Exkursion till Broån med Hembygdsföreningen och UKF 2008
hembygd/Bro_an2008.htm

UKF:s startsida        Bilder från vandringen         Ämnesområden


Vandring längs Broån - Brogårdsarkivet ger oss ny fakta
Gudrun Sandéns anteckningar från studiet av Brogårdsarkivet.
 

Karavan
     UKF håller nu på med de sista revideringarna av texter och register. Materialet är överfört till modern svenska av Gudrun Sandén. Samtliga handlingar i Riksarkivets Seriesignum F är behandlade. De som inte direkt berör våra lokala förhållanden är endast registrerade eller mycket kortfattat presenterade.
Den kommande tryckta versionen blir identisk med Webb-versionen och omfattar med register över 700  A4-sidor. Internetversionen visas i  PDF-format och erbjuder därmed sökningen över hela materialet.
När materialet är färdigredigerat avser vi att lägga webb-versionen på CD-skiva.

Länk till den senaste versionen av Brogårdsarkivet  med möjlighet att söka på hela arkivet
En del dokument kan även studeras i sin ursprungliga form och stavning.

Mejeriet

Innan vi börjar vår vandring skall vi minnas mejeriet som låg där Grammofonfabriken inte heller ligger längre.
Från början hade man eget gårdsmejeri på Brogård och under 1880-talet såldes en del av mjölken i ett mjölkmagasin på Vasagatan 20 i Stockholm, som Johan Sparre ägde. Mjölken fraktades med ångbåten från Bro brygga så länge det var isfritt. Allt var gott och väl till eftermiddagen den 21 mars 1887, då två anonyma tillsynsmän köpte 1/3 liter mjölk, som överlämnades i en förseglad flaska till Sundhetsinspektör Waerinsky. Vid analys visade det sig att mjölken var tillsatt med vatten.
      Sparre bestred och krävde att Waerinsky genom ed skulle bekräfta sanningshalten av sitt påstående. Waerinsky hördes och vidhöll att provet haft för låg fetthalt. Han omtalade också att prov från Sparres mjölkmagasin tidigare hade varit av sämre kvalitet.

 
Nu börjar Sparre försvara sig.
     Först är den aktuella mjölken inte från Brogård, utan han har köpt den från en bonde i Grödinge, som haft nyburna kor och de ger mindre fett. Det där tycker jag låter märkligt, jag trodde fetthalten var högre då, något som jag också fått bekräftat av en veterinär.
     Sedan säger han att det beror på vilken tid på dagen man tar mjölken ur samma flaska. Eftersom grädden flyter upp är mjölken fetare på förmiddagen än på eftermiddagen. Vill man alltså gynna en mjölkförsäljare och klämma till en annan är det bara att anpassa provningstiden.
 
Nu uppstår också en diskussion mellan Sparre och Waerinsky om hur man skall beräkna fetthalten och torrsubstansen i ett prov. Båda hänvisar till olika auktoriteter på området, som visar sig ha helt olika uppfattningar.
     En tidningsdebatt ibland annat Aftonbladet kommer också igång med anledning av Sparres vattenblandade mjölk.
 
Ärendet går till Hovrätten som i utslag dömer Sparre till 20 kronors böter. Men Sparre låter sig naturligtvis inte nöja med det utan besvärar sig över domen.
    Han erkänner att mjölken haft låg fetthalt, men inte att den varit utspädd med vatten. Han åberopar flera professorer och kemister, som anser att man inte kan bedöma om mjölk är förfalskad genom att bara bedöma fetthalt och specifik vikt, utan man också måste ta prov på saltsyran som finns i det vatten som mjölken är utspädd med. Detta går inte att göra i Stockholm, eftersom stockholmsvattnet inte innehåller någon saltsyra.
     Sparre förklarar sig nöjd att gå med på att handlingarna överlämnas till Medicinalstyrelsen.
    
Så kommer Hovrättens andra utslag den 25 januari 1888, där de ändrar sin tidigare dom och frikänner Sparre.
 
Men nu fortsätter ärendet i Medicinalstyrelsen och till sist går ärendet till Kongl Maj:t, som den 18 juli 1888 inte finner skäl att ändra Hovrättens utslag utan frikänner Sparre. 


Bro mejeriaktiebolag bildas.

Den 15 maj 1897 inbjöds till aktieteckning i Bro mejeriaktiebolag. Aktiekapitalet skall vara minst 20.000 och högst 50.000 kronor.
Johan  Sparre Brogård, hans svåger på Lejondal Fredrik Rappe och Direktören Östberg i Mjölkbolaget tecknar för 5.000 kronor vardera, Johan Östberg i Skällsta och John Gustafsson i Vallby tecknar för 500 kronor var.
 
Bolaget konstituerades den 25 juli 1897 och här är några utdrag ur Stiftelseurkunden:
_ Bolagets ändamål är att på en tomt vid järnvägsstationen i Bro bygga en mejeribyggnad och driva mejerirörelse
_ Styrelsen skall ha säte i Bro
_ Aktierna lyder på 50 kronor utställd på viss man
_ Alla aktier medför samma rösträtt
_ Styrelsen består av 3 personer och 2 suppleanter och skall vara fulltalig när beslut fattas.
 
Utom de nu uppräknade aktieinnehavarna tecknade sig 9 stycken till. Mejeriet drivs med framgång och ganska stora utdelningar kan ges.
 
Man köper lägenheten Hernevi N:o 11 av Brogård och bygger mejeriet och 1901 står ett boningshus för personalen också på plats
 
Att mejeriet fick framgång berodde till viss del på den skickliga ostmästaren Fredriksson som anställdes.
     Bro var på den här tiden känt för två saker: sin goda ost och Brolimpan. Att limpan blev så god lär ha berott på att bagare Olofsson tog hästen Ester och hämtade vatten ur Charlottenbrunn, som låg i kröken här uppe, alldeles intill stationens parkeringsplats söder om järnvägen. Källan hade mycket gott vatten och folk kom långväga ifrån och hämtade vatten där.
     Mjölken, som inte gick åt till smör och osttillverkningen, skickades med järnväg till Stockholms Mjölkförsäljningsaktiebolag. Men broborna  kunde köpa mjölk i en liten kiosk som låg på tomten i hörnet Byggmästarevägen och Stationsvägen. Där sålde Ester Jansson mjölk ett par timmar om dagen. När jag skulle baka pepparkakor första gången i Säbyholm 1952, kunde jag inte få ihop tillräckligt med grädde på den mjölk jag handlade från Säbyholms lagård, vi var ju så litet hushåll på den tiden. Då ringde jag till Mjölkkiosken i Bro och fick några deciliter skickade med bussen. Det var bara att betala till Buss-Gustaf och sedan ordnade han resten. Det var service på den tiden.
 
Märta Brofalk som var husmor på Kockbacka har berättat om alla namnsdagskalas man hade här i Bro på 30-40-talen. En namnsdag som var särskilt uppmärksammad var mejeristen Edvin Fredrikssons. Han bjöd nämligen på färsk pressgurka trots att Edvindagen var i mitten av mars. Något att tänka på för oss som kan äta gurka vilken dag på året som helst.


Olyckan vid sågen
Den 3 juli 1900 pågick arbetet som vanligt här vid sågen och kvarnen. Mjölnare Jonsson höll till i kvarnen och då och då tittade han in i sågen, som var hopbyggd med kvarnen med en gles brädvägg. Han såg att de båda sågverksarbetarna Gustafsson och Jonasson, som arbetat där i 15 och 17 år, sågade. Till sin hjälp hade de den här dagen statdrängen Arvid Andersson, som hade till uppgift att skotta undan sågspånen som föll ned i en grop framför sågklingan. Han använde sig av en skyffel med ett kort skaft som tidigare blivit avsågat. Rätt som det är hör mjölnarn att Arvid ropar: -Aj, min arm, och ser att han förlorat sin högra arm.
 
Han förs till Serafimer Lasarettet och efter 3 veckor skriver Professor Åkerman ett intyg att Statdrängen Arvid Andersson från Bro gård, 26 år gammal, inkommit med handen, underarmen och halva överarmen avskuren i en sågklinga. Han är nu opererad och läkt och kan i någon mån röra armstumpen i axelleden.
 
Arvid ställer skadeståndskrav på Johan Sparre, eftersom han anser att han varit försiktig i sitt arbete och att olyckan berott på att sågklingan inte varit skyddad och att ingen raka funnits att raka fram spånen med. Han begär 1.000 kronor för sveda och verk och 8.000 för lyte och arbetsoförmögenhet.
 
Sparre menar att hans olycka är självförvållad och att han varit ovarsam, men erbjuder sig först att sätta upp en affär till honom, men det tar han tillbaks och menar att han får behålla sin nuvarande lön på 175 kronor  jämte andra förmåner värda 300 kronor som han har, mot att han stannar på gården och hjälper till med vad han kan.
 
Arvid låter sig inte nöja med det, utan stämmer Sparre inför Bro Häradsting. Ärendet skjuts upp till nästa vinterting, då Sparre hade som vittnen kallat Inspektorerna Andersson på Granhammar och Nyberg på Mariedal. De båda hade likadana sågar och använt den i 40 respektive 20 år och ingen olycka hade skett. Dessutom menar Sparre att man borde tillverkat en raka då material fanns i sågen. Arvid bestrider vittnesmålet eftersom vittnena inte varit närvarande  Han begär nu att ärendet uppskjuts till nästa sommarting.
 
Arvid har sitt vittne statdrängen Gustafsson som tidigare varit anställd vid Brogård, som  berättar att sågen alltid varit farlig som arbetsplats och att många varit rädda att arbeta där.       Han vänder sig också mot Sparres erbjudande att Arvid skall gå som livegen på gården. Dessutom säger han att Arvids lön är felräknad. Som statdräng har han 175 kronor kontant, 50 kilo råg och 70 kilo vetemjöl, 170 kilo korn, 170 kilo blandsäd, 60 kilo sill, 30 kilo salt, 2  liter skummad och 2  liter oskummad mjölk om dagen, land att sätta 2 tunnor potatis, fri bostad, fri vedbrand, trädgårdsland, och fri läkarvård samt övertidsersättning på 5 kronor per år. Uppskattningsvis är hans årslön 600 kronor.
 
Utslaget blev att Rätten inte fann att Arvid hade gittat framlägga någon omständighet till grund för att svaranden skulle vara ersättningsskyldig och ogillar hans anspråk. Båda parter skall dela rättegångskostnaderna.
 
Samma resultat kom Hovrätten till den 31 december 1903, varför Arvid går till kungs, men Kongl Maj:t kommer till samma slutsats och dömer Arvid att betala rättegångskostnaderna.
Vad som sedan hände med Arvid vet jag inte, men hans senare skrivelser är daterade i Stockholm, så troligtvis levde han där.

Vägdragningen mellan Bro och Kyrkan.
På vägstämman den 22 juni 1929 beslöt väghållningsskyldiga i Bro Härad att göra en omläggning och förbättring av allmänna vägen mellan Bro och Låssa efter Ingenjör Dahlgrens förslag. Förutsättningen var att man skulle få 75 % av kostnaden från automobilskattemedel. Kostnaden beräknades till 67.000 kronor. Befallningshavande i Uppsala hade gillat förslaget och förordnat att det skulle genomföras.
 
Den 31 augusti 1931 begär Johan Sparre prövning, men vägstyrelsens ledamöter och Dahlberg hade varit här och sett förhållandena och var eniga om att Sparres önskan inte kunde medges.
      Hallberg som var ombud för Bro socken i vägärenden, föreslog att vägen kunde dras norr om Klockstapeln istället för mellan kyrkan och kyrkvaktarebostället, som också var kommunalrum. Alla gillade förslaget utom Sparre, som reserverade sig.
Den 10 september 1931 vidhåller han sin reservation.
 
Den 12 mars 1932 skriver Landsfiskal Henriksson i Grillby svar på Länsstyrelsens i Uppsala  remiss.
Trafiken är nu inte så stor, men kommer att ökas beroende på motorfordonstrafikens utveckling. I likhet med vägingenjören finner jag det angeläget att vägombyggnader såväl praktiskt som ekonomiskt sker på lång sikt, därför förordar jag förslaget att vägen dras bakom Klockstapeln.
 
Den 10 oktober 1932 skriver Sparre till Länsstyrelsen i Uppsala och framlägger en rad argument för sitt förslag att man bara skall bättra den gamla vägen. Han raljerar över Dahlgrens åsikt att det är förhållandevis stor lokal trafik till Låssa. Själv har han låtit Kyrkvaktaren som bor i kröken vid kyrkan räkna trafiken från tisdagen den 22 september till måndagen den 20:de mellan klockan 7 och 20.
Under lördag och söndag är det fler personbilar än lastbilar. Genomsnittet av bilar är mellan 50 och 60 varje dag, med 4 bilar i timmen. Kurvan kan inte anses vara någon fara eller obekvämlighet för den glesa trafiken, om man ökade kurvans radie. Sikten är också fri.
    Sparre har nu anlitat en egen ingenjör, som heter Södergren och hans förslag att bättra den gamla vägen blir billigare och tidsläget torde inte särskilt inbjuda till rundhänthet med allmänna medel.
 
Sedan skriver Sparre direkt till Landshövding Linnér i Uppsala, varvid han förordar Södergrens förslag. Således att förslag som gynnar Sparre. Han skulle då slippa att få en triangelformad åker, som skulle bli svårarbetad. Vidare skulle Dahlgrens dragning av vägen inte förstöra hans bästa åker. Dessutom är Södergrens förslag 6.000 billigare.
 
Ärendet går vidare till Konungen, där Sparre påpekar att trafiken är av blygsammaste storlek och av helt lokal karaktär. Någon stigande trafikfrekvens tror han inte på:
1925 var antalet personer 1.040 i Bro och 620 i Låssa
1932 var siffrorna 919 för Bro och 574 för Låssa, vilket gör en minskning på 11 %. Kommunen saknar all industri, då tegelbruket är nedlagt.
Man kan alltså inte vänta sig att dessa socknar skall växa
 
Den 8 mars 1933 besvärar Sparre sig igen hos Konungen med några korta påminnelser. Länsstyrelsen har yttratt att den klagandes alternativ inte stämmer med hans ursprungliga önskemål. Ligger här en förebråelse att jag inte vet vad jag vill, så är den obillig.
Han anför också en del praktiska och tekniska problem och vill inte avstå mark som är alldeles onödig.
     Här kommer ett typiskt sätt att uttrycka sig som Sparre använder i många av sina konflikter med folk och myndigheter:
    Jag har visat att de båda små landskommunerna är föremål för en stark folkminskning, och man försöker göra gällande att det är nödvändigt att möta anspråken på en stigande trafikfrekvens. Vägstyrelsen menar att avfolkningen beror på de usla vägarna. De vill tydligen säga att om de fyra fordon, som varje timme passerar på vägen, finge sätta högsta fart skall det bli ett verksamt led i hejdandet av folkminskning i kommunerna. Jag underlåter att närmare karakterisera vägstyrelsens uttalande.
 
Den 2 maj 1933 kommer Kongl Maj:ts Utslag, som blir att ärendet återförs till Befallningshavande för ny behandling.
    Befallningshavande svarar den 31 maj 1933, att Bro väghållnings distrikt skall, under förutsättning att man erhåller 75 % i statsbidrag av kostnaden  för omläggning av vägen mellan Bro och Låssa,  genomföra denna omläggning enligt Södergrens förslag.
Så vi får fortfarande åka på Sparres krokiga vägar.
 
Det här var bara ett kort sammandrag av några handlingar som finns i Bro gårds arkivet och som ni kan ta del av på UKF:s hemsida om ni är intresserade.