Kommentar till och förtydligande

av den historiska värderingen av minnesstenen vid Kungsängens kyrka
av Börje Sandén
/lokalhistforsk/1502-filer/Betydelsen_1502.htm

      Mer om Minnesstenen

Genom åren har jag många gånger berättat om Minnesstenen som hembygdsföreningen lät resa 1945 vid Kungsängens kyrka. Historien bakom den är betydelsefull långt utöver det rent lokalhistoriska intresset. Men historia är inte så sällan mer komplicerad än vad som framkommer, när den kortfattat berättas som ett turistiskt inslag vid en rundtur i kommunen eller vid ett föredrag i hembygdsföreningen. Eftersom händelsen spelar en roll i vår riksdags historia känns det angeläget att närmare belysa just den sidan av saken. Men håll i minnet att all historieskrivning inte är något annat än skrivarens tolkning av befintliga källor. Även den akademiska historieskrivningen är ett resultat av institutionens samlade åsikter om källorna och den forskarkultur som för tillfället råder. Jag ser historieskrivare som historiegörare!

En beslutande folkmenighet framträder vid Kungsängens kyrka
Det intressanta med mötet på Näs’ äng är inte bara upplysningen att allmogen deltagit tillsammans med andra ofrälse folkgrupper.  Sådana möten hade skett också tidigare. Men man har inga påtagliga vittnesbörd om att den folkliga närvaron också betytt att allmogen deltagit i omröstningar på ett sätt som vi kallar demokratiskt,  att det således handlat om en beslutande folkmenighet.
     En framträdande forskare har lyft fram mötet vid Mora Sten 1319 (då man gjorde upp räkningen med de styrande efter Håtunaleken) men avstått från att kalla det för riksmöte i vår mening även om det då bestämdes att 2 bönder från varje lagsaga skulle deltaga i beslut som gällde extra skatter som kungen ville pålägga folket: ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta”.  
     Allmogens blotta närvaro har naturligtvis påverkat de ”herremän” som sedan röstade om saken. Historikern Herman Schück framhåller i boken ”Riksdagen genom tiderna” 1985, att de folkmöten som hölls 1501-1502 stod  i ”drastisk kontrast” till tidigare möten av detta slag. Det av Sten Sture d.ä. ledda upproret hade inletts 1501 med att han och en grupp herrar avsagt sig sitt trohetslöfte till den danske kungen. Man  hade sedan vid marknadsmöten i Enköping och Uppsala inför allmänheten agiterat för sin sak.

Det fanns en politisk ledstjärna bakom Sturarnas agerande
Ett mycket intressant moment kommer vid denna tid in i sammanhanget. Sturarnas ”mentor” var den politiskt mycket slipade Hemming Gadh. Han hade prövat på olika politiska idéer och kommit fram till att ”folklandsting är ett mäktigt” forum när man vill driva igenom en politisk åsikt. Den som långsiktigt vill regera ett område behöver ha folkligt stöd och besluten bör ske ”samdräkteligen med alla - rika och fattiga - inom dörren och utom”
      Sten Sture hade förvisso kommit till makten med folkligt stöd. Hans regering hade varit så framgångsrik att han nått nästan en konungs position. Minns bara hur han lät sig jämföras med S:t Göran i ryttarstatyn i Stockholms Storkyrka; han hade räddat Sverige från den farliga draken. Han hade emellertid aldrig behövt förlita sig på regelrätt folkomröstning. Det var hans person som gett honom makten. Nu tänkte han pröva Hemming Gadhs recept. 
      Vid Distingen, den stora marknaden i Uppsala 23 januari 1502, hade Sten Sture hoppats på att nå fram till ett enigt beslut tillsammans med ärkebiskopen Ulfsson, som ännu förlitade sig på danske kungen. Ett nytt möte måste utlysas där han för första gången mer formellt ville utnyttja allmogens stöd. Det kom att bli mötet vid Näs’ äng.

Ett samband mellan Näs äng och första riksdagen i Arboga
Ärkebiskopen tvingades i väntan på kungens ställningstagande uppehålla sig i den starka ärkebiskopsborgen Almarestäket eller S:t Eriks slott, som den ibland kallades. Mötesplatsen för de två mäktigaste herrarna blev till slut kyrkan som låg närmast ärkebiskopen residens. Vid detta möte var även allmogen närvarande och man menar att den även blivit kallad till detta möte och att det egentligen var en fortsättning av mötet i Uppsala.
     Av bevarade dokument från mötet framgår det att menigheten deltagit. Ordalydelsen i rimkrönikan är ganska lik den som gällde för mötet i Arboga 1435, som fram till 1935 hade gällt som vår första riksdag. Det var Gottfrid Carlsson som 1935 vid närmare studium av dokumenten funnit  att en skrivare på 1860-talet vid avskriften av ett äldre dokument ändrat ordet 'af' till 'och' och att en annan skrivare infört ett kommatecken så att betydelsen blivit att menigheten i sin helhet skulle ha deltagit vid Arbogamötet.

I själva verket var det vid Näs som ”kopparbergsmän, silverbergsmän och köpstadsmän från menigheten deltagit, ej de jordägande bönderna. Rimkrönikans ordval för mötet vid Näs är ordet ”och”.
     Som vanligt brukar inte källorna från den här tiden var helt tydliga, men av framställningen här ovan kan man se att det var först i början av 1500-talet som man på allvar insåg värdet av folklig uppslutning kring politiska beslut. Man finner också att nästa Sture, Sten Sture d.y,  insett detta mycket tydligt när han i sina två brev  (= offentliga meddelanden) påpekar att ”det som angår alla bör av alla samtyckas”. Den gången är det i samband med det äldsta skriftligt bevarade riksdagsbeslutet, det om rivningen av Almarestäkets slott.
     Det är först med 1500-talet, som riksmöten börjar få karaktär av riksdagar i vår bemärkelse, även om ordet riksdag inte börjar användas förrän ca 50 år senare. I det stora bokverket Sveriges Riksdag från 1930-talet berättar man om: ett större folkmöte vid Näs kyrka i juni 1502. Folkmötet har i historieskrivningen "rönt hedern att räknas som en svensk riksdag" eftersom Sten Sture i sitt öppna brev om tilldragelsen omtalar såsom närvarande - utom riksföreståndaren och ärkebiskopen - även trenne högre prelater och några av borgmästarne och rådet i Stockholm, friborne frälsemän, kopparbergsmän, silverbergsmän och meniga Sveriges allmoge.  Den ovan nämnde Hemming Gadh shrev i ett brev år 1508 att en mäktig folkskara, speciellt från Dalarna deltagit vid mötet i Näs. Dalkarlarna erinrade sig själva ännu år 1517 det ’tal’ som de ’samman hade med Sveriges allmoge på  Näs.

Börje Sandén    2009-02-08
Litteratur.
Sveriges Riksdag. Historisk  och statsvetenskaplig framställning. utgiven enligt beslut  av 1926 års riksdag. Första bandet. VI  Sven Tunberg Riksmöten under Sturarna. Näs sid  161.
Gottfrid Carlsson. Arboga möte 1435. 1935 i  boken Engelbrekt, Sturarna, Gustav Vasa
Herman Schück. Riksdagens framväxt: tiden intill 1611. Ur Riksdagen genom tiderna 1985.
Nils Staf.  Marknad och Möte. 1935.