Bro telefonstation
/lokalhist/Telefonstation.htm

UKF:s Startsida     

Bro telefonstation

Ingegerd Brofalk
När telefonen kom till Bro var växelstationen först inrymd i banvaktsstugan vid mejeriet. Växeln sköttes av de olika familjemedlemmarna Karlsson, som då bodde där. 1908 flyttades växeln till Viktor Jonssons affär och därefter till “Cigarrlådan”, ett fyrkantigt hus, som låg ungefär där “bankhuset” nu ligger (flerfamiljshuset vid Stationsvägen). Där sköttes växeln av sadelmakare Stark tills familjen Pettersson i Dorisborg tog över (låg till höger i backen upp mot prästgården). Samhället var inte större än att alla kände alla. När man skulle åka bort kunde man ringa upp växeln och tala om när man kom åter, eller var en eventuell uppringare kunde nå en. Telefonväxeln automatiserades 1950 och Bro fick riktnumret 0758. För några år sedan skedde en ny förändring, då riktnumret ändrades och vi blev 08-or, vilket inte uppskattades av alla, man ville inte räknas som stockholmare.

Arbetet på Bro telefonstation
Berättat av Ebba Forsberg född Pettersson.
Bro telefonväxelBro telefonväxel automatiserades den 1 januari 1950. Då sköttes sedan många år tillbaka växeln av min familj: pappa John, mamma Olga, min syster Greta och mig själv. Tidigare låg växeln i Cigarrlådan - en äldre byggnad närmare stationen. 1925 byggdes vår villa “Dorisborg” och då förlades växeln dit. Här skötte vår familj arbetet med växeln fram till automatiseringen, då mina föräldrar avtackades, vilket skildrades i lokaltidningen. Sista åren delade min syster Greta och jag på passningen av växeln och mamma tog nätterna. Men det ringde inte så många på nätterna utan mamma fick sova. Man kunde sätta på en klocka så man hörde, om det ringde.
    Det har berättats, att min bror Sven - född 1918 - en gång svarade: ”Mamma är på dass och jag kan inte telefera”. Mamma hade en bit till dasset vid ”Långa raden”, där nu radhusen på Prästvägen ligger.
    1950 fanns det bara 120 abonnenter. Bro var inte så stort då och våra kunder var ju utspridda Här är nummer till några abonnenter före automatiseringen: Grevinnan Reuterskiöld nr.1, Viktor Jonsson nr.7 och 92, “Hon med lilla hästen” Lindhagaberg nr.73, “Fönster och dörrar” nr.51, Lövsätra vårdhem nr.52 Till Ängsholmen fanns det bara en linje, så när det ringde dit fick vi slå på en nummerskiva för det fanns fem abonnenter där.
    Till arbetet hörde många andra uppgifter än att bara sköta växeln. Det var långt och blev tungt, när vi skulle dela ut de nya telefonkatalogerna. Det fick ske med spark eller cykel, för någon bil fanns ej. Katalogerna var visserligen inte så omfångsrika som nu. Då var de bara som en katalogdel nu ungefär.
    Vi hade en väggapparat i vår farstu, som de som inte hade telefon kunde ringa ifrån. Det fanns en lucka i väggen, där de kunde betala om dom inte hade växel att lägga i myntlådan som satt på väggen. Här kunde man också beställa telegram. Vi fick också telegram från Telegramrummet i Stockholm. Först skrevs de ut på ett block och sedan på maskin. Därefter skulle de bäras ut.
    Jag minns när Carlander på Ormudden gifte bort sin dotter. Då var det någon som hade betalat för att telegrammet skulle komma fram i tid, så min syster Karin och jag cyklade ner till Ormudden - över milen. Det var jobbigt och där fick jag mitt första glas champagne. Men jag tyckte inte att det var gott, så jag slängde ut det i en rosenbuske.
    Hur gick egentligen själva växelarbetet till? Jo, när någon vevade på sin telefon där hemma i stugan, föll en liten lucka ner framför oss på växeln. I vår telefon svarade vi: “Bro”. När vi fått reda på vart abonnenten ville komma kopplade vi ihop två sladdar och sa: “Påringt”. Så skapade vi kontakt mellan människor. Ville man ringa s.k. rikssamtal, -samtal utanför Bro - måste vi koppla samtalet via Stockholm. När ett sådant samtal kom in till oss på växeln, ringde vi två signaler. Då visste man ute i stugan att man fått ett viktigt samtal - ett rikssamtal.
    Vi kunde ju, om vi ville, lyssna på de samtal, vi kopplat. Det innebar, att vi visste en hel del om människor och händelser i Bro. Ibland kunde vi göra någon en tjänst. En man - naturligtvis vill jag inte tala om vem - hade en kvinnlig vän, som ideligen ringde honom för att prata. Ibland bad han oss: “Släpp inte fram henne just nu, för nu måste jag jobba.” Vi förstod hans situation och gjorde som han ville. Så kunde man alltså arbeta med den manuella växeln, något som den automatiska knappast klarar.