Fyndet av Ekhammarsfiguren - Upplands-Bros logotyp
/bok0/ekhamfig.htm

Det hände i Upplands-Bro - Innehåll                                     UKF:s Startsida


Två vikingatida uppländska människofigurer i brons

Ur Fornvännen 1969, s. 287-296 - Smärre meddelanden
Per-Olof Ringquist

Sommaren 1968 undersöktes ett gravfält med brandgravar vid Ekhammar i Kungsängen ca 30 km NV om Stockholm. Gravfältet låg i betesmark, som sluttade mot SO. I dess norra skogbevuxna del gick berget i dagen. Gravarna utgjordes av 7 runda, 4 kvadratiska och 6 oregelbundna stensättningar, i hög med stenfyllning och två brandgropar. På nivån under gravarna framkom 6 härdar och ett antal sot- och kolgropar samt sotfläckar.

I en av gravarna, nr 6, en rund stensättning, ca 3 m i diam, påträffades unika fynd i form av två små gjutna människofigurer i brons (fig. 1 och 2 ). Dessa låg i ett brandlager, som förutom kol och brända ben innehöll en liten hund av brons (fig. 3), ett eldstålsformat hänge av brons (fig. 4 a), en del av en flätad kedja av brons, ett djurhuvudformat ändbeslag till en armring eller ett ringspänne av brons (fig. 4b), ett litet bronsbleck med stil E ornamentik (?), ett kamfragment, två lerkärl, tre små silverringar, en dragkrok (?) av järn, krampor, spikar, nitar av järn samt pärlor av glas, glasfluss, silver och brons.

Människofigurerna är båda ca 3 cm höga. Den ena (fig. 1 ) föreställer en man sedd framifrån, som med ett grepp om klingan och skidan håller ett svärd i den högra utsträckta handen och två korslagda stavar i den andra. På huvudet bär han två horn. Han är klädd i en kolt, som hålles till runt livet av ett bälte. Figuren är plastiskt utförd och stiliserad, dock utan att vara livlös, snarare tvärtom. Trots enkelheten är den uttrycksfull och tycks ropa något med sin triangelformade mun.

Den andra figuren (fig. 2 a och b) föreställer en man sedd från sidan med en varghuvudmask över huvudet. Han biter i en orm eller ett uppåtvänt spjut, som han griper om med handen. Dräkten består av en med enkla linjer tecknad jacka som slutar strax nedanför midjan med en snedstrierad (av striera: göra strimmor på) bård och troligen bär figuren långbyxor. Utförandet är närmast ytmässigt och stiliserande. Hela figuren har blivit skadad vid bränningen och mannens kropp är något konkav. Något som talar för att det mannen griper om skulle vara en orm och inte ett spjut är den böjda formen och de tvärställda linjerna, som kan markera en orms ringlande. Båda bronsfigurerna har plana baksidor med en ögla vid respektive huvud och kan ha varit avsedda att sys fast.

Motivet med hornprydd man är under vikingatiden känt från grav 571 i Birka i form av en ca 3 cm hög figur i silver med ett svärd i ena handen och en stav, kanske ett spjut, i den andra (fig. 5). Liksom Kungsängenfigurerna har den plan baksida och ögla vid huvudet. Dessutom finns detta motiv på ett s. k. Birkamynt, (fig. 6 a och b) Där framställes en man sedd från sidan. Han bär en hornprydd hjälm, håller om ett svärd med högra handen och två korslagda stavar i den, vänstra. Attributen är här således exakt desamma som på Kungsängenfiguren. Det kan tilläggas att denne bär ett tvådelat bälte av liknande slag som myntfiguren. Vidare är motivet känt från en av de fragmentariska bildvävnaderna i Oseberg, (fig- 7). Den visar en man med horn på huvudet, ett svärd i den vänstra utsträckta handen och två krysslagda stavliknande föremål i den högra.

Motivet förekommer som bekant under vendel- och folkvandringstid, t. ex. på hjälmarna i Valsgärde 7 och 8 (fig. 8), på pressblecken på Sutton Hoohjälmen (fig. 9) och på en bronssölja från ett anglosaxiskt gravfält vid Finglesham nära Deal i östra Kent. (fig. 10 ).

En av matriserna till hjälmprydnader från järnåldersboplatsen vid Björnhovda, Torslunda sn på Öland framställer en hjälmprydd krigare med ett spjut i var hand och svärd vid sidan (fig. 11 ). Han uppträder emellertid inte ensam utan jagas av en man i vargdräkt. Annars kan den hornprydde krigaren uppträda ensam som i Kungsängen, i sällskap med liknande figur som i Sutton Hoo eller som staffagefigur som i Valsgärde 7.

Från äldre järnålder finns hornprydda figurer på de välkända Gallehushornen och på ett annat omdiskuterat danskt praktfynd nämligen Gundestrupkitteln. Nämnas kan slutligen, att hornhjälmar även återfinns i bronsålderssammanhang. jag tänker då på de två Viksöhjälmarna och på bronsstatyetterna från Grevensvaenge. Även de bohuslänska hällristningarna avbildar figurer med horn på huvudet.

Motivet med en man i varghuvudmask i kombination med en svärdbärare med hornhjälm är tidigare endast känt från den nämnda Torslundamatrisen. Ett Torslundaplåten närstående motiv återfinns på ett bronsbleck från Obrigheim: en springande man utan horn framför en vargliknande figur (fig. 12 ). Motiven på Torslundaplåten och Obrigheimblecket är så pass lika att man måste förutsätta samma idégrund. På en svärdsskida av silver från Gutenstein i Sigmaringen finns en man med varghuvud (fig. 13). Han håller ett svärd i ena handen på samma manér som krigarna från Kungsängen och Torslunda, ett spjut i den. andra, och ett svärd vid sidan. Figuren. som är stiliserad. är klädd i en rutmönstrad kjol.

Motivet förekommer även på marmorreliefer på bysantinskt område, dels från Hamidieh nordväst om Marmarasjön, dels från Tusla sydost om Marmarasjön. Den- förra reliefen kan eventuellt hänföras till 800- eller 900-talet. En spjutbärande krigare med varg- eller hundmask avbildas också på en alexandrinsk katakomb från första århundradet e. Kr. Hur skall man uppfatta figuren med attribut som horn, svärd och korslagda stavar ? Är det en gud eller en människa ? Beträffande den hornprydde krigaren på Torslundamatrisen har det föreslagits, att det skulle vara Oden, eftersom figuren bara. skulle ha ett öga. Denna tollkning är emellertid osäker, då det också kan vara frågan om två olikt utformade ögon. Mannen i vargmask på samma matris som drar ett svärd ur skidan har av Åke Ohlmarks tolkats som en varulvskrigare, en s.k. ulvhedning. Om s. k. ulvhednar, vilka var Odens kämpar, skriver Snorre, att de stred utan brynja och var galna som vargar eller hundar. Ordet ulvhednar betyder "ulvskinnspälsar" och syftar på klädedräkten, vargkinn eller björnpäls. Bakom beklädnaden kan man skymta en primitiv tankegång. Den som iklär sig djurets skinn får dess styrka och vildhet. Liknande föreställningar fanns även i det äldsta Rom. De s. k. Hirpi Sorani, dvs. de åt guden Soracte som vargar vigda (hirpus var det sabinska ordet för det latinska lupus (varg)), gick vid den årliga Appollo- och Feroniafesten med nakna fötter genom brinnande bål utan att bränna sig. Wilhelm Holmqvist har sökt leda tillbaka motivet med en man iförd varghuvudmask till Egypten, till guden Anubis, de dödas ledsagare till underjorden, som avbildas som schakal eller med schakalhuvud. Motivet med den beväpnade Anubis skulle ha kommit till Norden med s. k. Gnostiska abraxasamuletter i senromersk tid. Bertil Almgren har påpekat, att den romerska legionens standarförare vanligen hade ett varghuvudskinn över hjässan. Även hornhjälmen förekommer i den romerska legionen, men hornen avslutas ej som de från Torslunda och Suttun Hoo i fågel- eller djurhuvuden. Dylika horn finns emellertid som vapenmärken på sköldar hos senromerska regementen. Torslunda- och Sutton Hoo-hornen skulle således kunna vara en kombination av den romerska hornhjälmen och hornet som vapenmärke.

Karl Hauck tyder de ovan nämnda hornen som ormkroppar och drar därav slutsatsen, att de springande hornprydda figurerna från Torslunda och Sutton Hoo skulle vara »Heermannen des Totenheers».

Kungsängenfiguren håller som ovan nämnts i svärdet med ett grepp om klingan eller skidan. Detsamma är förhållandet med figurerna från Birka och Gutenstein samt på birkamyntet. Detta sätt att hålla ett svärd är givetvis symboliskt, men vad innebär symboliken ? En antydan har givits av Greta Arwidsson. Hon har sökt hitta en förklaring till att krigarna på hjälmbandet från Vendelgrav XIV håller sina svärd om skidan och ej i fästet. En parallell tycks finnas i de s.k. fridsbanden, band som var bundna runt fästet och skidan så att svärdet ej kunde dragas, och som skulle visa fredliga avsikter. En person som håller fram ett svärd och ej griper om fästet utan om skidan skulle kunna visa. att han ej vill strid. Ett svärd med fridsband finns från en isländsk båtgrav från 900-talet. På kontinenten förekommer under medeltiden inom bl. a. bok- och muralmåleri svärd med symboliska band.

Krigaren å söljan från Finglesham ca 3,5 cm hög. är naken så när som på en hjälm med horn, som slutar i rovfågelsnäbbar. och ett bälte runt livet. I vardera handen håller han ett uppåtvänt spjut. Hans könsorgan är diskret antytt. Trots att han ses framifrån, är fötterna vridna helt åt vänster. Hans knän är lätt böjda. Ellis Davidson anser, att det finns fog att antaga ett samband med Oden eller Wodan, strids- och dödsguden. då mannen är iklädd näbbförsedd huvudbonad och bär spjut. Davidson ger tre olika förslag till tolkningar av Fingleshammannen, hjälmbärarna på Torslundaplåten och Valsgärde 8: 1) Odens krigare i drabbningsextas 2 ) figurer i en annan värld där dansandet är en del av glädjeyran i Odens kungadöme. Kanske framställdes Odens kämpar "Einherjarna» med hjälmar av detta slag. 3) ett rituellt framträdande av något slag. Rituell dans till krigsgudens ära. Det tredje tolkningsförslaget ansluter till det som Wilhelm Holmqvist givit i sin uppsats »The dancing gods», där han tolkar scenerna på Torslundaplåten, Sutton Hoohjälmen och figurerna på några av guldblecken från Helgö som rituella dansscener. Motivet skulle inte komma söderifrån utan vara bilder från den nordiska mytologin och sagan.

En jämförelse ur konstnärlig synpunkt mellan mansfiguren från Birka och den från Kungsängen utfaller till den senares fördel. Den är utförd i en fastare och mer stringent stil, medan Birkafiguren visserligen likaledes är stiliserad men dock är mer lös och osäker i formen. Motivet är dock nära nog identiskt. Två skillnader finns dock. Birkafiguren griper om svärdet med vänster hand och har bara en stav (?) i den högra. Kungsängenfiguren håller om svärdet med höger hand och bär två korslagda stavar i den vänstra. Det ganska realistiskt återgivna hjaltet och svärdsknappen skulle kunna uppfattas som tillhörande ett svärd av äldre vikingatyp. Birkafiguren dateras av Arbman till första hälften av 900-talet.

Torslunda och Sutton Hoofigurerna är utförda med större realism än figurerna från Birka, Kungsängen, Oseberg och på Birkamyntet. Sutton Hoo har daterats till omkring 650 och Torslundamatriserna till senare delen av 500-talet eller till 600-talet. Osebergs datering brukar anges till omkring år 800. Birkamynten dateras av Brita Malmer till omkring 825 och Birkagraven med den hornprydda silverfiguren kan kanske föras till 900-talets början.

En datering av Kungsängenkrigaren (sic!) till äldre vikingatid motsägs inte av de övriga gravgåvorna. Bland pärlorna i gravgodset finns två som är vita och har fyra gröna ögon med röd pupill och svarta strålar. Liknande pärlor har hittats i Birka t. ex. i kammargrav nr 946 med bl.a. två dubbelskaliga ovala och ett runt spänne. Graven har av Arbman daterats till tiden omkring 900. Det genombrutna eldstålsformade bronshänget är visserligen av en enkel typ och saknar ornamentik, men kan föras till den grupp som dateras till övergången vendeltid - vikingtid. Det djurhuvudformade ändbeslaget har motsvarigheter på vikingatida armringar. Den andra graven med daterande fynd (grav 8) på Ekhammarsfältet kan också dateras till vikingatid. I denna framkom bl a. en nyckel av järn och en armbygel av brons med flätornamentik.

En vidare diskussion av dessa frågor leder in på materialet från Vendel, Valsgärde och Gamla Uppsala östhög och fordrar en mer ingående och uttömmande behandling, som jag hoppas kunna ge vid ett senare tillfälle

Per--Olof Ringquist

Summary

During the summer of 1968 , a grave-field with cremation graves was investigated at Ekhammar, Kungsängen, c. 30 km NW of Stockholm.
In one of the graves, no. 6, a round stone-setting about 3 m in diameter, a unique find was made of two small, human figures, cast in bronze.
These figures are c. 3 cm high. One depicts a man seen from the front; he is holding a sword in his right, outstretched hand, and two crossed staves in the other.
The other figure represents a man seen from the side with a wolf-mask over his head. He is biting a snake or an upright spear, which he is holding in his hand.
Parallels to the male figure decorated with horns from the Viking Age have been found at Birka. Oseberg and on a so-called Birka coin. Most equivalent objects originate from the Vendel and migration periods, e.g. on the helmets in Valsgärde 7 and 8. the Sutton-Hoo helmet, and a bronze buckle from Finglesham in east Kent. On one of the matrices for helmet ornaments from the parish of Torslunda, on the island of Öland, there is a warrior wearing a helmet, with a spear in each hand, and a sword at his side. He is not alone, but is being chased by a man in a wolf-head mask.

The motif with a man in a wolf-mask is known in the Nordic region from Kungsängen, as well as from the above-mentioned Torslunda matrix. Outside Scandinavia, similar motifs have been found in Germany, on a bronze plate from Obrigheim, and on a silver sword sheath from Gutenstein.
This motif has been traced by W. Holmquist to Egypt. B. Almgren has pointed out that horn helmets were used in the Roman legions, and that standard bearers wore wolf-mask, over their heads.
The grave goods suggest that the figure from Kungsängen dates from the early Viking period, a dating that is not contradicted by the shape of the sword.