”Märkesåret 1809”  -  ”Det glömda året”
Revolution – Krig - Kungen avsatt – Ny Regeringsform
 
En revolutionsarmé håller högkvarter i Kungsängen under några dagar
Riktlinjerna för en ny regeringsform läggs fram av revolutionsledaren
Vad hände egentligen? - Lokalt i Upplands-Bro och på riksplanet?
Några synpunkter på händelserna 1809
Vad hände egentligen vid undertecknandet av regeringsformen?
(ersätter tidigare versioner som du kan finna här)
Rev./tillägg 2009-04-20; 05-09; 06-25; 08-19;
 
  Till UKF:s Startsida                                av Börje Sandén                     Till artiklar om 1809 
”Märkesåret 1809”
Finland och Sverige har gemensamt kommit överens om att inte använda ordet jubileumsår när man högtidlighåller att det är 200 år sedan Finland skildes från Sverige. Vår utrikesminister Carl Bildt har vid möte med ansvariga i Finland diskuterat våra länders gemensamma minnen under samlingsnamnet ”Märkesåret 1809”. 
     Regeringsprojektet med samma namn har en egen hemsida med många upplysningar om relationerna mellan våra länder. Där finns också ett mycket stort antal aktiviteter och kulturella arrangemang i de bägge länderna kring 1809. Men mycket av det som lyfts fram gör att man kanske borde ha kallat projektet för Märkesåret 2009 i stället.  Här kan du läsa mer om regeringsprojektet .
     Lokalhistoriskt är 1809 intressant eftersom en fullt stridsutrustad revolutionsarmé hade sitt högkvarter i Kungsängen i nästan fem dygn under ett kritiskt skede inför den kommande statsvälvningen. Särskilt intressant är att det inte bara var militära order som utfärdades från Tibble gästgivargård utan också den uppmärksammade Tibble-Promemorian med radikala förslag för den kommande regeringens sammansättning  och utformningen av en ny regeringsform.
     Lokalhistoriskt är det också intressant att ta del av det som hände Samuel af Ugglas, vid tidpunkten Upplands-Brobo sedan 9 år tillbaka. Han var vid revolutionen den avsatte kungens närmaste förtrogna.

Lokala aktiviteter kopplade till Märkesåret 1809
Tillsammans med Bro-Lossa hembygdsförening och finska föreningen Kaleva medverkar UKF i 
1) Bussutflykt till Savolax och Karelen i Upplands-Bro sönd 16 aug kl 10 - ca 13
2) Föredrag  Vad hände i Finland och Sverige Märkesåret 1809? tisd 8 sept kl 19.
    hembygdsgården Klint. Se annonser i lokalpressen och hemsidan
Tillsamans med Upplands-Bro kommun
3) Kulturhusens Dag: Tema Sverige-Finland, en delad historia
    Bussutflykt till Savolax och Karelen i Upplands-Bro sönd 13 sept kl 10 - ca 13

Vad hände Märkesåret 1809
- en orientering från Utrikesdepartementet
- med lokalhistoriskt betingade kommentarer i  mitten av augusti 2009
 
”Det glömda året”
1809 har vi alltid lyft fram i historien. Det är ju bl.a. för att vår Nationaldag firas med anledning av det som hände 6 juni 1809. Ändå valde Svenska Akademins sekreterare Horace Engdahl benämningen ”Det glömda året” i sitt tal vid Riksdagens öppnande. Han tänkte naturligtvis på att så få svenskar vet att vårt land just detta år stod mitt i sin värsta kris någonsin, både utrikespolitiskt och inrikespolitiskt, en kris som märkligt nog slutade lyckligt med en ny regeringsform som skulle göra slut på det kungliga enväldet.
…..Har svensk historieundervisningen missat att samtidigt som revolutionsarmén efter nio dagars marsch vilar sig och har sitt högkvarter i Kungsängen, så driver en rysk trupp en svensk armé över isen från Åland till Grisslehamn och senare går en annan rysk trupp på isen över Bottenviken in i Sverige?
…..Det är troligtvis detta som Engdahl tänker på när han talar om ”kollektiv minnesförlust” hos svenskarna. Han säger att 1809 var en ödesstund för vårt land. Aldrig har Sverige varit så nära att försvinna från kartan som den gången.
 
Läs  Hela talet   
    
Här ett intressant uttalande av en svensk ambassadör 1809 med anledning av Engdahls påstående.
Dagen före kungens arrestering har Hertig Carl, bror till Gustav III, bjudit in gäster till supé på slottet. Vid den tidpunkten har väldigt många utom kungen förstått att något är på gång. Denna dag är inte bara Finland i ryssarnas händer även Åland är intaget. Inom ett par dagar väntas de invadera Uppland. Rykten om ryska tsarens och Napoleons planer för Sveriges utraderande från kartan cirkulerar.
     Fredrik Samuel Silfverstolpe, fram till 1807 svensk minister i S:t Petersburg, är en av de inbjudna till slottet, där hertigen tar honom avsides och frågar vart detta skall ta vägen. ’Det är här ju oerhört i Sveriges historia’, säger hertigen. Han får svaret från Silfverstolpe att Sverige i dag är olyckligare än framfarna tiders historia kan fatta. Gud vet hur det skall sluta, ingen kan förutsäga det.

Kortfattad berättelse om hur den olyckliga situationen  uppkommit.
Man brukar framhålla att det var kung Gustav IV Adolfs politik gentemot Napoleons framfart i Europa som försatte Sverige i svår knipa. Den senare hade lagt större delen av Europas stater under sitt välde. För att kunna rå på Storbritannien befalldes alla länder att stänga sina hamnar för brittiska fartyg och upphöra med all handel med Storbritannien för att på så sätt betvinga landet.
     Sveriges största handelspartner var England. Därför vägrade Gustav IV Adolf att lyda Napoleon. Denne var vid tillfället allierad med Ryssland. Napoleon och ryska tsaren lade upp en plan som skulle knäcka Sveriges motstånd. Ryssland skulle få ta Finland och delar av Sverige om tsaren så önskade. Norge, som tillhörde Danmark vid denna tid, skulle anfalla från väster medan Danmark tillsammans med Frankrike under befäl av en marskalk Bernadotte skulle anfalla från söder.
     Det hade sipprat ut uppgifter efter Napoleons och tsarens möte i den tidigare svenska staden Erfurt att gränsen mellan Ryssland och Danmark skulle dras vid Motala ström, Stockholm skulle då bli huvudstad i ”Västra Ryssland”. Dessa rykten var en av orsakerna till att kungen måste avsättas. Att vi idag i allmänhet inte känner till dessa rykten beror naturligtvis på att ett lands historieskrivning inte gärna vill vidarebefordra förnedrande historia till eftervärlden.
     Det blev bara Ryssland som anföll oss. Napoleon hade stött på motstånd och måste använda sina stridskrafter på annat håll. Dessutom hade den franske marskalken Bernadotte vid sin rekognosering funnit att det skulle bli svårt att genomföra Napoleons stora anfallsplan mot Sverige.
 
Georg Adlersparre och Västra arméns ingripande i händelserna
Vid detta tillfälle hade Georg Adlersparre, den blivande revolutionsledaren, utsetts till befälhavare för en del av Västra armén, som i Värmland skulle stoppa norrmännens angrepp. Han förhandlade med befälhavaren för den norska styrkan och fick ett löfte att den inte skulle gå in i Sverige, medan Adlersparre tog en del av sina soldater med sig för att avsätta kungen. Det hör till saken att den norske befälhavaren var en dansk prins som Adlersparre ville göra till ny tronföljare, när revolutionen var genomförd. Denne skulle i sin tur ha lovat att om det kom anfallsorder från Napoleon skulle han skicka bud till Adlersparre så att han skulle kunna hinna tillbaka innan anfallet började. Det här låter ju som intrigen i någon operett, men faktum är forskarna har sett allvarligt på Adlersparres farliga tilltag att lämna sin post i Värmland.
      Adlersparre kunde sedan driva saken så att den danske prinsen verkligen blev vald till tronföljare. Men han avled något år senare, varvid marskalken Bernadotte blev vald till tronföljare och så småningom kung Carl XIV Johan.
 
Vad hände vid arméns högkvarter på Tibble gästgivargård i Kungsängen?
År 1809 var officerare, soldater och ett antal höga tjänstemän i staten övertygade om att enda lösningen på den svåra kris som landet befann sig i, var att avsätta den enväldige kung Gustav IV Adolf. Dennes agerande, när han blivit övertygad om att Västra armén verkligen var på väg för att avsätta honom, gjorde att kungen arresterades i en närmast improviserad aktion ledd av krigshjälten från kriget Adlercreutz och den grupp i Stockholm som misslyckats en månad tidigare. Detta medförde flera dagars uppehåll i marschen, varvid högkvarteret kom att ligga vid Tibble gästgivargård under den tiden.
     Denna gång var det således inte demonstranter som samlats i Kungsängen, som det var 1743 vid det s.k. Dalupproret. Nu var det verkliga revolutionärer.
     Och även denna gång författas skrivelser i Tibble, skrivelser som har betydelse för historiens gång, både militära order och politiska inlagor. Från 18 till 22 mars, kommer och far kurirer innan Adlersparre tidigt på morgonen den 22 mars ger sig iväg till Stockholm och gör ett triumftågsliknande intåg på en vit häst i spetsen för sin armé.
     Den grupp som arresterat kungen var främst intresserad av att få en ny duglig krigsledare. Den hade inte ambitionen att skapa en ny regeringsform för en bättre framtid i landet. Revolutionsarméns ledare däremot var främst ute efter en ny regeringsform.
     När kungen arresterats ansåg Adlercreutz att Västra armén inte längre hade någon mission att fylla. Militären Adlercreutz hade plötsligt också blivit politisk ledare och i den dubbla egenskapen gav han order om att Adlersparre skulle avbryta sin marsch och infinna sig själv i Stockholm.
     Nu blev situationen i landet allvarlig på ännu ett sätt. Adlersparre hade i sin proklamation sagt att arméns främsta uppgift var att se till att riksdagen kunde samlas i trygghet för att besluta om det nya styrelsesätt som så många önskade. Kungen hade bara kallat riksdagen till sammanträde en gång, år 1800, och den gången hade Adlersparre och kretsen kring honom klart visat sin oppositionella inställning. Hans närmaste medarbetare bl.a. Hans Hiärta (Järta)och Per Adolph Tham (Tamm) hade inte bara avsagt sig riksdagsmannaskapet utan också adelskapet, vilket de visade genom att ändra stavningen av sina namn.
     För Adlersparre själv var situationen farlig så länge den avsatta kungens regering hade makten. Det första han gjorde i Tibble var att förklara att han tänkte ta hela armén med sig till Stockholm. I ungefär likalydande brev till Adlercreutz och t.f. regenten hertig Carl säger han följande:
”Så länge de forna konseljledamöterna äro i affärerna, så länge uppenbara fiender till den timade förändringen äga frihet att verka, så länge polisen är i samma händer som förut, anse vi oss endast av vår täta, orubbliga förening äga personlig säkerhet”
     Det är särskilt kungens mest personliga rådgivare Samuel af Ugglas, tillika chef för hemliga polisen som han vill få bort, vilket han efter inmarschen lyckades med. af Ugglas bebodde Almarestäket vid tidpunkten
     Det var  under dessa dagar som Adlersparre också skrev en promemoria som delvis är ett komplement till hans förslag till regeringsform. Den går i historieskrivningen under namnet Tibble-promemorian. Men mer om detta längre fram.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
  Läs    Hur Svenska folket informeras om arrestering av kungen och Västra arméns
           revolution    Post och inrikes tidning 15 mars 1809
Läs     Adlersparres Proklamation till svenska folket, Carlstad  7 mars 1809
Läs     Adlersparres Tal till soldaterna 7 mars 1809

Läs     Hovjägmästare Greiffs berättelse om konungens gripande 13 mars 1809
Läs     Hertig Carls proklamation 13 mars, samma dag som kungen arresteras
Läs     Aktuella kungörelser 1808 -  avsedda för uppläsning i kyrkorna
Läs     Aktuella kungörelser 1809 -  avsedda för uppläsning i kyrkorna
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Året 1809 är ett viktigt år i både Sveriges och Finlands historia
_  för Finland började marschen mot ett självständigt rike under Rysslands beskydd
_  för Sverige var 1809 det år då vi stod inför hotet att i stället utplånas från kartan
_  för Sverige blev 1809 året då vi fick en ny grundlag som satte punkt för kungligt envälde
 
1809 års Regeringsform
Att en ny grundlag kom till stånd 1809 har faktiskt med vår relation till Finland att göra, eftersom det var Sveriges dåliga försvar av Finland, som till slut utlöste den länge väntade revolutionen mot det kungliga enväldet.
     Revolutionsledaren Georg Adlersparre och kretsen kring honom hade redan 1796 funderingar om hur man skulle kunna få slut på det kungliga enväldet. När det således var samma man som kom att sitta hos oss på Gästgivargården, och i den s.k. Tibble-promemorian ytterligare bearbeta sina planer för den fortsatta revolutionen, så var det lokahistoriskt intressant att närmare studera tillkomsten av vår nya grundlag. Detta enligt tesen ”rikshistoria blir intressantare om den kopplas till lokala förhållanden”. Ett studium som dessutom  skulle ge ett helt oväntat resultat.
     Vid denna tidpunkt är Georg Adlersparre för många medborgare inte vilken officer som helst. Han har i sin civila verksamhet under mer än tio år verkat för att landet behöver en ny författning genom att ge ut skrifter av olika slag, bl.a. ett förslag till ny regeringsform. Han var en av de ledande oppositionsmännen vid den enda riksdag som kungen sammankallat år 1800, där han i protest avsade sig riksdagsmannaskapet. Han var inte lika radikal som några av vännerna som även avsade sig adelskapet. Därför kunde han även i fortsättningen verka som politiker, särskilt efter revolutionen.
     Oppositionen mot kungen var mycket utbredd i såväl armén och flottan som bland höga ämbetsmän i statens tjänst. När såväl arresteringsförsök som attentatsförsök mot konungens liv misslyckats blev Adlersparre till slut den naturliga ledaren för det som skulle bli den avgörande aktionen för att avsätta kungen.
     Eftersom Adlersparre utsetts till ledare för en del av Västra armén med förläggning i Värmland tog det tid att först mobilisera villiga ”revolutionärer” och sedan marschera till Stockholm med en stridsutrustad armé. Därför tvingades oppositionsgruppen  i Stockholm att den 13 mars arrestera kungen, när denne sent omsider förstod hotet och tänkte begära hjälp av den södra armén. Västra armen gjorde då halt med trupperna utspridda längs vägen mellan Kungsängen och Barkarby.
     Revolutionen för Adlersparres del gick in i ett avgörande skede under hans dagar i vår kommun. För den som granskar lokalhistorien och söker efter samband med rikshistorien är vår bygd i detta fall en utmärkt plattform.
 
Vilka idéer låg till grund för den blivande regeringsformen.
Frågan har varit föremål för mycket olika uppfattningar hos forskarna. I början fick Adlersparre stor uppmärksamhet, inte bara publikt på det sätt som manifestationerna tog sig uttryck i, när han red i Stockholm på en vit springare, som ställts till hans förfogande.
     När han som medlem i regeringen inte fick igenom sina visioner av en modern författning, liknande den i England, tröttnade han på politiken. Han vill också visa att han inte engagerat sig i revolutionen för att den vägen vinna ära, rikedom och berömmelse, något som han i början anklagats för. Han åtog sig ett landshövdingeuppdrag, men återgick så småningom till ett omfattande skriftställarskap. Belysande för hans inställning till det farofyllda att göra revolution är hans yttrande till sin nyblivna fästmö när han började marschen. Han ville anhålla om hennes hand hos fadern såvida han inte kom tillbaka till Värmland ett huvud kortare. De levde sedan länge i lyckligt äktenskap. Han steg i de adliga graderna så att hans unga hustru snart var grevinna och han själv titulerades Excellens.
     Jag misstänker att dessa utmärkelser var ett sätt att tysta en alltför radikal revolutionsman. Revolutionen togs ju delvis över av dem som fanns i Adlercreutz' falang och som helst bara hade velat få en bättre kung - ingen helt ny grundlag. Det fanns natuligtvis skilda uppfattningar  bland de olika revolutionära konsellationerna - precis som vi ser runtom i världen idag. Men det ligger utanför  det lokalhistoriskt intressanta.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Några av paragraferna i Adlersparres Project till ny Regeringsform.
I.
Lagen skall skydda alla medborgare lika. Den måste freda oss för all godtycklig behandling.
II
Lagen måste försäkra medborgaren vid lika rättigheter, till alla förmåner och embeten i staten.
V.
Det är en sanning, redan medgifven af hvarje tänkande, att ståndsåtskillnaden är ett påfund från aflägsna tidehvarf, och ej mera är lämpligt i det vi nu lefva. Alla tiders historia visar oss, att i alla stater denna åtskillnad alstrat de olyckligaste följder. Å ena sidan ett förolämpande högmod, förtryck och privile­gier-- å andra sidan afund och hämnd.
VI.
Medborgares gemensamma väl fordrar ett redligt förvaltande af statens medel - det vill säga de skatter, dem medborgare, oftast med den största uppoffring, utgifva till statens behof. I följd af denna sats är gifvet: att all möjlig besparing måste iakttagas. Alla öfverflödiga embeten indragas och tjenstemännens antal bestämmas till de blott nyttiga. All lysande re­presentation är en chimère — den betungar staten, utan att till det minsta gagna den.
XX.
Det är af yttersta vigt, att folklärarne, i sådan egenskap uppfylla sin bestämmelse; att desse bilda menniskorna till sedlighet, och att deras åtgärd ej stadnar vid blotta ceremonier, - utan förnuft
- utan syftemål.
XXI.
Lagstiftarne måste derföre stadga något i afseende på ungdomens moraliska danande; och folkläraren förpligtas, att bilda nationen — säga och utveckla sättet huru man skall blifva god medborgare och ädel menniska.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs   Hela Adlersparres: Påbörjadt men ofulländadt Project till ny Regeringsform 
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tibble-Promemorian
Under uppehållet vid Tibble gästgivargård skärpte Adlersparre kravet på sammansättningen av en framtida regering. I den s.k. ”Tibble-Promemorian”  framhåller han bl.a.
att även icke adliga personer skall få säte vid konungens rådsbord.
2 präster, 2 borgare och 2 bönder.
Det kravet var alltför tidigt formulerat. Det skulle dröja till början av 1900-talet innan en bonde fick säte i regeringen.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs    Hela Tibble-Promemorian finns under denna länk
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs    urval  av Adlersparres korrespondens vid Tibble Gästgivargård
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Problem vid undertecknandet av 1809 års regeringsform den 6 juni.
Inför undertecknandet av regeringsformen inträffade något märkligt. Bondeståndet förbjöd sin talman att underteckna dokumentet med hänvisning till att den för bondeståndet viktiga § 114 inte fått en utformning som de kunde godkänna.
     I det utskott – konstitutionsutskottet-KU – som tillsattes för att formulera texten till regeringsformen hade bönderna i den anda som Adlersparre förespeglat krävt att all jord skulle lika beskattas, liksom också utgifter och skatter för försvaret.
     Bondeståndet ansåg sig inte kunna lita på framtida löften om borttagande av de olika ståndsprivilegierna, vilket var ett av huvudsyftena för dem som engagerat sig i revolutionen.
I klartext innebär privilegier ofta att någon eller några beviljas ekonomiska fördelar. De stora skatteinkomsterna för staten kom på den tiden från dem som innehade jord. De stora jordägarna var adeln och bönderna.Det var framförallt adelns och kyrkans jordägande som på olika sätt hade fått sin skatt reducerad.
     Det skulle dröja tre veckor innan bondeståndets godkännande sattes på pränt dessutom under synnerligen uppseendeväckande former!  Detta betyder rent faktiskt att grundlagen inte blev antagen förrän den 27 juni (i midsommarveckan!), bekräftat av väl insatta forskare under 200 år men som av någon anledning inte inte framhållets i allmänna historieböcker.
     Har det nu så stor betydelse om det reella beslutet togs den 6 juni eller den 27?
Om man är intresserad av vad som ligger bakom den allvarligaste konstitutionella krisen i riksdagens historia, så är det ju intressant att få veta vad som egentligen hände. Varför dröjde undertecknandet så länge. Hur gick det till när det väl kom till stånd?  Se kommentarerna längre ned.

Här visas regeringsformens
avslutande ord med vederbörliga underskrifter
"Till yttermera visso hafve vi detta med våra namns underskrifvande och våra insegels undertryckande velat bestyrka, stadfästa och bekräfta, som skedde i Stockholm den sjätte dagen i junii månad år efter Kristi börd ett tusende åtta hundrade och på det nionde


På ridderskapets och adelns vägnar:
M. ANKARSVÄRD


På prästeståndets vägnar:
JAC. AX. LINDBLOM

På borgareståndets vägnar:
H. N. SCHWAN

På bondeståndets vägnar:
LARS OLSSON

Detta allt, som föreskrivet står, vele vi ej allenast sjelfve för orygglig grundlag antaga: utan bjude och befalle jämväl i nåder, att alla de, som oss och våre efterträdare, samt riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äro, böra denna regeringsform erkänna, iakttaga, efterlefva och hörsamma. Till yttermera visso hafve vi detta med egen hand underskrifvit och bekräftat, samt vårt Kongl. insegel låtit veterligen hänga här nedan före, som skedde, i vår residensstad Stockholm, den sjätte dagen i junii månad, året efter vår Herres och Frälsare Jesu Christi börd det ett tusende åtta hundrade och på det nionde.    
                                                             CARL  (L.S)"

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs   Den fullbordade grundlagen / regeringsformen daterad 6 juni 1809
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentar till det händelseförlopp som lett till att ovan visade underskrift vunnit laga kraft trots saknaden av bondeståndets underskrift den 6 juni.

1)  När konstitutionsutskottet började sitt arbete skulle det lägga fram ett enigt förslag som i sin helhet kunde godkännas av riksdagen. Om så icke kunde ske skulle allt förbliva enligt den tidigare regeringsformen. Det vill säga enväldet skulle finnas kvar. Det krävdes ett undertecknande av alla fyra talmännen.
     I Riksdagens handlingar för 6 juni 1809 erkänns att bondeståndet inte skrivit under beslutet, samt att det antog förslaget till ny regeringsform endast under förbehåll att den synnerligen omstridda § 114 skulle utgå ur författningen.  Paragrafen om att ståndsprivilegierna skulle kvarstå och kunna ändras endast om alla fyra stånden var överens.Eftersom de tre andra stånden antagit den i sin helhet ”ansågs bondeståndets förbehåll ej hindra dess erkännande som rikets grundlag”.(citat ur handlingen).  
    
Vi ser här att de  långvariga diskussionerna kring privilegiefrågan (§ 114) i det officiella uttalandet bagatelliserats så effektivt att saknaden av underskrift förvandlas till fullbordat beslut. Om man inte tar del av de många turerna i saken, så framstår tillkomsten av vår berömda regeringsform i riksdagens egen skrivningen som en tämligen okomplicerad historia: en saknad undersskrift  kunde avfärdas i en bisats.  Nu levande svenskar har troligen svårt att fatta vidden och innebörden av dåtidens privilegier. Men som jag  skrivit här ovan var den orättvisa beskattningen en realitet för samtidens människor. De jordägande bönderna, representerade av Bondetståndet i riksdagen, var mer beskattade än adeln i förhållande till sitt markinnehav. Frågan var av mycket stor vikt för bönderna, vilket framgår av nedanstående beskrivning.
     Att en underskrift ändå hade ansetts synnerligen viktig framgår av det faktum att man trots 3 veckors övertalningsförsök - efter det s.k godkännandet! - inte lyckades förmå bondeståndet att frivilligt skriva under regeringsformen. Det skulle komma att lyckas först sedan man använt en metod som gick stick i stäv med den regeringsform som man ansett sig ha genomfört på lagligt sätt.
      Många historiker har under de 200 åren analyserat händelseförloppet. Åtskilliga -  inte minst en av de senaste i en avhandling från 2006 -  redogör utförligt för tvisteämnet. Man har framhållit att frågan diskuteras av den politiskt intresserade allmänheten både innan revolutionen, under den provisoriska regeringens tid, åtskilliga gånger i det särskillt tillsatta konstitutionsutskottet och inte minst i riksdagen under de tre veckorna efter godkännandet. Likväl landar frågan till slut i en bisats. 

2/  Varför dröjde bondeståndets undertecknande i tre veckor, trots ideliga övertalningsförsök från riksdagens övriga stånd? Vilka argument  var det som slutligen fick bönderna att backa från sin fasta övertygelse i frågan?
     Vändpunkten i frågan kom den 27 juni, två dagar före kröningen av kung Carl XIII, som med bondeståndets gillande valts till kung den 6 juni. Bönderna hade samlats på sin vanliga mötesplats, när de plötsligt fick kallelse att infinna sig på slottet hos kungen. Där höll konungen ömsevis förmaningstal och strafftal över bondeståndets ovilja att i landets svåra situation inte bry sig om fäderneslandets bästa och skriva under regeringsformen. Landet var ju ännu i krig med Ryssland och fred kunde inte slutas förrän Sverige hade en lagligt tillsatt regering. Talet var till sitt politiska innehåll i stort sätt ett eko av adelns andra försök till övertalning under konstitutionsutskottets handläggning av ärendet.
     Adeln hade nämligen - när man insåg allvaret i bondeståndets ståndpunkt - lanserat ett svepskäl för att få igenom sin egen åsikt i privilegiefrågan, dvs rädda sina egna privilegier, som i det ännu laglösa tillståndet verkligen var i fara. Rädslan för ett ryskt anfall mot Stockholm hade visserligen varit akut under dagarna i mars. Trots det hade den nya regeringen omgående inställt den extra krigsskatt som den avsatte kungen infört.  Inte ens i mars, just när ryssarna drev den svenska armén över isen till Grisslehamn var man särskilt rädd för ryssarna i Stockholm. Hertig Karl höll fest på slottet och Adlercreutz - den berömda generalen från finska kriget, som tog över Adlersparres revolution och fick en ledande ställning  i den  nya regeringen - lät sig väljas in i ett ordenssällskap och var oanträffbar när kungen gick till aktion inför hotet från Västra armén.
      Om det nu var så farligt för landet kunde ju adeln lika gärna ha avstått från att tvinga in § 114 i den nya regeringsformen. Privilegiefrågan var ju inte nödvändigtvis någon fråga för en regeringsform! I själva verket hade ju revolutionen åsidosatt alla tidigare överenskommelser. Man kunde ha följt böndernas måttfulla förslag att successivt  ta bort de gamla privilegierna. Då hade vi sluppit det demokratiskt osympatiska slagord som vidlåder diskussionen. "regeringsformen först - resonemang sedan" 

Men detta sakernas tillstånd den 27 juni skulle bli ännu mer svårhanterlig för eftervärlden, när kungen i sitt tal till bondeståndet kom fram till sin slutpoäng.  För mig förefaller orden inte komma från någon talskrivare med politisk erfarenhet.  Kungen avslutar sitt tal på ett sätt som en erfaren politiker knappast skulle våga säga med tanke på eftervärldens dom. Han kräver vad som "närmast liknar" en öppen votering bland ståndets medlemmar så att de gensträviga skulle skilja sig från sina medbröder och bli kända av konungen och övriga. 

Läs:  Hela konungens tal till Bondeståndet  - med strykningar och tillägg
Läs:  ur Riksdagsprotokollet 27 juni 1809 - där ovanstående är infogat

Med tanke på forskares kommentarer till konungens manuskript får jag intrycket att kungen går utanför sitt skrivna tal. Det var ju många som hörde och såg vad som skedde och berättat därom i brev och dagböcker.  Ett kungligt tal likaväl som ett riksdagsprotokoll är ju inte hela sanningen i en historisk process. De är ju parter i målet och beslut i sådana här sammanhang är i högsta grad resultatet av politiskt betingade överväganden.
      Efter den ännu okrönte konungens tal var saken klar. Ståndet beslöt omedelbart  att skriva under regeringsformen. Det hedrar dem att de gjorde det utan votering. 
      Tydligare kunde de inte inför eftervärlden visa att beslutet varit påtvingat.
      Naturligtvis under förutsättning att det skulle bli känt för kommande generationer att godkännandet av regeringsformen bröt mot samma regeringsforms  § 55 sålunda lydande:
Ej må riksens ständer i konungens öfvervaro öfver något ämne besluta. Andra riksens ständers utskott, än det i föregående § omnämnda, kunna icke inför konungen några öfverläggningar hålla.

"Svårhanterlig för eftervärlden" ?
Av frågans behandling i seriösa skrifter under de allra senaste åren/året framgår att saken fortfarande är  känslig för beskrivning i klartext. Jag nöjer mig för närvarande med några exempel på uttalanden.
     Övertalningen att skriva på skulle ha skett "med lock och pock".
     "Under påtryckningar förmåddes slutligen ståndets talman att skriva under regeringsformen".
     Någon säger att underskriften dröjde några dagar. Dessa "några dagar" (21) är i själva verket lika lång tid som konstitutionsutskottet självt använt för hela sitt förslag till regeringsformens utformning. KU tillsattes 12 maj och lämnade sitt slutbetänkande efter tre veckor den 2 juni. Bondeståndet hade mycket tidigt lagt korten på bordet, vilket medförde att adeln två gånger gick till attack med skrivelser till bondeståndet för att försöka stoppa deras krav att privilegiefrågan skulle utelämnas från den nya grundlagen  Frågan var således definitivt ingen marginell sak.
     Någon säger att  underskriften fördröjdes samtidigt som man nämner den 6 juni. så man kan tro att den fördröjdes fram till detta datum
      Belysande för den vetenskapliga forskningen kring det som hände 27 juni är det som skrevs i saken inför 150-årsminnet 1959. När regeringsformen slutligen erkändes av bondeståndet sägs följande.
"Det myckna ordandet om frivillighet m.m. är en falsk beskrivning av verkligheten, men ytterligare kommentarer skall ej göras. Hela tillställningen kommer i sin rätta belysning, om vad därunder förekom ses mot bakgrunden av förbudet i regeringsformen § 55 för ständerna att "i konungens övervaro (närvaro) över något ämne besluta".
     När vi ser under vilka odemokratiska former som man kom att genomdriva 1809 års regeringsform kan man misstänka att man inte gärna vill koppla samman den med Nationaldagen.  

Av texterna i nedanstående länkar förstår vi att frågan om lika beskattning av jord var mycket viktig för bondeståndet – inte den bagatell som den genom ” skicklig skrivning”  kommit att uppfattas som. Man förstår också vilken knipa ständerna befann sig i, om man betänker att en grundlagsändring tidigare hade  kunnat genomföras om tre av stånden röstade för förslaget. Men den regeringsformen hade man ju avskaffat!

Att det blev en så lång och allvarlig kris i riksdagens hantering av saken beror naturligtvis på den stora vikt som bondeståndet lade på frågan om lika beskattning på bönders och herrgårdars jord. Jordinnehav gav ju de tyngsta skatterna. Gustav Vasa visste vad han gjorde när han drog igång det där med jordeböcker över alla gårdar för att de skulle kunna skattläggas för framtiden.  Borgare och präster kom av naturliga skäl lättare undan.

Vi måste också minnas om att avskaffandet av vissa ståndsprivilegier var en viktig drivkraft bakom den variant av revolutionen som Georg Adlersparre stod för. Denne hade i sitt program en utjämning av ståndsprivilegierna,  när han ställde sig i spetsen för Västra Arméns marsch. Revolutionen fick ett annat ansikte när andra kom att dominera. Och det är som bekant segraren som skriver historien.
     Det skulle dröja länge innan Adlersparres idéer i Tibble-promemorian, som han skrev på gästgivargården i Kungsängen, skulle gå i uppfyllelse. Där ville han ju vid konungens rådsbord se två bönder, två borgare och två präster och inte bara adelsmän.

Länk till Carl Grimbergs redogörelse för händelseförloppet i Svenska folkets underbara öden 1913, del åtta, utgiven 1962 med Alf Åberg som redaktör, sid 290-292.

Länk till Sam. Clasons redogörelse för händelseförloppet  5-27 juni i Sveriges historia till våra dagar, Elfte delen. 1923 s. 110-111.

Länk till Sten Carlssons redogörelse för händelseförloppet 5-27 juni  i  Svensk historia del 2,
4.e upplagan, 1979  sidan 247.