Jacob Mörk III - källskrifter - studieanteckningar - notiser m.m.
/bok0/Jacob_Mork_III.htm

UKF:s Startsida   Jacob Mörk I    Jacob Mörk II   

Från nedanstående innehållsförteckning leder länkar till kortare och längre texter i denna fil eller fristående filer.

Förteckning över material om Jacob Mörk - några
Jacob Mörk och domkapitlet - anteckningar ur grundmaterialet
Spridda anteckningar om Jacob Mörk - Börje Sandén
Mörks anteckningar på tomma sidor i kyrkböckerna
Ur Födelsebok - Dödbok och  Husförhörslängd
Vägmätning mella prästgården och kyrkorna
Ur Företalet till Adalrik och Göthilda
Citat ur Adalrik och Göthilda
Anteckningar ur Åminnelstalet över Mörk i Vetenskapsakademin
Förkortat företal till Thecla
Hela företalet till Thecla



















Förteckning över material om Jakob Mörk
(mörkl) (reviderad uppl. efter s-mörkl på diskett Studieanteckningar 1986.01
OCR-läst 2004-04-17
Pärm g: g7:1  fil \Register\Mörk-materialet.doc         fritextsökn textfil8.dbf
 
REGISTER ÖVER MITT MATERIAL Min Litteratur:
 
Om Mörk
Understreckare i SvD 75-01-18. Torkel Stålmarcks avhandling från 1974
 
Jacob Mörk, Studier kring våra äldsta romaner, Torkel Stålmarck, 1974
Åminnelse-tal öfver framledne Kyrkoherden i Bro och Lossa församlingar samt Kongl. vetenskaps academiens ledamot, Herr Jacob Henrik Mörk. af Johan Carl Wilcke, Salvius 1765
 
Svenska Siare och Skalder Atterbom. 1844
Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia Bernhard Elis Malmström. 1866 Sveriges äldsta originalroman. Valfrid Vasenius, 1892
Romanens och Prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 Fredrik. Böök
 
"Mörks Prins Theodorik", ett bidrag till censurens historia under frihetstiden. ur Kanslikollegii protokoll 1749.  Samlaren 1895
 
Mörk och Upsala domkapitel. Valfrid Vasenius 1899. Samlaren
 
Av Mörk
Adalriks och GöthildasÄfwentyr. 1742 och 1743   Kopierat på KB
Inledning Benägne Läsare – Ur företalet.  
Thecla eller den bepröfvade Trones dygd
Företal, Jacob Hendr. Mörck, Kyrkoherde i Bro och Lossa
Innehåll af Thecla, första delen

Register öfwer Första delen af Thecla
Innehållet af Thecla, andra delen
Register Öfwer Andra delen af Thecla
Innehållet af denna tredje delen
 
ÄREMINNE Öfver Framledne Landshöfdingens FRI-HERRE GUSTAF FUNCKS ENKE-FRU, FRU CHRISTINA CRONSTRÖM. Utfördt Vid Jordfästningen i Bro Kyrka uti Upland, den 19 Augusti 1758. Af JACOB HENR. MÖBK Kyrkoherde i Bro & Låssa.                                                                            Salvius 1758 (komplett)
Upwäckelse till Bönen uti en enfaldig Predikan, hållen i Bro Kyrka i Upland den 23. April. 1750 Öfwer Luc. XI:5-13 Och sedan efter Befallning utgifwen Af Jacob Henr. Mörk. Kyrkoherde i Bro och Låssa.
Salvius 1751
Förord av Mörk
- vissa sidor av sammanlagt 54



Jacob Mörk och domkapitlet
Anteckningar Börje Sandén ca 1980
 fil Mörk-domkapitlet.doc (S-MÖRK-3. ws. OCR-läst 2002-10-08)  pärm g: 7 2 (även fritextsökning)
 
Friherrinnan Funcks Kallelsebrev för Mörkt till ärkebiskopen
....Ägarne af Brogårds sätesgård hafva af ålder haft frihet att Kalla kyrkioherdar. Som nuvarande ägarinna af samma Säterie, har jag af denna frihet giort mig en angelägen omsorg at wid detta tillfälle förse dessa församlingar med sådan Lärare, som dem til nytta och upbyggelse vara kunde.
 
Den grund, som han i sina framflutna ungdomsår har lagt:
- hans renhet uti läran:
- hans ostrafflighet uti levernet och
- de wakra ämbetets gåvors hwilka den högste gifwaren honom förlänat, och som eij lära wara Högwördigste Herr Ärkebiskopen och Consistorio obekanta, gifwa mig det hopp at han igenom den högstes kraftiga bistånd, god upbygelse giöra skall.

Mörks brev till domkapitlet med anledning av separatisten Jacob Gripenstedt.
Mörk har under vistelse i Stockholm fått reda på. att:
- Gripenstedt anhållit om frihet at få på Landsbygden uprätta ett tryckeri, föregifwande sig wilia uplägga en Bibel til et långt lindrigare pris än den nu almänt sälias månde.
- Hwariemte iag ei eller underlåta kunnat, at wördsammast nämna, det ryktet säger, at på Skevik i Wermdö församling, hwarest en flock af samma art lefwer och öfwar med förenämnde HofJungkare et besynnerligt förtroende, skal arbetas på en ny öfwersättning af bibelen, efter deras föregifwande, närmare efter grundtexten...
  - at vidare må efterhöras, om et så farligt foster är på wägen at födas, at det innan det födes til församlingens olycka, det må ödas. BroPrästgård d.26 April 1750  
 
Mörks brev till ärkebiskopen med begäran om förflyttning:
- Den långwariga afsöndringen på Lejondal, som orsakat så mycken oro har öppnat för mig ett oundwikeligt fält af beswär och omsorger: och ehuru en så farlig refwa ännu ej kunnat helas, så har det doch varit en wälsignad frukt af en oförtruten möda. at den ei fådt sig widare utwidga
- Wid så beskaffade omständigheter må det ei falla underligit om iag med ödmiuk wördnad bönfaller, at gunstigast blifwa från en så orolig och besvärlig wakt till någon stillare ort hulpen och befordrad.

Mörks överklagande hos kungen med anledning av att han ej kommit på förslag till tjänsten i Håtuna och Tibble
- Sedan iag nu på det tolfte året under trägnaste arbete, mångfaldigt bekymmer och ömmaste omständigheter samt swagaste wilkor såsom Kyrkioherde förestådt Bro och Låssa församlingar trodde iag mig hafwa förtienat ct rum på förslaget, men blifwit mot al förmodan utesluten.
 
Det hederliga wittnesbörd, hwarmed den Kongliga WetenskapsAcademien genom sit wal år 1749 mig hedrat och det praemium, som Konglig WitterhetsAcademien mig sistlidne år tildömt, äro nog tilräckeliga bewis, det iag ei aldeles utan frukt slumrat bårt mina senare dagar.
 
Domkapitlets förklaring till Kungen:
- Det kan ei annat än gå Consistorio nog till sinnes, at bemälte Kyrkoherde fördristat sig, under egna förtiensters oförsigtiga ophöjande, låta i underdånighet märka de nedriga tankar han hyser om Consistorio och dess giöromål och att
- et sådant utlåtande ej tycks rima sig med den ödmjuka tanke en Herrans tjenare bör hysa om sig sjelf, och ej heller kommer den öfwerens med den morale Kyrkoherden Mörck androm till efterrättelse skrifwit, och af trycket låtit utgå ,..
 
Mörks memorial till kungen
Den märkeliga söndring, som nu snart i 20 år warit i Broförsamling. och ehuru en så beklagelig refwa som blivit gord före min tid, ännu ej kunnat helas, har jag dock orsak at wörda försynens nåd, at den ej fådt sig widare utbreda.
 
Mörk har ankagats för att ej hållit sig helt till sanningen och svarar följande:
- Deremot lärer Consistorum fela, då Bro och Låssa säges bestå av 64 1/4 mantal, ty när bostället undantages, äro ej flere än 59 1/2 (kvar).
- Underligit är det, at Consistorium behagat förebrå mig mina enfaldiga moraliska tankar, hwilka ehuru ofulkomliga liwäl wittna , at iag warit en i min krets tänkande warelse och ei en tanklös til wissa afsigter inrättad machine allena.
 
Avgörandet i rådsprotokollet
- men som Kyrkioherden Mörk likwäl nu en lång tid med godt beröm tjent, samt i öfrigt för särdeles skickelighet och lärdom är. allmänt bekant, therom ock hans genom trycket utgifne böcker nogsamt wittna; Så fants godt thet Consistorium förständigas skulle, at, wid förefallande ledigheter hafwa honom i åtanke.
Ovanstående hänvisar Mörk till när han inom kort sökte ett bättre pastorat i Odensala och även. där förbigicks
- Eders Kongl Maijestäts nådiga yttrande, borde iag efter min förtienst niuta den befalta befordran till godo

  Domkapitlets förklaring: (5 trycksidor)
- Stormägtigste Allernådigste Konung.
när sådane klagomål är upfylte med förklenliga tilmälen, och således derwid ei brukas det tillbörliga anständiga skrifsätt...
- Consistorium hade förmodat at undslippa alla illasinnade tillmälen i detta witiga ämnet i anseende till Kyrkoherden Mörck som så ung kom till pastoratet han-nu innehafwer, det han ej ännu fylt de nådigast påbudna 30 ålders åren, när kallelse för honom till bemälte beställning blef inlagd.
- den klagande befordrad till den näpst som hans swåra tillmälen kunna förtjena.
 
Rådsprotokollet:
style="font-size: 11pt; font-family: Symbol; color: black; letter-spacing: 1.2pt;">- Kongl. Maij:ts mening dermed icke warit, at andra mer förtjente skulle genom hans befordran bliwa lidande

………………………………………………………………………………

Spridda anteckningar om Jacob Mörk – Börje Sandén
 
Vasenius framhåller att ingenting tyder på ett litterärt martyrskap sådant som Atterbom tecknat det.
 
Men han säger också att det kan finnas andra bevekelsegrunder ego: politiska skrifterna, Prins Teodrik!
………………………………………………………………………………
Tryckt gravkväde över Mörk:
- Fastän hans låf kring Svea farit, han Lyckan endast fått af GUDS och FUNKISK Hand
 
"orsakerna till vidrigheten" (Wilckesord)
- Vasenius är benägen att söka dem på annat håll. Men då de undersökningar han gjort rörande denna sak ej är avslutade, vill han inte i denna skrift framkasta sin förmodan. Han hänvisar till et kommande arbete om Mörk.
 
Mörk dog tämligen utfattig:
Landshövdingens yttrande efter Mörks död: att han i livstiden sig vinlagt, mera at med utmärkt färdighet sitt ämbete förrätta, och at till Rikets heder författa prydeliga tryckta Böcker och skrifter, än at förkofra sit bo.
 
Patronus Funck
- genom sina synnerligen goda gåvor i ämbetet, och genom många lärda utgivna arbeten i flera ämnen gjort sig i livstiden rekommenderad.
 
Vådeld
härjade änkans prästgård påskaftonen året efter Mörks död, varvid husdjuren blev innebrända
16 klafbundnanöt
8 oxar
2 hästar
46 får


MINISTRALBOK 1730 - 1760 BRO C: 1 1/2 1972:41<>
Ant. Börje Sanden 1980-08-06 i Landsarkivet
Ant. Agneta Allerstav

fil ministralbok.doc (s-mörk-2.ws OCR-läst 2002-10-08) Pärm g7:3

Mörks anteckningar på tomma sidor i Ministralbok 1730 -1760

Uti Januari Månad blef torparen Nils Persson uti ängstorpet rörd til sina sinnen och måste länge af församlingens ledamöter skiftesvis aktas. varandes det i synnerhet märkeligit at han uti sitt wanwett beropade sig öf(wer) åtskilliga uppenbarelser af Andanom; kom sig dock sedermera, men hade dock sina nycker. Denna Nils Persson var en på verldsligit wis ährlig karl, men dock en ifrig werlds älskare: at det synes, som skulle i anseende till flera sammanstötande och hans jordiska välgång rörande förtretligheter, som skulle det (!) sannats, hvad står i 1 Tim. 6.9.10, emedan tilfälltet til hans olyckor ledde derifrån sitt ursprung.

Uti Aprilis och de följande månader visade sig uti Bro soken willa wargar, som ei allenast ödde kreaturen, utan ock woro öfver Wanligheten fräcka at löpa uppä folket. De kreatur, som af dem rördes och refos, blefvo rasande och måste sedan dödas, men hugneligit var dervid at uppå alla de menniskior som refne blivfvit, ingen sådan ömka spordes. Tredie söndagen efter Påsk blef en sådan warg  ihielslagen i Norrboda, sedan han under Gudstiensten rifvit fem Menniskior och dödat flera kreatur. I Pingsta högtiden blef äfven en sådan med yxan ihie} slagen av Anders Jansson i Önsta


Säden af 1745 Ahrs gröda, blef om hösten såld, rågen till 16, och kornet till 13
o 14.... Kmt tunnan: men emot våhren det nästa ähret giälde rågen 30 och något öfwer, kornet 24 til 27 ...Kmt. marck(?)gången var för det åhret, rågen til 26 och kornet til 22 dahler.

s 12
Det åhret öfver warade den gamla oroligheten i församlingen i anseende til den afsöndring, som Hof-Junkaren Gripenstedt på Lejondahl giordt, hvi}ken ock nekade sina barn dopet, så at de måste på håfrättens befallning och genom kronobetienternas handräckning skaffas der til.

1746

war hela Januari månad en så underlig och ojäm vinter at sädesåkrarna, som stodo den månaden öfver bara, på många ställen begynte at grönskas och togo på slutet deraf mycken skada.


Uti Juni i månad tildrog sig den bedröfveliga händelsenat Pigan Kierstin
Ersdotter, som var på det 22 Åhret och alt från det tolfte tienat Nedergärden i Husby, störtade sig sielf i siön och omkom der ömkeligen. Hon var updragen uti en mera än hednisk och snart aldeles fäaktig okunnighet i sina salighets stycken. Många förmaningar och föreställningar på henne förgäfves nidlagda och när man med hårdaste lagsens röst sökte at väcka henne ur sin okunnighet, såsom en Diefulens snara i hvilken hon fången låg, föll hon på ett så obetänckt råd. ville häldre så förderfvas än hielpas. Des husbonde Jan Jansson och matmodern Brita Bengtsdotter, hafva med sin vårdslöshet, oaktat alla föreställningar, alstrat och skyddat hennes okunnighet, och den sednare förmenes med sin hårdhet skyndat et så fördömmeligit upsåt.
 
s.13
Gud som alt vet dömer (bör vara döma,ego) deröfver, vet ock at jag som detta skrifver, i min bestörtning tröstar mig deråt at jag sagt syndaren, som dödt, des öfverträdelse (,) och at således des blod aldrig skal (överstrykning) af mine hand kräfvit varda, det min Gud mig sielf lofvat. Hesek. 3.18.19. Den som lefver (som) et fä, utan at vilja kiänna den os skapat och den os frälsat, måste ofta fara hädan som et fä. Ps. 49.21.
 
Detta åhret blef af Bro soken ett kiök upbygt i Bro Prästegård och af Kyrkoherden Jacob Hendr Mörck ........ twenne kamrar, en liten bod och et höns huus. Den hösten såldes rågen först till 24 sedan 28 och sist 30 dahler
Kmt. Kornet som blef mycket slött (....... ) och litet til 22, 24 och 26
...............var til 30 dahler. Åfven det åhret warade den gamla oroligheten
och afsöndringen på Lejondahl.

 
1747 (troligen överstruket med tunt streck)
År 1753 (?) d 20 Maji el 4 dag Pingst bröt isen genom storm, lös på Brofjerden. 1753 (?) i slutet af November månad kördes alment Wårseden (Kornet) in i Ladorna - wid Michaeli kom Ve Frost-nätter som skämde Wårseden och sedan continuerade Rågen till ................ ärterna bortkyldes nu kostar 1 .... ärter 48 a 50
- den 25 Nov.


s. 17  1750.
Åhr 1750 war en besynnerlig winter och snart ingen alt ifrån trettondedagstiden.Uti februari månad blefvo siöranre så rena at tvenne båtar gingo ifrån Brogårds-bryggan till Stockholm den 26 februari. Den 3 Martii, begynte bönderne til at så på Defvensö och vid prestegården den 5 sedan de på Svartjölandet och i Westmanland sådt någon tid tilförene och var det dervid besynnerligit at hösten förut ei varit särdeles vinter ty ehuruväl otta dagar för Mickelsmässodag föll nog mycken snö, med liten frost, låg der dock några dagar allenast och var till vintren så godt som intet slädföre. Några dagar för Juhl lade sig siöarne och begge trettondedagstiden blifva osäkra, då åtskilliga olyckor hördes om dem som lidit på falska isarna. I januari månad syntes gladan, hvilken tycktes beboda vinterens afsked, så väl som träden hvilka i februari knoppades; Den tiden växte och nässlan och renarne grönskades.
 
Den 13 februari 1750 syntes klockan mellan 3 ochfyra eftermiddagen på himmelen et phänomenon. Solen var til sin halfva del til synes uti et svart moln, som låg horisontellt ifrån sudväst till Nordväst och syntes der öfre delen innan liusa och lösa moln med matta sken. Ofvanföre var en hög och ansenlig gård, så den som den plägar synas. Omkring månen och var den omgifven af en ring med sådana färger, som synes regnbogen; ändarne af denna liusa ring streckte sig i det långt et åt liggande molnet, i hvilket solen sades vare til halfva delen nedsänkt. Dervid kan ock märkas, at då man deraf skulle kunnat spå nederbörd, fölgde deruppå en den aldra kallaste natt, som ifrån det årets början ock åtminstone til Martii månad varit.
 
Nyet som tändes 25/2 1750 kl. 8.12 min förmiddagen, syntes hel rent dagen derefter eller 26/2 kl. mellan 6 och sju eftermiddagen der uppå fölgde ifrån den 28, några frostnätter, dock ei så stränga at icke i trädesgiärdet kunde köras, ock såningen efter som berättat är begynnas.


Födelsebok 1749 Bro

24 januari föddes i Bro prestegård kyrkoherdens Jakob Hindric Mörks och des hustrus Caisa Stafs lilla son JACOB JOHAN, döptes 26 janauri.

Vittnen: Probsten mag. Adolf Johan Grundel, handskmakaren ålderman Christian Fygner bryggaren Isak Pålsson

fru friherrinnan öfverstinnan Anna Christina Fleming friherredottern fröken Maria Posse grefvedottern fröken Wendela Posse



Dödbok 1763 Bro

Den 28 junii begrofs desse församlingars waksamme kyrkoherde samt Kongl. Wtenskaps Academiens medlem herr Jakob Henric Mörk, som @f en häftig Slag-fluss dog oförmodat den 26 efter en 48 åhrs berömd wandel.


Husförhörslängd Bro prestegård

1757   1759   1763

Kyrkoherde Mörk                  42     44     -

Hustru Catharina Staf                   37     41

barn: Brita                      11     13     17

Carl Henric                10     12     16

Jacob Johan                8      10     14

Eric Christian             6       8     12

Caisa Lisa                 4       6     10

Gustaf Fredric             3       5      9

Daniel Adolf                     /3 död



Vägmätning mellan prästgården och kyrkorna

6 MARTII 1749
blef soknevägen emellan Landsvägen ifrån prestegårdslyckan till Lossa steglucka genom Landt­mätaren ordenteligen afmätt och blef des längd funnen som fölier:

från Landsvägen till Bro prestegårds brygghus       500 alm


från prestegårdens bryggehus till Bro             

kyrkas steglucka 1/2 fierdingsväg                   2.250 alnar

från Bro kyrkas steglucka till Lossa

steglucka 1/3 mil och 738 alnar                     6.738 alnar

Är således ifrån landsvägen till Lossa

steglucka 1/2 mil och 488 alnar                     9.488 aln

Från Bro prestegårds port till Lossa

kyrkas steglucka 9.000 alnar eller 1/2 mil.
 
Utmätningen förrättades af Lars Waldius, som för ordinarie Landtmätaren Herr Olof sysselan förrättade.
Detta vägstycke blef förlagt omkring åhr 1762 då upfarten giordes NV om byn förbi Bondernes humblegården.



Ur FÖRETALET till ADALRIK OCH GIÖTHILDAS ÄFWENTYR Benägne läsare.
 
Här framträda nu inför dina ögon några av de urgamla göta-kämpar, hos vilka äran varit förenad med mandomen. Vår Tid, som trampat på deras grifter, tillviter dem (en) grofhet, och den tanken har i våra sinnen förmörkat lansen av deras dygder. Deras minne, som förtjänat att leva i vördnad, lider saledes våld. 
... Liksom skuggor hava de uppstigit och visa sig på en skådeplats för att
ännu en gång spela sina roller för världen och därmed befria sina namn från ett oskyldigt tillmäle.
 
Undra inte, om du stundom ser dem sköta (falla för) kärleken. Det är en svaghet, som segrar över de starkaste. De hade också lärt att hedra det fagra könet.
Själva tapperheten har ofta blivit sårad och de ädlaste hjärtan brinna i de starkaste lågor.
Du skall ock i sinom tid få se dem i hårdare lekar bland pilar och spjut; klubbor och yxor. Klingorna skola gnista kring hjälmarna och brynjorna bågna under slagen.
Hjältarna skola hålla färg och ingen fara skall göra deras hjärtan bävande.
 
Allt skall hos dem vara ädelt och äran alltid i deras följe. Du skall hos dem aldrig se flättja i kärleken, flärd uti vänskapen, fläckar i mandomen...
Renhet skall synas i deras lågor; redlighet i deras umgänge; nit i deras trohet;

Dock, att du ej må varda bedragen, värdaste läsare, så vet, du ser här allenast diktade målningar, dock strukna med eviga sanningar. De förra må vara din förnöjelse; och i de senare speglar du din - och andra sin - åliggande plikt.
 
Inget gift framräckes här uti gyllene skålar. Nej, i denna lustgård vanka
oskyldig nöjen. Utan fara må man här räcka ut handen och bryta sig blomster, ty inga giftiga ormar ligga här under bladen.
Renhet lyser ur de söta blommor, och skulle där finnas andra, äro de med all flit utmärkta och deras art på blad och stjälkar till allas varning skriven.
 
I smicker och bitterhet är pennan aldrig doppad (vorden). Tror sig någon menas, när lasterna nämnas, bedrager han sig inte mindre än den, som tror sig vara mönstret, varefter en eller annan dygdens bild är skuren.
 
Inget annat än dygden i sin fägring och lasterna i sin blygd hava stått för ögonen. De förra allena får sitt beröm, och de senare förföljas.
Dock skall det stå i din frihet, käre läsare, att ta <lämpa> till dig, vad du vet dig hava förtjänat; det vare last eller beröm.
 
Vad som drivit vår fjäder, är intet annat, än ett oskyldigt nit för dygden. Det har lockat oss att nedlägga våra lediga stunder, uti ett arbete, varav du ser här en liten början allenast, såsom de första trådar uppspända till en större väv.
(Sker dig därmed en fägnad, skall du snart få se det övriga, styckevis, och så fort, som vårt ringa förråd hinner, att hjälpa ett så kostsamt foster i livet.)
 
Två äro vi, som lagt handen härvid. Den ena har lättat den andras möda. Vinna vi din ynnest, så lärer den väl vara tillräcklig för tvenne. I annor händelse, få vi beklaga varandra den olyckan vi haft att misshaga dig i det, som vi menat vara dig till nöje. Så skall bördan bliva lättare.

Avunden gå vi stillatigande och tysta förbi. Vårt oskyldiga uppsåt, skall vara den sköld, emot vilken också de giftigaste skott skola studsa. Hon (= avunden) torde glädjas (glänsa) däråt, att vi uppå andras renar plockat ett eller annat blomster, som vi flätat in i vår krans. Ja, vi bekänner att det är så. Ofta gör man en annans skrift, den man träget vänder(studerar), till sin egen. På samma sätt, som (att) också andras tankar ofta flyta in uti pennan såsom ens egna.
Det bör emellertid inte förminska ämnets egen betydelse. Spindeln tager trådarna ur sig själv, och den väv han virkar, är inte därför mera dyrbar. Honungen däremot förlorar ingen del av sin sötma och sitt värde, fast kraften och musten äro tagna utur åtskilliga blomster.
 
Benägna läsare, förklara du ditt ädelmod, som hellre skyler än blottar andras svagheter. I den förhoppningen överräckes dig nu förstlingen av vår frukt. Ar den inte så mogen, som du själv ville, så betänk, att den fallit från späda grenar. ... Aldern, och kan hända en mildare lycka, skall framdeles ersätta någon del av det, som nu brister.
Men du, om eljest vår enfaldighet inte förtörnar dig, så unna oss din vänskap och inneslut oss i din ynnest. Far väl.

CITAT - ADALRIK OCH GÖTHILDA Ur företalet till 1:a boken
 
"Vi spela här en dikt, den dock sanningen med sina strålar blandar"
 
"Att du ej må varda bedragen, värdaste läsare, så vet, du ser här allenast diktade målningar, dock strukna med eviga sanningar, De förra må vara din förnöjelse, och i de senare spegla du din, och andra sin åliggande pligt"
"I smicker eller bitterhet är pennan aldrig doppad vorden. Tror sig någon menas, när lasterna nämnas, bedrager han sig intet mindre än den, som tror sig vara mönstret, hvarefter en eller annan dygdenes bild skuren är. Intet annat än dygden i sin fägring och lasterna i sin blygd hafva stått för ögonen. De förra allena få sitt beröm, och de senare förföljas. Dock skall det stå i din frihet, käraste läsare, att lämpa till dig, hvad du vet dig hafva förtjenat, det vare last eller beröm."
 
Puliken uppfattade tydligen personerna som levande! Ur företalet till 16:e boken:
"Aldrig varder ett skådespel föreställdt och än mindre en hjältesaga skrifven, hvarest icke en trotsande last och en lidande dygd äro de förnämsta personer. Så har det ock här gått: åtskilliga bilder af dygd och odygd äro här framdragne. Men du, som hitintill gynnast oss, skolna dig för den mödan att vilja uti dem igenkänna några lefvande personer. Det arbetet är ändå fåfängt. Vi kunna så litet såra som smickra med orden, ty vi hafve hvarken fiender eller afgudar ibland menniskor på jorden."
 
Skalden Fasold: (9:de boken)
"Skalderna ... hafva af en sannfärdig händelse gjort en orimlig dikt. Därigenom ville de intet allenast gifva sina verk ett högre ljus, utan de kunde ock således friare yttra sina tankar. Då många trodde dem tala falska drömmar och orimliga sagor, förställde de eftertänkeliga sanningar. Då blefvo de påminnelser mottagne med nöje, som eljest kunnat förbittra dera sinnen. De kryddade sanningen till att göra henne behagelig också när hon sade de högre sina fel och de ringare sina laster."
 
Fredrik åsyftas:
"Lycklig är den kung som älskar dygden ..."
"Jag såg fläckar i purpurn och brist hos äran. Jag såg och hade ej bort skona lasten, om hon ock gömt sig i skötet på majestätet. "
 
Fröken Taube - Gyda
Taube hade avlidit tidigare samma år som 16:de boken utkom.
O "Hon döljde en stygg själ under en skön kropp och gaf hans laster åtskilliga ämnen"



Anteckningar Åminnelsetal över Jacob Mörk
(Hela Åminnelsetalet transkriberas till modern boksatstyp - publiceras senare)

av Johan Carl Wilcke (experimental-fysiker - biografi C.W.Oseen)
Hållet i stora Riddarhussalen 24 maj 1765 (30 tryckta sidor)
Ant. Anteckningar Börje Sanden 1983-02-20
 fil Mörk-Wilcke.doc (C1-Mörk 2)
Pärm g7:5 (även fritextsökning)
 
INLEDNINGEN
"Ett gott rykte efter döden, är de säkraste bevis om en väl förd levnad"
"Att genom välförhållande och berömliga gärningar förvärva sig ett odödeligt namn har ibland upplysta Hedningar redan varit en kraftig uppmuntran till Dygd och Mandom.
ego: "Ett vet jag som aldrig dör, domen över död man
 
"Dess Äreminne ristas ej alltid i Marmor, men lever i tacksamma hjärtan"
"Minnet av en så vältalig man, som framlidne Kyrkoherden Mörk borde prydas, av en Demostenes eller en Ciceno"
 
"Billigheten tycktes också hava fordrat. att en Phidias bort utses, att bilda dens Ärestod, som själv i livstiden' så väl bildat andras"
ego: invald för att främst hålla äreminnen över akademiledamöter
ego: ingen bild finns av honom, ingen bevarad gravsten
 
Mörks levnad
född den 12 jan 1714. yngste sonen av 7 syskon till          
spannmålshandlaren Henric Mörk- Brita Larsdotter Bark                              
miste snart både styvfader och moder
-  omhändertogs av svågern Johan Efverling-direktör över- de nyligen anlagda Silkesfabrikerna
Västerås Trivialskola - mycket goda vitsord av domprosten
Uppsala- universitet
från 1739 3 år hos överstelöjtnanten Köhlert Uddevalla
 
prästvigd 1743
1744 till Bro och Lossa "JusPatronatus"
1745 vigd med Carl Staafs jungfru-dotter Catharina Staaf 7 barn, varav 6 levde till hans död, 4söner, 2döttrar
 
blev känd av sedermera ärkebiskopen Benzelius Fenelons Telemague-Mörks Adalrik och Göthilda
 
"vår Mörk, som skrev för svenskar, fant uti våra äldsta sagor nog värdigt ämne att reta Svenska hjärtan till efterfölgd av svenska dygder"
 
"Orden äro rena tankarna riktiga, hans Moral är ren, avsikten ofläckad, kärlek för Dygd och Fädernesland giva tankarna liv"
 
"Han hade den gåvan, att kunna uttrycka samma mening på otaliga sätt, alla lika vackra,..."
1 D:\MRK-1\Mörk-Wilcke.doc Skapat den 020909 09:19 Senast utskrivet 021009 12:43

Thecla, eller den bepröfvade Trones dygd
- 1748, 1752, 1758
 
Målningar på Mänskliga Sinnen.
räknas av Wlilcke bland hans bästa arbeten
 
Men då han som Ledamot, påkallades i den lott som Honom tillfallit....
-  När utmärkta förtjänster skulle hedras, när ämnet tarvade mer. konst, än alla vågade värdigt därvid nedlägga, var icke då vår Mörk alltid påtänkt, alltid villig
-  Cunninghame, Hesselius, Pihlgren, Ribe, Brelin, Eliander
 
Sockne-Magazins inrättande
Stadfästelse 19 mars 1760
räkenskaperna, utlåningen, indrivande av spannmålen
……………………………………………………………
ego: det var en kantor. Erik Hedin som drev den första bankinrättningen i Bro
-  bankinspektionens tillkomst  i detta sammanhang
-  nu har vi ingen bank kvar
……………………………………………………………..
Talets avslutning
Wilcke antyder att Mörk borde fått ett bättre pastorat för sina förtjänsters skull:
 
Kongl.Majestäts Nådiga föreskrift och befallning till Consistorium: "at låta Mörk, i anseende til åtskilliga Prof af särdeles skicklighet och lärdom, hvarmed han, gjort sig förtient til befordran, njuta sådant efter sin förtienst til godo"
 
Efterverlden lärer dock undra, at vår tid låtit en så vitter och berömlig Man lida brist på det nödtorftigaste, och dö uti fatigdom."
 
"Mörk var, liten och oansenlig til växten, stilla och saktmodig. Man hade vid första åseende svårt at tro, det denne var Auctor til den högtrafvande Adalric, men ögonen rögde strax Hans eld och qvickhet, och minsta samtal den munterhet, som gör alla Hans Skrifter utmärkta ..."
 
Mot sina Gynnare var Han af hjärtat erkänsam, mot Vänner trofast och mot ovänner försonlig"
 
Wilcke citerar de ord som Mörk låter Arnliot använda ...sådant var det ryckte, som han lemnade efter sig uti döden.
 
Han har, i livstiden varit:
mer nyttig än lysande

mer lysande än lyckelig,
mer lyckelig än lönt


Mörks företal till  Thecla, eller Den Beprövade Trons Dygd.

Boken skrevs i sin helhet i prästgården i Bro. Den är således den andra romanen på svenska språket. Den anses också var den bättre av de två som Mörk skrev. Lägg märke till att Mörk också skrivit annat. Särskilt intressant är den på annan plats återgivna dikten "Svenska Enigheten"

Mörk var tillsamamns med Linné de som kom att forma det svenska skriftspråket. Praktiskt taget all vetenskaplig forskning trycktes på latin. Mörk invaldes i Vetenskapsakademin för sin ordkonsts skull, både som talare och författare. Jag tycker mig se att språket redan i den andra boken fått en mer enhetlig prägel, inte minst stavningen har blivit mer konsekvent.
     Jag återger här två versionerna av hans företal, bägge med moderniserad stavning för bekvämare läsning.
I den korta versionen har jag uteslutit teologiska diskussioner för att du inte skall distraheras av ej längre aktuella frågor utan klarare kunna se Mörks språkliga skicklighet. Vid läsningen förvånas jag över hur lite själva ordformerna fram till vår tid. Jag har exempelvis skrivit "livets väg" i stället för "livsens väg". Det är ytters få sådande ändringar jag gjort i de två versionerna.



Thecla - original text
Kort version
Företal til Thecla.

Benägne läsare!
 
Här lämnar jag åter en omogen frukt av en späd rot, ... ett verk av tröga händer, som behövt mera, både tid och konst, att pryda sitt ämne.
     Om inte annat än det, som vore fullkomligt, skulle behaga dina öron, borde icke allenast jag, utan ock alla dödliga, till en långsam tystnad fördömas.
 
Jag ställer här för dina ögon Thecla, som jag tänkt ur Ålderdomens möglade gömmor, och ur glömskans mörka natt, draga fram i ljuset.
     Hela hennes levnadslopp, sådant som det hos de gamle finnes, sammanfattar i korta ord många ting, och framställer stora under på en liten tavla.
     Hennes födelseort var Lycaonien, ett land i Asien, som länge suttit i mörkret, till dess det himmelska ljuset blev där, genom Paulus upptänt. Av hans mun har Thecla först kommit till tron, och genom hans hand blev hon förd ifrån vidskepelsens bedrägliga stigar, in på livets väg. Vilket inföll under Neros blodiga förföljelse mot de kristna. ... Rytande vilddjur, för vilka hon blivit kastad, hava slickat hennes fötter: giftiga ormar, bland vilka hon suttit, hava glömt sin art att såra och döda: brännande lågor, som för henne blivit upptända, hava vördat hennes kropp, inom vilken Skaparen själv med sin Nåd bodde.
 
Detta är snart allt vad jag hos de gamle funnit.... Av deras knoppar har jag plockat det frö, med vilket jag besått ett större fält, och av deras händer har jag tagit de första trådar, dem jag sammanfattat till en väv, att framställa de bilder, som vid åskådandet lära falla dig uti ögonen.
     Jag lovar dig här ej någon sådan målning som fägnar kitsliga ögon, eller en saga som smickrar köttsliga sinnen. Nej. Min avsikt är fast mera, att slå ned orena lustar, och tända upp en glöd, genom vilken hjärtat lyftas från jorden till himmelen, och från fåfängligheten till det, som varaktigt är. Till ett sådant ämne har jag velat offra mina lediga stunder, till något som kunde tjäna dig och mig till uppbyggelse.
 
Och om du, min läsare, ej åstundar annat, än att roa ditt köttsliga sinne med några nyheter, må du hellre, till undvikande av alla förtretligheter, vara långt härifrån; ty du finner här intet sällskap, som dig kan anstå.
     Betänk allenast, att här talas om en grym Nero, och en otuktig Sabina, vars blotta namn allena säga oss allt det, som lastfullt heter. ... Om sådana vidunder bland människor kan aldrig något sägas för mycket till deras blygd, och de förtjäna all den smälek, som de lida.
 
Men det bliver nu tid att sluta ett företal, som redan blivit för långt: Och det återstår nu intet mera, än att utbedja mig din vänskap. Den ynnest varmed du mottagit min förra bok, giver mig det hopp, att den förföljda Thecla ej lärer utan medömkan av dig åskådas.
     Om du gynnat ärbara hedningar, som vinnlagt sig om en ren dygd, (såsom i Adalrik, BS) måste du ock hava någon kärlek för en kristen, som lidit så mycket för sin tro.
     Jag önskar dig icke så svåra prövostenar, som Thecla utstått, eller så sårande törnen, som hon trampat, för dina fötter.
     Men det önskar jag dig, att kunna, som hon, lyckligen övervinna allt det, som dig möter. Då mår du i tid och evighet väl.
 

JACOB HENDR. MÖRCK -  Kyrkoherde i Bro och Lossa


Hela företalet
Företal til Thecla.

Benägne läsare!
 
Här lämnar jag åter en omogen frukt av en späd rot, och ett skyndat  verk av tröga händer, som behövt mera, både tid och konst, att pryda sitt ämne.
     Om inte annat än det, som vore fullkomligt, skulle behaga dina öron, borde icke allenast jag, utan ock alla dödliga, till en långsam tystnad fördömas. Icke desto mindre har jag här begynt att tala om himmelens härliga Nåd, dess kraft och dess under uti ett svagt käril: Ett eländigt stoft om sin Skapare, och en ömkelig matk (vägglus.BS) om den Sol, som med Nåd och rättfärdighet upplyser hela världen. Det är ett högt ämne för en svag tunga, och jag hoppas likväl, det min hela röst utur stoftet ej skall förtörna Honom, som bor i Himmelen, och dock ser mitt innersta.
     Jag ställer här för dina ögon Thecla, som jag tänkt ur Ålderdomens möglade gömmor, och ur glömskans mörka natt, draga fram i ljuset. Ibland oss är hennes namn snart förgätit, vilket dock tillförne blivit vördat, såsom ett exempel av ett beprövat tålamod, och ett ämne, varuppå vilket Allmakten uppenbarat sin kraft.
     Hela hennes levernes lopp, sådant som det hos de gamle finnes, sammanfattar i korta ord många ting, och framställer stora under på en liten tavla.
      Hennes födelseort var Lycaonien, ett land uti Asien, som länge suttit i mörkret, till dess det himmelska ljuset blev där, genom Paulus upptänt. Av hans mun har Thecla först kommit till tron, och genom hans hand blev hon förd ifrån vidskepelsens bedrägliga stigar, in på livets väg. Vilket inföll under den blodiga förföljelsen, som Nero uppväckte emot den tillväxande församlingen, vilken bär sitt namn av Kristo. Denna storm har nog skakat dess tålamod; Men långt ifrån att upprycka hennes tro, har den ännu djupare fäst dess rötter uti hjärtat. Rytande vilddjur, för vilka hon blivit kastad, hava slickat hennes fötter: giftiga ormar, bland vilka hon suttit, hava glömt sin art att såra och döda: brännande lågor, som för henne blivit upptända, hava vördat hennes kropp, inom vilken Skaparen själv med sin Nåd bodde .Världen har uppå henne tävlat med Himmelen: den förra att utgjuta sin grymhet, och den senare att uppenbara sin härliga kraft, till dess hon, efter all förföljelse, stilla avsomnade uti Seleucia.
     Detta är snart allt vad jag hos de gamle funnit. Jag gjorde dem orätt, om jag sade, det ingenting härvid vore deras, och jag torde påbörda dem många svagheter, om jag nekade, att det mesta vore mitt. Av deras knoppar har jag plockat det frö, med vilket jag besått ett större fält, och av deras händer har jag tagit de första trådar, dem jag sammanfattat till en väv, att framställa de bilder, som vid åskådandet lära falla dig uti ögonen. Där kan vår sömniga tid till sin varning spegla sin sömn och sin otro, och det uti en Hjeltinna, som ej utan arbete och strid fullbordar sitt lopp. Där må odygden till sin blygd skåda sina svarta fläckar uti i de orena bilder, vilka inblandas såsom vassa tistlar bland vetet. Där kan oskyldigheten, som ännu ofta ibland oss blöder, till sin tröst fatta de stöd, vid vilka andra tillförne till sin vederkvickelse vilat. Jag tror det var och en, som med aktsamhet vandrar genom det blomstrande fältet, tör finna någon nyttig saft i dessa blommor. Icke just därför, att de äro mina, utan därför att de äro mina, utan därför att de äro skänkta ur livets källa.
     Jag lovar dig här ej någon sådan målning som fägnar kitsliga ögon, eller en saga som smickrar köttsliga sinnen. Nej. Min avsikt är fast mera, att slå ned orena lustar, och tända upp en glöd, genom vilken hjärtat må lyftas från jorden till Himmelen, och från fåfängligheten till det, som varaktigt är. Till ett sådant Ämne har jag velat offra mina lediga stunder, som dock icke äro så många, och då mina trötta sinnen sökte en vila uti pennan, mitt nöjdaste tidsfördriv, har jag bort skåra (använda) den till något, som kunde till något som kunde tjäna dig och mig till uppbyggelse. För de Själar, som äro vunna, eller ock stå till att vinnas av Nåden, tör här finnas någon fägnad, men för de övriga , intet annat, än ånger och blygd.. Om du, min Läsare, ej åstundar annat, än att roa ditt köttsliga sinne med några nyheter, må du hellre, till undvikande av alla förtretelser, vara lång härifrån; ty du finner här intet sällskap, som dig kan anstå.
     Dock innan jag ännu går något längre, och öppna skådeplatsen att visa , vad innanför tapeten  tillredes; måste jag till mitt försvar förorda ett och annat. Jag vet det många tvivla på viktigheten av alla de underverk, som om denna Thecla berättas, och åtager mig alldeles  icke den mödan, att försvara Sanningen därav. Den tyngd skulle trycka mina svaga skuldror, och kanhända även trötta dem, vars spår jag följt, om de nu skulle stiga ur sitt multnade stoft, och emot alla inkast försvara vad de skrivit. Denna tvisten skjuter jag med nöje till de lärda, som längre hunnit, och dem jag långt ifrån vördar. Jag pockar i mitt stoft, där jag trälar, endast på Sanningen av de sedeläror, som här inblandas, och dem jag vaskat efter det rättesnöret, som aldrig kan fela.
     Åt den Påviska Församlingens lättingar, de självsvåldiga munkar i deras grottor, lämnar jag gärna den mödan att dikta underverk. En stor del av de ymniga under, med vilka Tideböckerna blivit uppfyllda, är först kliven utur deras hjärna och med sådana vapen äro de mest vana att strida. När de ej längre kunna med styrka försvara sin arma Frälsning, och frukta, det deras svaga grunder för mycket torde blottas; uppresa de ett utanverk av diktade underverk, att därmed förblinda de enfaldigares ögon. När Sanningen tryter, äro de rika på dikter, och bedraga dem de ej kunna övertyga. Dock må du, min Läsare, ej förivras på den enfaldighet hos mig, att jag på god tro tagit detta av de gamlas händer, av dem vi många dyrbara gåvor undfått. Du må gärna neka Thecla, om du vill; ty hon har sitt vittnesbörd av människor allena: Men vörda dock de dyra Sanningar, som äro grundade uti Skriften.
      Någon torde tänka, att Trones helgade Smycken skulle råka i förakt, då de blivit fattade i en sådan mantel, som lustan ofta brukat att bedåra oförsiktiga ögon med. En Hjälte-Saga är ofta en skål i vilken lustan frambjuder ett skadligt gift, och den brukas nu här som ett gyllene Käril, att frambära någon saft av livets källa. Dock ho vet icke, att det blomster, som suges av ormar kan ock mätta ett bi, och av en stjälk kan både ett skadligt gift och en söt honung beredas. Ur en skål, där den ena med bleka läppar druckit döden, kan en annan dricka livet, allt såsom den hand, i vilken hon hålles,  blandar safterna. Vad styggelser skett vid Hedniska Altaren, och vad vidskepelser bott i sådana Tempel, är bekant, och dock har den Högste tålt, att man för honom upprest Tempel och Altaren. Och än mer, han har låtit de käril, som stått på hedniska Altaren, helgas att ställas på hans eget. En hedning sjunger för sin skurgud, och David i sin andakt sjunger för sin och hela världens Skapare. I dikter uppenbara Adonis för sin Venus sin orena glöd, och i den ljuvlig dikt prisar Salomo den heliga kärlek som är mellan livets Förste och Själen. Judith och Tobias, som äro ej annat, än sinnrika dikter, och dock utan förargelse och brukas i vår Församling, tala till mitt försvar. De senare tider äro ock rika på sådana dikter, och denna som i detta ämnet är den första på vårt språk vördar snart hundrade äldre hos andra folk. Och ingen kan med fog stöta sig häruppå, när trons hemligheter aldrig hanteras utan ömhet eller nämnas utan vördnad.
     Här strider en segrande tro med en blind otro, och de förföljda Kristi bekännare med överdådiga hedningar. Undra då icke, att här finnes rosor och törnen tillhopa, och hedniska dikter mitt ibland himmelska Sanningar. Var och en brukar här sina vapen: och då de Kristna taga, till Trones styrko (stärkande.BS), allt sitt utur Skriften, låna Hedningarna något ur sina sagor, att stadfästa sin vidskepelse med. De förra gå såsom torftiga  Hjordar till Sannings brunn, de senare, såsom djärva vilddjur i sin hetta till orena gölar.
     Man se här Tronen stundom fläckad med de laster, för vilka de lägsta kojor i marken pläga rysa. Anse det icke för en förmäten lust, som skulle reta en matk (vägglus) att vilja fläcka Kronor. Betänk allenast, att här talas om en grym Nero, och en otuktig Sabina, vars blotta namn allena säga oss allt det, som lastfullt heter. Rom, som själv vördat deras välde, har ej kunna dölja fläckarna i dess purpur, eller fria deras namn från en smädefull åminnelse, i vilken de ännu leva. Om sådana vidunder bland människor kan aldrig något sägas för mycket till deras blygd, och de förtjäna all den smälek, som de lida.
     Men det bliver nu tid att sluta ett företal, som redan blivit för långt: Och det återstår nu intet mera, än att utbedja mig din vänskap. Den ynnest varmed du mottagit min förr tryckta Adalrik, och den ömhet du burit för min flyktiga Göthilda, giver mig det hopp, att den förföljda Thecla ej lärer utan medömkan av dig åskådas.
     Om du gynnat ärbara hedningar, som vinnlagt sig om en ren dygd, måste du ock hava någon kärlek för en Kristen, som lidit så mycket för sin Tro. Jag önskar dig icke så svåra prövostenar, som Thecla utstått, eller så sårande törnen, som hon trampat, för dina fötter.
     Men det önskar jag dig, att kunna, som hon, lyckligen övervinna allt det, som dig möter; då mår du i tid och evighet väl.
 
JACOB HENDR. MÖRCK
Kyrkoherde i Bro och Lossa