf, och sjön lopp upp under dem, så att en stor mängd människor förgicks för Olaf Svenske. Men det kallas sedan Konungssund, och far man sedan dess med skepp genom sundet. Och Olaf Svenske kunde länge efteråt ej höra, att det kallades Konungssund, utan ville han låta kalla det den digre mannens sund
*** Hans Hildebrand, som på 1860-talet grundligt studerat ämnet, lägger stor vikt vid att Snorre flera gånger hänvisar till vad ”Svearna säger”. Det är antagligen därför som Snorre lägger till denna passus, som kan tolkas som att svearna ännu 200 år efter händelsen har velat bortförklara sitt dåliga försvar av bygden.
      Ända sedan mina första artiklar i det här ämnet har jag berättat om forskare som framhållit att händelsen mycket väl kan ha utspelat sig vid Stäket. Allra tydligast kom det till uttryck i den generation som ännu inte kunde stödja sig landhöjning utan ”bara” på texter och sunt förnuft. Den ovan nämnde Hans Hildebrand, riksantikvarie och internationellt erkänd forskare framhåller särskilt Almarestäket som den rätta platsen. Han gör det på två ställen i  2-bandsverket Konungaboken (1869), både i kapitlet Konungabokens Geografi och i en fotnot till Olav den Heliges saga.. Han skriver:
1/ ”Steksundet, af Snorre oriktigt kalladt Stocksund, med Agnefit och Konungssund, icke vid det nuvarande Stockholm, utan vid Skarfvens utlopp i Mälaren”.
2/ Fotnoten s.7: Legendariska sagan låter härnaden i Svitjod inträffa mycket senare. Hon nämner icke Lagen  (Mälaren), utan Skarfven, viken utanför Sigtuna. Man torde kunna med visshet antaga, att Stocksund är en förvexling  med Steksund (Stäksund)  och att händelsen passerat vid norra Stäket, der utloppet är smalt, vårfloden ännu besvärlig och der för öfrigt  finnes vid sidan af den n.v. farleden en annan kortare, igenvallad. Det synes som om Agnefit skulle hafva legat der uppe, och icke på det nuvarande Stockholms plats; det nordligare läget har ock största sannolikheten för sig. Det är bibliotekarien Styffe som först fästat uppmärksamhet vid detta.